fredag 28 juli 2017

Harry Martinson om kurialkvarnar i riksdagen - "de mötas långt mindre än öst och väst"


"Att skratta med Harry" kallar Gustav Sandgren, författarkollega med Harry Martinson i 5 unga, sin hyllningsartikel till Harry Martinsons 50-årsdag 6 maj 1954, där han skriver:
"Hos Harry finns humorns mörka och generösa ådra i rikt mått. I privatlivet är han en benådad berättare som aldrig förstör en historia eller en återberättad situation. Och hans skratt är aldrig cyniskt, det har en underton av kosmiskt inseende. Gud ska veta att frihet från cynism är en sällsynthet i våra dagar, då den ohöljda skadeglädjen ofta körs fram som den enda munterhet som står oss till buds. Banalitetens farlighet är att den ofta drar med sig känsloyla och tanklös cynism - Harry vet att man kan inte skratta varmt förrän man förstår och inser det mesta som en människa kan inse."
[...]
"För ett par år sedan gladde Harry sina vänner med en skildring av sitt enda besök i riksdagen. Det var meningen att han skulle skriva om riksdagen i D.N. "en poets intryck" eller något sådant. Men det blev ingen artikel, ty för en gångs skull blev Harry verkligen chockad. Han berättade med en hel del ångest i stämman om hur "en kurialkvarn" uppstod i andra kammaren och "malde ut" ledamöterna i gången mot första kammaren, där de stod med slokande öron vändande "kurialkvarnen" ryggen. Men då uppstod en annan "kurialkvarn" denna gång i första kammaren, och malde tillbaka de stackars riksdagsmännen till andra kammaren. Detta fortgick immerbadd, och Harry sade sig ha fått reda på att detta var riksdagens vardagsliv. Efter den betan anser sig Harry inte i stånd att kunna konstruera något samband mellan riksdag och poesi, de mötas långt mindre än öst och väst."
Om vi nu hade kunnat få ett referat genom vår store författare Harry Martinson, från diskussionerna i Rosenbad och i massmedia om regeringskris och misstroendeomröstning i riksdagen, så skulle helt säkert också detta ha haft något med av vad Gustav Sandgren beskriver som

 "den personliga nyansen, ögonblicket - den glädjens båge som spänns mellan berättare och åhörare i den mest laddade stunden. [...] Humorn är som en allvarets inre sida, den är ett trots med ett egendomligt skimmer kring. Ett skimmer av det gudomliga. Ty livet, liksom människan, är egentligen otänkbart. Hur otänkbart vårt varande egentligen är, vet Harry bättre än någon, både livsteoretiskt och erfarenhetspraktiskt." (Gustav Sandgren)
NÄR JORDEN SKRATTADE

Från stad till stad, på krokiga smala avvägar
går vagantens sökarstig. Med örat lyssnande till
människohoppet.

Då hör han en dag en småbarnsskola skratta till
mellan träden i en liten rast på femton minuter.
Allt vad en köping äger av uppriktighet och 
                                                 naivism
skrattar i denna kvart.

Och hela kvarten sitter vaganten med benen i ett 
                                                dike
och dricker detta skratt till sitt beska bröd.
Och lindarna skaka blom i sommarstormen,
likt ljusa moln av tvålflingor,
och tvätta ymnigt hans tvivelsjuka själ.

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD (1931)
Rune Liljenrud

Inga kommentarer: