* Kap Farväl! ~ 85 år
Omslaget till originalupplagan av Kap Farväl!, 1933 har illustration av Bertil Bull-Hedlund, samme konstnär som gjorde omslaget till Resor utan mål, ett år tidigare. Maneten som finns på omslagsbilden är ett återkommande motiv i Harry Martinsons diktning, och här torde bilden vara direkt hämtad ur Kap Farväl! Harry Martinson skildrar en manetkoloni omkring det grekiska dubbelpropellrade fartyget S/S Ionopolis, hemmahörande i Piraeus, på väg till Argentina och lastat, som "en tunglastad plåtkamel", med en oerhörd, tjugusex fot hög däckslast av seminolaträ från det inre av Florida.
"Denna resa var mitt livs innehållsrikaste resa", skriver Harry Martinson. Mycket i Kap Farväl! kan tas som grund för detta hans omdöme, men kanske är det de fascinerande naturupplevelserna, de blå manetflockarna samt "den svenska prosans största stormskildring, en virtuos prestation av stilistisk furia" (*) med S/S Ionopolis i centrum, som är verklighetsgrund för det som Harry Martinson här skriver. En direkt datumangivelse, 4 oktober 1922, finns i kapitlet med kolonin klockmaneter och låter förstå att mässuppassaren Harry Martinson på S/S Ionopolis då är helt ung, en oerfaren tonåring som av äldre och mera robusta sjömän tillrättavisas: "I tell you, boy, that's the way to do".
"Natten som kom var klar och hade en del stjärnor. Den skalliga månen kom upp ur sjön och visade sig ha en dunkel ring. Den spökade ner hela havet med sitt sken och avfärdade alla molntrasor med sitt skarpt skärande tenn; förvisade dem ner till horisonterna, där de lade sig och bildade ett skiraktigt dis. Då stego ur havet liksom på order från tenngruvorna på månen, de blå maneterna. Det var en koloni klockmaneter; deras blåstora gelékroppar punkterade havet på flera kvadratmil, som om det varit försett med knappar av intensivt indigo. De närmaste syntes fosforescera vattnet med ett nästan kusligt, ögonfrestande vibrato i kobolt. Och de kommo i tusende efter tusende. Aldrig kunde jag tro att gelédjuren i havet stodo så nära vad de fromma stunderna mena med Gud."
Som nittonårig yngling skulle Harry Martinson komma att möta havets raseri i en virvelcyklon, som i nattlig kamp med S/S Ionopolis kostade en matros, förste maskinisten och en jungman livet. En så stark skildring av havets villkor, står inte mera att finna i världslitteraturen. Här endast en kort introduktion, som vill inbjuda till läsning av hela Kap Farväl!
"Den natten kommer cyklonen. Den kommer med rasande styrka virvlande från Västindien. Vrålar i vattenslätterna nere på havet, gräver upp sjön och sliter de uppveckade sjöarnas toppar till virvlande trasor och tjutande vattenskum. Och den framstormar uppe i rymderna med ett frankrikestort tak av elektriska kolsvarta ballongmoln och domedagsskynken.
Ionopolis svänger ur kursen och stävar upp mot sjön. Lägger sig för halv maskin i orkanriktningen. Cyklonen kommer som ett formlöst rytande urtillstånd, ett vindarnas formlösa vanvett. Man avläser dess bild i de blixtrande molnen, som tyckas brinna som dånande petroleum över skeppet. Och man avläser den på däcket, där slagsjön sprätter upp och bänder i brädplatåerna, sliter loss plank och slungar dem ut i de svarta rymderna som spån och damm. Över oss rulla åskornas förfärliga tunnor, kasta eldkablar ur sina sprund och uppfylla allt hav innanför horisontrundeln med ultravit elektrisk terror. Den sönderslitna sjön tar hopp över lasten som tigrar, piskar fartyget som dödsfarliga järnris svängda av demoner. Inbördeskrig rasa i molnen, som drabba samman med elektriska svärd. Slagregnet faller som en fasa, genomkorsat av blixtarnas flammande eldlinor. Sjön ökar och plankplatåerna vecka sig upp till pucklar och dalar. Trälastens tölpiga, tornhöga vindfång bölar för den vräkande orkanen och Ionopolis slungas som ett spån ur sin tillfälliga vindkurs och får hela stormen på sidan. Det är omöjligt att återföra henne.
Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckta eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar. De lägga sig på rygg i rymderna likt patriarkers vålnader och snarka över Ionopolis, som sned i kroppen och med den väldiga packningen lossnande i fogarna slåss för sin ära: seminolaplankens öde. Ja, åskornas ha liksom paus och snarka i stormsömn medan orkanen slår stjärtslag med sina brottsjöar, river upp tjutande fontänsjud och vattenhamrar på skrovet med tre elements gissel." [...]
Ionopolis svänger ur kursen och stävar upp mot sjön. Lägger sig för halv maskin i orkanriktningen. Cyklonen kommer som ett formlöst rytande urtillstånd, ett vindarnas formlösa vanvett. Man avläser dess bild i de blixtrande molnen, som tyckas brinna som dånande petroleum över skeppet. Och man avläser den på däcket, där slagsjön sprätter upp och bänder i brädplatåerna, sliter loss plank och slungar dem ut i de svarta rymderna som spån och damm. Över oss rulla åskornas förfärliga tunnor, kasta eldkablar ur sina sprund och uppfylla allt hav innanför horisontrundeln med ultravit elektrisk terror. Den sönderslitna sjön tar hopp över lasten som tigrar, piskar fartyget som dödsfarliga järnris svängda av demoner. Inbördeskrig rasa i molnen, som drabba samman med elektriska svärd. Slagregnet faller som en fasa, genomkorsat av blixtarnas flammande eldlinor. Sjön ökar och plankplatåerna vecka sig upp till pucklar och dalar. Trälastens tölpiga, tornhöga vindfång bölar för den vräkande orkanen och Ionopolis slungas som ett spån ur sin tillfälliga vindkurs och får hela stormen på sidan. Det är omöjligt att återföra henne.
Molnen bli som polynesiskt burriga hårrufserier genomstungna av elddolkar och glödande nålar. De kullra sig, de ändra sig, de ljunga och brinna med dån likt aldrig förr upptäckta eldfarliga oljor, de svalna, de tystna av, de sjunka och bli som bibliska jättemantlar. De lägga sig på rygg i rymderna likt patriarkers vålnader och snarka över Ionopolis, som sned i kroppen och med den väldiga packningen lossnande i fogarna slåss för sin ära: seminolaplankens öde. Ja, åskornas ha liksom paus och snarka i stormsömn medan orkanen slår stjärtslag med sina brottsjöar, river upp tjutande fontänsjud och vattenhamrar på skrovet med tre elements gissel." [...]
(*) Citat ur Sven Stolpe: Det svenska geniet, 1935 om Harry Martinson: "Så skriver ingen annan svensk författare".
Kap Farväl! är skriven också med mycket humor och i den finns naturskildringar, som visar fram emot nästa årsjubilerande HARRY MARTINSON-bok under år 2018, Midsommardalen från 1938, som utkom för 80 år sedan.
[...]
"Att segla på kanaler är att segla nära människorna; mitt in i deras jordbruk och boskapsskötsel, in bland deras gäss och höns som i Kielkanalen. [...] Gäss och höns gå också ner längs kanalen ibland, för att spegla sig och nappa gräs. Gåskarlen går främst i den ljusa fylkingen och väser. De eftervaggande gässen instämma i gnabbet på sjöfarten. Det blir ett fasligt väsande. Man tänker sig holsteinsk bronkitis.
[...]
I storskansarna ingår 'kanalen' i det dagliga skämtet. Det talas om kanalbåtar som lämna sin kurs i 'diket' och i ljusa sommarnätter smyga sig fram på daggen i gräset. Det skämtas om båtar som på detta sätt förvirrat sig och strandat på toppen av Städjan.
Inne i Dalslands skogar säges man möta en och annan kanalbåt. Friskt ånga de fram på byvägarnas vattenfyllda hjulspår om hösten.
Och ett roligt ordspråk lydde så här: S/S Liten, på väg till söndagsskolan i Säffle. Allt väl."
[...]
"Svensk insjönatur är smekaktigt ljuv. Man går in under katedraler av löv, där själva suset är värt dubloner, ja varje prassling är en prassling av gröna skatter i böljegång, evigt växlade av vindens händer. Gud sitter och viftar med en härlig ruska: den svenska naturen. Man klappar glasbjörkens vällustglatta näver och saknar med vemod lilla Gudrun som svävade omkring i vita strumpor klädd en gång på barndomsnäset. Nu stå i björkgestalt de unga lemmarna spökande."
[...]
S/S Gerda och andra liknande skepp, deras tillvaro har blivit att gå hermafroditresor mellan söta och salta hamnar."
[...]
Medan Bertil Bull-Hedlund i sitt omslag till originalutgåvan av Harry Martinsons Kap Farväl! år 1933, fokuserar på skildringen av en koloni klockmaneter, låter Roland Svensson den dramatiska stormskildringen vara centrum i omslaget till Bonniers Folkbiblioteks nyutgåva av Kap Farväl! år 1947. Omslagsbilden visar S/S Ionopolis med dess tornhöga däckslast av seminolaplank, i rytande storm och åskväder på öppet hav.
"Medan äventyret pågår så är det ingen som märker det"
Harry Martinson samtalar 18.11.1952 i en serie Nutidsförfattare med Gunnar Helén i en radiointervju för Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge om tiden till sjöss, sju år med segelfartyg och stimbåtar. Han frågar om äventyret, om det dunstade bort och om det blev vardag av det. Harry Martinson menar, att äventyret ju aldrig finns förrän det har inträffat. Medan äventyret pågår så är det ingen som märker det. Då är man engagerad. Om det t.ex är en storm, då man måste göra något i en hast för att klara av en situation, då tänker man ju inte på att detta är ett äventyr. Det kommer långt efteråt. Det var ju rätt så äventyrligt, tänker man. Medan det pågår så är man ju så uppe i det, så engagerad av det, då ingår det i jobbet.
Harry Martinson slutar Kap Farväl! livsfilosofiskt:
"Vi måste lära känna oss själva och världen. Vägen dit går genom god vilja, god vilja, god vilja.
Vårt ideal skulle vara icke stiltjen, som kan göra själva havet till ett kärr; och inte orkanen, men den starka passaden, väldig, full av lust, frisk och levande: en evig och ständig vädring."
Vårt ideal skulle vara icke stiltjen, som kan göra själva havet till ett kärr; och inte orkanen, men den starka passaden, väldig, full av lust, frisk och levande: en evig och ständig vädring."
85-åringen Kap Farväl! från år 1933 är som ingen annan bok!
Den är mycket väl värd en omläsning under detta jubileumsår 2018!
================
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)
Den är mycket väl värd en omläsning under detta jubileumsår 2018!
================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år Kap Farväl! ~ 1933
80 år Midsommardalen ~ 1938
75 år Nomad ~ 1943
70 år Vägen till Klockrike ~ 1948
65 år Cikada ~ 1953
60 år Gräsen i Thule ~ 1958
55 år Utsikt från en grästuva ~ 1963
45 år Tuvor ~ 1973
40 år Längs ekots stigar ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år Bollesagor ~ 1983(Urval efterlämnade dikter)
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar