tisdag 13 februari 2018

Harry Martinsons BOLLESAGOR 1983 jubilerar 35 år ~ "Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats."


HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018



*  Bollesagor 1983  ~  35 år 
"Arbetet med Vägen till Klockrike sträckte sig inte bara över många år, utan också över många sidor - några tusen fick författaren gallra bland - och dessutom hade han förkastat två versioner av romanen.[...] Främst lockar naturligtvis Klockrike - på en gång konkret socken och symbol för den ouppnåeliga fristaden, på en gång associerande till klockors stilla klang och klockors tidstyranni. Bolle kan inte acceptera klockans tyranni. Han har sin yrkesstolthet i hantverket och vägrar underkasta sig maskinväldet." 

Så skriver Kristin Olsoni i sitt förord till Harry Martinson-sällskapets utgåva 1998 av Vägen till Klockrike, från femtio år tidigare. Kristin Olsonis efterord "En vandring i förnedring och försoning" är inkännande och berikar stort läsupplevelsen av Harry Martinsons Vägen till Klockrike.
Harry Martinson säger själv om Vägen till Klockrike att den är "varken realistisk eller romantisk, utan en filosofisk/symbolisk bok. Folk som tänker, jag tycker mycket om folk som tänker, om romanfigurer som ger sig till att tänka, filosoferar, för dialog som är något tänkvärt och inte bara realistiskt dösnack." (Ur Harry Martinson talar om liv och diktande 18.11.1952 Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge)

I Bollesagor 1983, som i år kan jubilera 35 år, finns mycket av det material som inte kom med i Vägen till Klockrike 1948. Häri finns mycken livsvisdom, tolkad med upphöjt rika metaforer: "Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats." Genom texterna klarnar mycket av den livsfilosofi som finns i tankeboken Vägen till Klockrike, och bilderna av luffaren Bolle, hans medvandrande luffarkumpaner och de fastboende, djupnar.
Material ur Bollesagor finns med i KLOCKRIKE-gruppens föreställning "Vägen till Klockrike" i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991, bl.a dikten "Tolv gårdar", som "en poetisk luffare skrivit på en vägvisare nära Linghed":
Tolv gårdar ligga i ett land,
tolv bönder trycka min hand,
tolv själar tala,
tolv kvarnar mala.
Tolv hundar skälla i ett land,
tolv böljor gå emot en strand,
tolv kvinnor bada,
tolv sätt äro glada.
Tolv bränder rasa i min själ,
tolv band mig slita ihjäl,
tolv vägar damma,
tolv slag mig ramma.
KLOCKRIKE-gruppens föreställning innehåller också Harry Martinsons dikt "Häpenhet", som är hämtad från HM-samlingarna, Uppsala Universitetetsbibliotek, samt "Gnistan" ur Bollesagor, från kapitlet "En gång ljuder Effata!":
HÄPENHET
Häpenhet hette det mänskligas födelse
och början.
Att häpna är att andas ett syre
utöver luftens.
GNISTAN
En gnista steg upp ur en skorsten
och sade till himmelens stjärnor:
O, sitter ni redan däruppe
och väntar på mig, mina tärnor.
Ingalisa Munck skriver om utgåvan Bollesagor: "Allt det väsentliga i 'Klockrike' finner man här: det fria vandrarlivet på Rikets vägar i seklets början, kärleken till naturen, till hantverket, människor onda och goda, humorn och lekfullheten, sinnesglädjen, den hårt förvärvade tidlösa visdomen, protesterna mot 'den nya gärningssjukan', mot den nya tidens fartberusning och maskincivilisationen."
Bollesagor bjuder samhällskritik med dräpande sarkasmer, som ofta handlar om motsättningen mellan dem som vandrar, luffarna och de bofasta. 
"Det är till hans bästa, sa jägaren när han sköt katten. Ja, folk visste så mycket om vägarna. De hade förstås varit med överallt. Så där i största allmänhet. I 'allmänna meningens' dimhöljda utsiktsvagn hade de färdats såsom uti en dröm den de knappast idats drömma, och kunde sedan hela sitt liv svära på att de hade sett luffaren försvinna långt bort, allt längre och längre bort utan att arbeta, ja, utan att någonstans gå in och be om annat än mat och logi, aldrig stanna för att ingå i det hederliga och stärkande arbetets här." 
Mildgårdar fanns några, med hyggliga människor. "Man stannar där gärna och länge och arbetar som dräng, bara för att riktigt få bevittna detta säregna och naturliga mirakel."
"Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat" skriver Desmond Tutu, Sydafrika, Nobels fredspristagare 1984 för sitt arbete mot rasförtryck och för försoning. Samma övertygelse finns hos Harry Martinson, Nobelpristagare i litteratur 1974. Inte minst i texter ur Vägen till Klockrike och Bollesagor framgår detta.
"En mardröm i syltlök" heter en text ur Bollesagor, som med skådespelaren Greger Lindqvist, i Dag Norgårds regi, år 2001 gjordes till en filosofisk stand upp "Luffarens dröm", för REGIONTEATERN Blekinge/Kronoberg och som hade sin urpremiär i Jämshög. Häri röjer Bolle med stark övertygelse sin livsfilosofi:

Godhet har makt över ondskan
Bolle fick av en gniden direktör vid en handelsträdgård som tillfälligt arbete ett ohemult beting, som han förr lurat också andra luffare med, att för åtta kronor, skörda syltlök på en tunnlandsstor åker. Han blev skrattad åt där han låg på åkern och ryckte upp myllret av syltlök. Sjätte dagens kväll var han färdig. 

"Här har ni era åtta kronor, sade direktören. - Tack sade Bolle. Tusen tack, ja millioner tack, men jag har beslutat att jag ingen ersättning ska ha för det här. - Vad säger ni? Ingen betalning? - Nej, det kan ändå inte betalas. Låt det stanna vid det här. Låt vara vad det har varit, en mardröm i syltlök. Tror ni mig inte så försök själv. Ligg ensam och ta upp på ett tunnland inläggningslök i en veckas tid!"

Kärlek nedkämpar hat
"Kärlek nedkämpar hat", skriver Desmond Tutu och vad detta kan innebära visar Harry Martinson på olika sätt i Bollesagor. Bolle stöter vid en gård emot en hästuppfödare, "med piska och ridbyxor och såg avvärjande och ovänlig ut. - Har ni någonsin arbetat, frågade han." Mötet urartade och "utan att Bolle visste hur det gick till smällde Bolle till hästuppfödaren."

Bolle skyndar  bort från gården, men han ångrar det som han har gjort. "Bäst vore att gå tillbaka!!!  - Det var mörka kvällen när han kom till hästuppfödaren. Och ingen människa kunde ha blivit mera förvånad än denne hästuppfödare blev. […] Det var väl att ni kom tillbaka. - Jo, jag tyckte det också." Deras händer möts. "- Vi säger väl kvitt då. Jag var dum. […]  Jo, det är bra allting nu. Bra som det är, allting. Bra igen. Och dagen gick och kvällen kom, den lugna sommarkvällen."
De två som så har försonats med varandra delar sedan en enkel måltid och även en slaf för vila, ordnas åt Bolle. 

En solenn, pastoral stillhet vilar 
över Harry Martinsons Bolleessä: 
"Godhet har makt över ondskan, 
kärlek nedkämpar hat".


Var går vägen till Klockrike?


Bildresultat för Vägen till Klockrike 1948 Rune Liljenrud

Sista kapitlet i Bollesagor heter "Vägen till Klockrike", detsamma som boken fick heta, när den efter väl tio års arbete var färdig att utges och fanns i bokhandeln den 2 december 1948 - i år för 70 år sedan. Detta kapitel trycktes i Tidningen Vi redan 1937:33, A-uppl. Första texten ur Klockrike-materialet som Harry Martinson publicerade. 

Sista kapitlets slutord i Bollesagor är tidlöst riktade till varje läsare, att själv besvara:

"Det är vinterdag. Granarna står i hermelin. Benen går som pendlar, som pendlar för att inte frysa, och han ropar i den kalla skogen: Var går vägen till Klockrike, go vänner? Var går vägen till Klockrike?"


Rune Liljenrud



================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till

Vägen till Klockrike)


fredag 9 februari 2018

Harry Martinsons LÄNGS EKOTS STIGAR 1978 jubilerar 40 år ~ "Då är livet fullt sysselsatt / med att vara vad det är: ett paradisförsök."



HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018


*  Längs ekots stigar 1978  ~  40 år 

En tänkt ny diktsamling av Harry Martinson "Ekon", och vars titel av honom själv ändrades till "Vågor", kom aldrig att utges under Harry Martinsons livstid. Det blev Georg Svensson som fick förtroendet att ta hand om diktmaterialet. En av dikterna bland mängder av andra  manuskript, var "Längs ekots stigar" och denna gav titel till den år 1978 postumt utgivna diktsamlingen "Längs ekots stigar", som i år kan jubilera 40 år. Harry Martinson-specialisten Kjell Espmark och fru Ingrid Martinson var behjälpliga vid utgivningen, skriver Georg Svensson i bokens EfterskriftDikten "Om sommaren" ur Längs ekots stigar, finns med i KLOCKRIKE-gruppens föreställning "Vägen till Klockrike", i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991. 

Längs ekots stigar

Längs ekots stigar tillbaka.
Där vilar orden i sina gamla betydelsers skrin.
Men ack så främmande. Vad är det de säger, dessa läppar.
Om andra sammanhang och tillstånd talar de.
Medan du lyssnar till deras tal
formar de något som förändrats också av dem
stavar på ett språk än längre borta
i ännu ett av skrinen
i de sju skrinens berg
tusen och tusen år före Babylon.

HARRY MARTINSON:
Ur Längs ekots stigar




Martin Bagge har för CD - kompositioner & arrangemang 1985-2008, lånat titeln från Harry Martinsons postumt utgivna diktsamling "Längs ekots stigar". På denna CD framförs tonsättningar av fyra Harry Martinson-texter, bl.a "Junis äventyr", från CD:n "Om sommaren" 1992 - medverkan av VOCES-ensemblen, Dan Berglund läsning, Lars Jansson piano och Göran Fristorp sång - Noter: Noteria, Klockrike 1992. (Se härtill föregående blogg om TUVOR)

Junis äventyr av ljus och vågor
julis underverk av klara speglar
tänder mig om vintern som med lågor.
Sommarljuset för mitt sinne seglar.

Över skogen ser jag aftonsuset
med sin andning föra molnets segel
ut kring skär och ö där skymningsljuset
möter gryningen på havets spegel.

HARRY MARTINSON:
Ur Längs ekots stigar




Harry Martinson-sällskapets 25-årsfirande avslutades söndag 15 november 2009 med en temadag Näbbeboda akademi - Byskolan som födde en Nobelpristagare. I Näbbeboda skola gick Harry Martinson sitt fjärde skolår åren 1914-1915 med Karl Johan Staaf (*24/1 1869 +24/5 1930) som lärare
(Stav i Harry Martinsons Nässlorna blomma)




Bengt Bejmar / Författarmuséet i Jämshög läste som avslutning på högtiden i Näbbeboda skola, Harry Martinsons dikt Skolsalen ur Längs ekots stigar. Detta befäste ett starkt,  oförglömligt minne av sollennitet och - som så ofta sker - tillsammans med hustrun Ingmarie, svarade Bengt också för god förplägnad under temadagen i Harrys Näbbeboda skola. Varmt tack, Ni som så generöst, alltid ställer upp för Harry Martinson-sällskapet! 


Skolsalen

Under höga järnkaminen
blinkade björkvedselden
genom luckans sex små fönster av glimmerblad.

Den uppvärmde som en verklig vän
av plåt och gjutjärn från Norrahammars bruk
det kunskapsrika rummet ända fram till katedern.
Lärjungarna skrev under tystnad 
sig allt längre in
i det sakta och noga förbättrade vetandet.
Genom köldfönstren lyste snöns
nyutbredda vithet in från vinteråsarna.

Det var livets eget vita och oskrivna blad
som kallt sken in.


HARRY MARTINSON:
Ur Längs ekots stigar




"Att minnas medan tiden svinner som små streck
alla ögonblicken tätt intill.
Nuens närhållsliv."

HARRY MARTINSON: Ur Ögonblicken
LÄNGS EKOTS STIGAR



Rune Liljenrud


================

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)

torsdag 8 februari 2018

Harry Martinsons TUVOR 1973 jubilerar 45 år ~ "Här viskar skogen i Norden sin minsta visa"


HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018



*  TUVOR 1973  ~  45 år 

Diktsamlingen TUVOR 1973, blev den sista av Harry Martinsons böcker som utkom under hans livstid. Året efter TUVOR tilldelades han Nobelpris i litteratur "För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Mycket av sublim höghet, tolkning av det stora i det lilla, finns i diktsamlingen TUVOR. I år 2018 har det gått 45 år sedan TUVOR utkom och denna mycket älskade  diktsamling, innehållande också teckningar av författaren själv, efterfrågades för nyutgivning. År 2011 utgavs TUVOR igen av Harry Martinson-sällskapet. 

Förhandsinformationen anger: En prisbillig volym med mjuka pärmar som du enkelt stoppar i fickan eller ryggsäcken och tar med på promenader och strövtåg i skog och mark. TUVOR är en oumbärlig följeslagare, skriver författaren och biologen Stefan Edman i sitt förord. Här finns träffsäkra iakttagelser av den alldeles vanliga naturen runtomkring oss. Små korta dikter som skärper öga och öra, fördjupar upplevelsen och gör oss ödmjuka och eftertänksamma. TUVOR är en diktsamling du kommer att älska – om sniglar, spindlar, granar i järnton, björkar i silver, sommarängar. Och mycket mera. 


Många dikter i Harry Martinsons TUVOR visar på att naturen inte bara är idyll. Där finns också lidande och död som skildras med realistiska bilder: "Livet och döden, de två storslösarna / spelar i natten med höga tal." 

"Och om ej människan alls kan svara:
hur känner sig en vinterräv 
som jagar vinterhare
hur känner sig en gran?"

-----

Livsstriden 

Livsuppehållelsen surrar med sina skaror. 
Demiurgen slår trumman 
för tusen korsande ilmarscher. 
Härar till lands och på vatten. 
Härar i luften. 
Ständigt växlande 
fältslag och sjöslag, 
luftstrider oräkneliga. 
Av upprepningen aldrig förtröttad 
drar dödsängeln 
och demiurgen slår virvlar 
som med skallerormsstjärt 
på sin trumma. 

----- 

Spindeln på spindelns sätt 
äter sin torftiga rätt 
spindlarnas enkla kost 
flugor från vår till frost, 
spelar på dallertråd 
om vad en spindel har råd 
med att spendera åt sig 
här mitt i arternas krig 
övar i solig dag 
flugfångstens harposlag. 

---



Stefan Edman skriver att dikterna i TUVOR  gör att läsaren "skärper öga och öra, fördjupar upplevelsen och gör oss ödmjuka och eftertänksamma." Djupast sett gäller det frågorna om det godas och det ondas existens, teodicégrågan. Stefan Edman har fortsatt att tänka över detta i den bok, som utkom 2017 "MOT ALLA ODDS? ~ När hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro". Häri hänvisar han till det som Harry Martinson kallar "Den stora gåtan". Han citerar också Elin Wägners bok "Väckarklocka", ord som "Mot alla odds?" ger vision av en yttersta trygghet:

"Världen är en levande organism som hålls igång av ett hjärta. Detta hjärta sänder oss ut och tar oss tillbaka."



"Få är de som har gett oss möjligheterna att så utveckla vårt seende, finna de rätta utgångspunkterna och den rätta hållningen", skriver Stefan Sandelin i sitt efterord "Ett livsspråk i vinden", till Sällskapets utgåva av Harry Martinsons Dikter 1953-1973, vari TUVOR ingår. 
Redan innehållsförteckningen i diktsamlingen TUVOR väcker intresse; varje dikt är som en pärla att undersöka: 

Gran står tätt invid gran, En vresgran, Jättegranen, Furan, Medan vi var på väg över myrarna, Kärrets mossor dricker av bäcken, Mastfurornas hinnbark, Trädstubben, Från sidan solbelyst, Landskapet vet allt, Den mörka församlingen av granar, Den kammartrånga skogsängen, Här börjar strövområdet, Vresbjörkens lövverk, Leva flugsnapparlivet, När daggen fallit, Striden för livet och friden i aftonen, Livsstriden, Gräsanden, Här är furornas och molnens hem, Kvarnhjulen, Luftslott, Psyke, Framför vattenfallet i sol, Låcken, Regnets första droppar, Som en nätt rundad mage, Gryningsljuset öppnar sig över daggen, Himmelsdånet rullar fram, Gungflyet, En igelkott bland löven gick sin rond, Den mätande vattenskräddaren, När daggen lyfts av sol, Att minnas ännu medan tiden svinner, En äng full med strån och örter, En vaknad fjäril prövar pudervingen, Spindeln, I klara vinterdagar, Klockan i ett hus slog midnattsslag, Under stjärnornas fjärrsken, Bäcken, Stjärnklar köldmorgon, Klar vintermogon, Rimfrosten, Ljuset sprider sig i bleka tuvor, Sälgkronan,  Björkminne, Alarna, Tuvan, All den stjärnsådd vintern gav, Kvinnan och sommaren, En gles klunga av blåklint, Det föll ett äntligt..., Mellan skuggor som visarlikt svänger, Regnsommaren, Ännu tasslade markvinden med löven, Lövsuset, När vi högg famnved i senhöstskogen, När sommaren är sliten nog, Du fick på din ärm..., Septembermorgon, Idag kastar lönnen sin brinnande kappa, Ingen kan kärvare tolka, Strandtuvan, En kärnklippa, Var försiktig i natt, Mossan en luddnande väta bar, Senhöstregnet, Senfödda svärmar. 


Folklivsforskaren professor Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenström-sällskapets styrelse, höll under Harry Martinson-sällskapets årshögtid maj 2011 i Brunnsvik, ett mycket uppskattat föredrag "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning", vari han jämförde Martinsons och Aspenströms skildringar av träden, som spelar en viktig roll i bådas naturlyrik. Bengt af Klintbergs föredrag finns in extenso återgivet i Harry Martinson-sällskapets medlemstidning Doris Nr 20/2011 och kan också läsas på Sällskapets hemsida.

Många diktcitat är hämtade ur Harry Martinsons TUVOR, bl.a  inledningsdikten Gran står tätt invid gran. "lnget träd är så vanligt förekommande i Martinsons diktning som granen, det träd som genom sin vanlighet står kanske allra lägst i trädens hierarki. Ingen svensk diktare har skrivit fler dikter om granen än han. […] Hans granporträtt har en märklig, nästan vetenskaplig exakthet, men forskarblicken blir aldrig kylig, läsaren kan tvärtom uppleva språk av minnen och känslor som verkar gå tillbaka ända till diktares barndom", framhåller Bengt af Klintberg. 



Dikten "Gran står tätt invid gran" ur TUVOR finns med i KLOCKRIKE-gruppens föreställning "Vägen till Klockrike", i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991. 

Gran står tätt invid gran. 
De schalar sig samman 
håller ett barrbrätte över linneornas klockor. 
Lågt fladdrar gräsmottet framåt 
med ohörda vingslag. 
Här viskar skogen i Norden 
sin minsta visa. 

~ ~ ~

Furan det högresta mastträdet 
med kronan som en utsiktskorg i toppen 
spanar över vårt ändlösa innanhav av gran 
där vi år från år och våg från våg 
intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran. 
Överallt omkring oss denna vår fördystrande fiende 
och brusande vän. 
Vad vore vår värld utan granar, 
utan massaved, julgran och gravens ris. 
Vad vore den utan det skydd som granen ger 
och utan de skuggande sagor 
som bara kan berättas av granar. 
Vi uppsöker gläntornas ljus 
och bor till en del i städer 
där vi får för oss 
att vi är oss själva. 
Ändå är vi vad vi är 
ett granskogsfolk 
och med gran skall vi myllas. 
Hemlöst förbundna i städer och byar 
lever vi med vårt tungsinne försänkta i gran. 
Granarna brusa. 
Verklighetstungt och med gransagans sus 
befaller de över våra år 
och skyddar den barrtunga ande 
som susar inom oss, 
vår ande av gran. 

~ ~ ~ 

Den mörka församlingen av granar 
ordnar sig kring tjärnen som ännu har månens runda 
bild 
på gammalt sätt bevarad. 
Likt en oblat gungar månen ut 
på buktad spegel. Och alla undfår den. 
Grannarnas församling har här sin nattvard 
bakom bygdens rygg och långt från människans land. 

~ ~ ~



Rune Liljenrud



================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år  Kap Farväl!  ~ 1933
80 år  Midsommardalen  ~ 1938
75 år  Nomad  ~ 1943
70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948
65 år  Cikada ~ 1953
60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958
55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963
45 år  Tuvor  ~ 1973
40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)