fredag 10 november 2017

Litterära sällskaps viktiga arbete "på hemmaplan"


Werner Aspenströmsällskapets ordförande Per Helge skriver i ett  månadsbrev, som citeras här i bloggen 23 oktober: "Att gå omkring i just de kvarter av bokmässan där ett antal litterära sällskap slagit läger var ett verkligt nöje, inte minst för glädjen att se livaktigheten när det gäller att hålla levande en rad författarskap som annars lätt skulle hamna i glömska."

Att ta del av de litterära sällskapens arbete på "hemmaplan" är imponerande och i Harry Martinson-sällskapet har vi sedan flera år tagit som regel att under våra årshögtider samarbeta med lokala litterära sällskap. Så var det detta år i Växjö, där vi samarbetade med de litterära sällskapen för Pär Lagerkvist, Elin Wägner, Vilhelm Moberg och Elisabeth Bergstrand-Poulsen.

Under årshögtiden 2014 samarbetade Harry Martinson-sällskapet med Gustaf Hellström-sällskapet i Kristianstad och fick fördjupning i Hellströms och Martinsons samarbete under gemensam tid i Svenska Akademien. Mycket har hänt i Gustaf Hellström-sällskapet sedan dess, inte minst utgivningen av Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie, som i år 100 år efter den ryska revolutionen 1917, bjuder med mycket belärande kommentarer, boken Resa i Stalins Ryssland - Gustaf Hellströms reportage från Sovjetunionen sommaren 1937. 


Gustaf Hellström-rummet i Kristianstads stadsbibliotek har nyligen fått en rejäl upprustning, som påtagligt visar på det som Per Helge skriver från bokmässan om "glädjen att se livaktigheten när det gäller att hålla levande en rad författarskap". Här följer några bilder från Gustaf Hellström-rummet i Kristianstads stadsbibliotek och därifrån är vägen helt kort till ÖSTRA BEGRAVNINGSPLATSEN, där Gustaf Hellström vilar. 

  


Kristianstads stadsbibliotek fick 1997 Gustaf Hellström-bysten av skulptören Edward Waller (1917), från Gustaf Hellströms hustru Britt Hellström. Hon testamenterade den tillsammans med ett penningbelopp, under förutsättning att biblioteket lyfte fram Gustaf Hellströms liv och verk.
Konstnären Edward Waller är svensk, född i Uppsala  1870, studerade i Pairs för Rodin. Det var rimligen där han lärde känna Gustaf Hellström, som fick äran att "sitta för" honom. Edward Waller dog 1921.


På den bortre gravvården finner man i tur och ordning Gustaf Hellströms far Eric August, hans mor Johanna och hans lillebror Per Anders, som dog redan i ettårsåldern.  Gustaf Hellström använder broderns namn i sitt mest kända verk, Snörmakare Lekholm får en idé, där snörmakare Lekholm ju heter Per Anders.

I graven till vänster om den här graven ligger Gustaf Hellströms storebror Nils med hustrun Märta och deras barn, bl.a. sonen Nils som blev professor. 

GUSTAF HELLSTRÖM  1882-1953
ÖSTRA BEGRAVNINGSPLATSEN
 HELIGA KORSETS KAPELL
KRISTIANSTAD 


Rune Liljenrud

tisdag 7 november 2017

Harry Martinsons textila intresse


Foto: Lennart Nilsson

Bengt Bejmar vid Författarmuséet i Jämshög fick för några år sedan ett par draperier, som förvarats i en nu öppnad låda vars innehåll kan relateras till det som här på bloggen tidigare skrivits om Harry Martinsons textila intresse. Ing-Marie och Bengt Bejmar har hängt upp draperierna på Författarmuséet och de kan nu där beskådas. 



Harriet Martinson har berättat att hennes mamma Ingrid sydde draperierna och att det var pappa Harry som valde färger och mönster. Draperierna har varit upphängda i diktarvillan vid Sillen, vilket syns på bilden nedan, där pappa Harry läser för sina båda döttrar Harriet och Eva. 


Idun Veckojournalen hade år 1963 i tidningsnr 10 den 8 mars, en artikel om "Martinson i nya banor - Varför hemligstämplade han sin poesi - och när får vi läsa dikterna?" Lennart Nilssons bild av Harry Martinson visar textilen, som Harry och Ingrid Martinson tillsammans har skapat.


Harry Martinson-mönstret
Linslöjden  hedrar med en duk Harry Martinsons textila intresse

Stilla höststämning över Jämshögs kyrkby
Rune Liljenrud

måndag 6 november 2017

Harry Martinson-sällskapets valberedning har påbörjat sitt arbete inför år 2018


 Rune Liljenrud, Ulf Redmo och Birgitta Reimer

Valberedningens ordförande Ulf Redmo och hans hustru Anna, har generöst upplåtit sitt vackra hem i Kristianstad för Harry Martinson-sällskapets, vid maj månads årsmöte i Växjö, nyvalda valberedning. Desss första arbetsmöte hölls måndag den 6 november. I bästa samförstånd ser vi framåt och vet att många goda krafter är villiga att stödja Sällskapets verksamheter. Vi i valberedningen kommer nu att höra från oss till berörda.

torsdag 2 november 2017

HARRY MARTINSON: "Några ord om döden" ~ Ur Sjömannen 1932, nr 8


Foto: Christer Nielsen, Moheda

Jag hör inte till dem som gå omkring och vörda döden, men jag fruktar den på ett visst sätt, ett visst sätt som är vitalitetens gåva.  [...]
   Jag har sett människor dö. I sotsäng, genom olyckshändelser. En gång såg jag åtta män dö framför en arkebuseringspluton i Rio Grande (och hade så när själv gått samma väg) de dogo ungefär lika: de ville inte dö. En gång såg jag en ung kvinna kasta sig i Hudson från Brocklynbron. Jag såg henne komma upp till ytan, i förtvivlan kämpande för sitt liv, för att leva.  Innan patrullbåten kom sjönk hon. Hon ville inte dö.
   Det ligger något ont i döden (sett från vår föreställning) ända sedan jag började tänka självständigt har jag burit denna känsla inom mig.
   Det är bara två människor jag sett dö med en sorts lättnad och glädje. Den ena var min syster. Hon låg omtöcknad och blek i timtal och såg leende bort mot något långt borta. Plötsligt räckte hon ut sin magra vita hand och ropade svagt men nästan i extas: adjö syskon, adjö. Och vi, som allesammans var mycket små och satt och lekte på golvets trasmattor, vi fattade inte något av alltihop.
   Vid döden vidtog himmelen, det visste jag, och att jag när jag kom till himmelen skulle försöka få min älsklingsrätt bruna bönor var dag hade jag redan föresatt mig. Därför när syster Klara satte sig vid spisen och grät över vår ensamhet och fattigdom förstod jag henne inte. Edith var i himmelen, den ljuvliga himmel man skildrat i söndagsskolan.  Varför skulle vi då gråta. Jag minns hur hon legat i sängen och grimaserat med sitt bleka, tragiska ansikte för att roa oss, och vi hade skrattat och sagt det är trollet i berget Bu-Bu.
   Nu är jag en vuxen prövad människa, nu talar jag om henne som ett undantag, därför att hon dog så lätt.
   Några år efteråt såg jag ännu en människa dö nöjd. Solen sänkte sig ned mot jorden och hämtade henne och hon log stilla och stilla lät hon sig bäras bort till det som inte är. Det var på Jämshögs fattiggård. Men då hade jag växt till.
[...]
   En fruktansvärt giktbruten gumma som gick under namnet Backens Anna kom nu in till den dödas bädd och läste den mest skrämmande strofen i hela psalmboken:
   Och dessa kval som de fördömda lida... [...] Men jag ryste inte där jag stod innanför dörren och lyssnade, trots att kvällshimlen utsände röda skyar,  (skyar skriande av dom och evighet) ...
[...]
   Som fattighjon bar jag randiga kläder och hjälpte var morgon snushjon med avträdestunnorna. Men det var något inom mig som sade: det är futtigt med denna skräck om helvetet för fattiga, utarbetade människor. Det är fnuttigare och simplare än innehållet i denna latrin. Och fastän jag ej vann resonans hos någon jag talade vid om dessa saker fortsatte jag mina grubblerier var jag fann en stilla vrå, på torkvinden, i pumphuset, i den ändlösa unkna korridoren där blinda och lytta famlande sig efter väggarna och allt ville kvälja och kväva en i bara fattigdom.
   På ett år, såg jag sexton gamla människor dö - och jag blev inte bättre, men min fasa för döden var kvar. Den fattiga, gråa döden utan blommor, utan toner och färger, döden i fattiga hål där människorna bli gråsuggor innan de befrias.
   Jag älskar soliga ängar, vindar och flammande tussilagon. Jag älskar livsparingens lockrop och fönster som släppa in frikostigt med stjärnor. För detta strider jag och lever. För detta dör jag om det tarvas.
HARRY MARTINSON 
Ur Sjömannen 1932, nr 8 
LÖVSUSET
Lövsuset är som ljudet av oräkneliga vingar
ur tidens flykt.
Varje nu har ett eget vingpar.
Lyssnar du djupt inunder
talar i höstträdens kronor
vårar och somrar i blandning.
Vintrarna kommer dig frysande nära.
Livsvind och dödsvind blandas,
talar i tungsint molnkväll
med tidens vågor.
HARRY MARTINSON : Ur TUVOR




Rune Liljenud