Harry Martinsons BOLLESAGOR 1983 jubilerar 35 år ~ "Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats."

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

*  Bollesagor 1983  ~  35 år 

"Arbetet med Vägen till Klockrike sträckte sig inte bara över många år, utan också över många sidor - några tusen fick författaren gallra bland - och dessutom hade han förkastat två versioner av romanen.[...] Främst lockar naturligtvis Klockrike - på en gång konkret socken och symbol för den ouppnåeliga fristaden, på en gång associerande till klockors stilla klang och klockors tidstyranni. Bolle kan inte acceptera klockans tyranni. Han har sin yrkesstolthet i hantverket och vägrar underkasta sig maskinväldet." 

Så skriver Kristin Olsoni i sitt förord till Harry Martinson-sällskapets utgåva 1998 av Vägen till Klockrike, från femtio år tidigare. Kristin Olsonis efterord "En vandring i förnedring och försoning" är inkännande och berikar stort läsupplevelsen av Harry Martinsons Vägen till Klockrike.

Harry Martinson säger själv om Vägen till Klockrike att den är "varken realistisk eller romantisk, utan en filosofisk/symbolisk bok. Folk som tänker, jag tycker mycket om folk som tänker, om romanfigurer som ger sig till att tänka, filosoferar, för dialog som är något tänkvärt och inte bara realistiskt dösnack." (Ur Harry Martinson talar om liv och diktande 18.11.1952 Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge)

I Bollesagor 1983, som i år kan jubilera 35 år, finns mycket av det material som inte kom med i Vägen till Klockrike 1948. Häri finns mycken livsvisdom, tolkad med upphöjt rika metaforer: "Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats." Genom texterna klarnar mycket av den livsfilosofi som finns i tankeboken Vägen till Klockrike, och bilderna av luffaren Bolle, hans medvandrande luffarkumpaner och de fastboende, djupnar.

Material ur Bollesagor finns med i KLOCKRIKE-gruppens föreställning "Vägen till Klockrike" i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991, bl.a dikten "Tolv gårdar", som "en poetisk luffare skrivit på en vägvisare nära Linghed":

Tolv gårdar ligga i ett land,
tolv bönder trycka min hand,
tolv själar tala,
tolv kvarnar mala.

Tolv hundar skälla i ett land,
tolv böljor gå emot en strand,
tolv kvinnor bada,
tolv sätt äro glada.

Tolv bränder rasa i min själ,
tolv band mig slita ihjäl,
tolv vägar damma,
tolv slag mig ramma.

KLOCKRIKE-gruppens föreställning innehåller också Harry Martinsons dikt "Häpenhet", som är hämtad från HM-samlingarna, Uppsala Universitetetsbibliotek, samt "Gnistan" ur Bollesagor, från kapitlet "En gång ljuder Effata!":

HÄPENHET

Häpenhet hette det mänskligas födelse
och början.
Att häpna är att andas ett syre
utöver luftens.

GNISTAN

En gnista steg upp ur en skorsten
och sade till himmelens stjärnor:
O, sitter ni redan däruppe
och väntar på mig, mina tärnor.

Ingalisa Munck skriver om utgåvan Bollesagor: "Allt det väsentliga i 'Klockrike' finner man här: det fria vandrarlivet på Rikets vägar i seklets början, kärleken till naturen, till hantverket, människor onda och goda, humorn och lekfullheten, sinnesglädjen, den hårt förvärvade tidlösa visdomen, protesterna mot 'den nya gärningssjukan', mot den nya tidens fartberusning och maskincivilisationen."

Bollesagor bjuder samhällskritik med dräpande sarkasmer, som ofta handlar om motsättningen mellan dem som vandrar, luffarna och de bofasta. 
"Det är till hans bästa, sa jägaren när han sköt katten. Ja, folk visste så mycket om vägarna. De hade förstås varit med överallt. Så där i största allmänhet. I 'allmänna meningens' dimhöljda utsiktsvagn hade de färdats såsom uti en dröm den de knappast idats drömma, och kunde sedan hela sitt liv svära på att de hade sett luffaren försvinna långt bort, allt längre och längre bort utan att arbeta, ja, utan att någonstans gå in och be om annat än mat och logi, aldrig stanna för att ingå i det hederliga och stärkande arbetets här." 
Mildgårdar fanns några, med hyggliga människor. "Man stannar där gärna och länge och arbetar som dräng, bara för att riktigt få bevittna detta säregna och naturliga mirakel."

"Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat" skriver Desmond Tutu, Sydafrika, Nobels fredspristagare 1984 för sitt arbete mot rasförtryck och för försoning. Samma övertygelse finns hos Harry Martinson, Nobelpristagare i litteratur 1974. Inte minst i texter ur Vägen till Klockrike och Bollesagor framgår detta.

"En mardröm i syltlök" heter en text ur Bollesagor, som med skådespelaren Greger Lindqvist, i Dag Norgårds regi, år 2001 gjordes till en filosofisk stand upp "Luffarens dröm", för REGIONTEATERN Blekinge/Kronoberg och som hade sin urpremiär i Jämshög. Häri röjer Bolle med stark övertygelse sin livsfilosofi:

Godhet har makt över ondskan

Bolle fick av en gniden direktör vid en handelsträdgård som tillfälligt arbete ett ohemult beting, som han förr lurat också andra luffare med, att för åtta kronor, skörda syltlök på en tunnlandsstor åker. Han blev skrattad åt där han låg på åkern och ryckte upp myllret av syltlök. Sjätte dagens kväll var han färdig. 

"Här har ni era åtta kronor, sade direktören. - Tack sade Bolle. Tusen tack, ja millioner tack, men jag har beslutat att jag ingen ersättning ska ha för det här. - Vad säger ni? Ingen betalning? - Nej, det kan ändå inte betalas. Låt det stanna vid det här. Låt vara vad det har varit, en mardröm i syltlök. Tror ni mig inte så försök själv. Ligg ensam och ta upp på ett tunnland inläggningslök i en veckas tid!"

Kärlek nedkämpar hat

"Kärlek nedkämpar hat", skriver Desmond Tutu och vad detta kan innebära visar Harry Martinson på olika sätt i Bollesagor. Bolle stöter vid en gård emot en hästuppfödare, "med piska och ridbyxor och såg avvärjande och ovänlig ut. - Har ni någonsin arbetat, frågade han." Mötet urartade och "utan att Bolle visste hur det gick till smällde Bolle till hästuppfödaren."

Bolle skyndar  bort från gården, men han ångrar det som han har gjort. "Bäst vore att gå tillbaka!!!  - Det var mörka kvällen när han kom till hästuppfödaren. Och ingen människa kunde ha blivit mera förvånad än denne hästuppfödare blev. […] Det var väl att ni kom tillbaka. - Jo, jag tyckte det också." Deras händer möts. "- Vi säger väl kvitt då. Jag var dum. […]  Jo, det är bra allting nu. Bra som det är, allting. Bra igen. Och dagen gick och kvällen kom, den lugna sommarkvällen."

De två som så har försonats med varandra delar sedan en enkel måltid och även en slaf för vila, ordnas åt Bolle. 

En solenn, pastoral stillhet vilar 
över Harry Martinsons Bolleessä: 
"Godhet har makt över ondskan, 
kärlek nedkämpar hat".


Var går vägen till Klockrike?

Sista kapitlet i Bollesagor heter "Vägen till Klockrike", detsamma som boken fick heta, när den efter väl tio års arbete var färdig att utges och fanns i bokhandeln den 2 december 1948 - i år för 70 år sedan. Detta kapitel trycktes i Tidningen Vi redan 1937:33, A-uppl. Första texten ur Klockrike-materialet som Harry Martinson publicerade. 

Sista kapitlets slutord i Bollesagor är tidlöst riktade till varje läsare, att själv besvara:

"Det är vinterdag. Granarna står i hermelin. Benen går som pendlar, som pendlar för att inte frysa, och han ropar i den kalla skogen: Var går vägen till Klockrike, go vänner? Var går vägen till Klockrike?"

Rune Liljenrud

================

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

85 år  Kap Farväl!  ~ 1933

80 år  Midsommardalen  ~ 1938

75 år  Nomad  ~ 1943

70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948

65 år  Cikada ~ 1953

60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958

55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963

45 år  Tuvor  ~ 1973

40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)

35 år  Bollesagor  ~ 1983

(Ur det efterlämnade materialet till

Vägen till Klockrike)