fredag 28 juli 2017

Bredvid kaffekoppen och hembakat bröd i hemmet på bondgården hos den snart 90-åriga kvinnan, ligger årsboken "Månader med Harry Martinson"


Vi tillhörde båda, min nu bortgångne make och jag, Historiska Föreningen i Växjö, och vi gjorde med föreningen den 12 maj 1990 en uppskattad bussresa med 60 personer till Blekinge, berättar snart 90-åriga Karin hemma i vackra bondgården Västragård. För att riktigt komma ihåg har jag brukat skriva ner någon liten berättelse från resor vi gjort och så visar Karin fram ett dokument med nio vackert handskrivna A4-sidor, som hon gärna låter ta del av.
Resan utgick från domkyrkan i Växjö, via Tingsryd och Urshult till Karlshamn, på en gammal handelsväg från våra bygder ner till kusten. Vi åkte förbi vackra gårdar och små torpstugor, som det säkert varit gott om. Vi körde så att vi kom nära sjön Mien, som är en märklig krater väl 40 meter djup och har dessutom en märklig bergart som man finner på en ö ute i sjön. Saga och sägner omgärdar denna sjö.
I Karlshamn besågs Utvandrarmonumentet, som står vackert på en berghäll i hamnen, vidare ett gammalt handelshus, Skottbergska gården med orörd miljö från 1700-talet och därefter Punschmuséet, där en glad och trevlig karlshamnsbo berättade livfullt om punschtillverkning.
Vi var väntade i Jämshög. Först packades middagsmaten fram från korgar och vi slog oss ner ute i det gröna vid Hembygdsgården, där ännu en trevlig guide mötte oss. I den gamla skolan som nu är Hembygdsgård, hade författaren Harry Martinson fått ett minnesrum och guiden berättade om hans liv, hem och författarskap. En stor del av hans tillhörigheter fanns nu här, bl.a en stor etikettsamling, böcker, möbler, album, doktorsdatt och mycket mera. På första våningen i denna gamla skola var samlingssal och ett rum inrett som skolmuseum. Det var mycket av blekingska förhållanden förr i tiden som vi fick ta del av genom guidens fina berättelse.
Efter besöket i Hembygdsgården följde guiden oss upp över berget på en gångstig bland blommor och lövbuskar som gick till författaren Sven Edvin Saljes hem. Vi skulle få träffa honom. Just som vi stod i den vackra trädgården kom Sven Edvin Salje och hans fru Gertrud hem i bil och vi hälsades välkomna till första mötet. Vi beundrade blomsterprakten i rabatter, pioner blommade redan, azaléa likaså och mycket annat vackert. Vilken plats så underbar!


Sven Edvin Salje undrade vad han skulle berätta om. Han visste naturligtvis hur han skulle möta en kräsen publik som Historiska Föreningen med Lars-Olof Larsson och Stig Tornehed som reseledare. Det blev en fin upplevelse att höra Sven Edvin Salje berätta. När Lars-Olof Larsson frågade författaren vem av hans böcker som var honom kärast, fick professorn först en motfråga av Salje: "Hur många barn har professorn?", "inte många", blev svaret, "men jag har tre". Nå, sade Salje, "vem är kärast av dem?" Ja, det var ett svar som alla uppskattade. ~ Vi fick oss till livs en läxa och ett minne.





Så efter cirka en timma vandrade vi nedför vägen till vår buss och fortsatte till Sölvesborgs slottsruin, som en gång varit ett storslaget fästningsslott inne vid en havsvik. En modell av ursprunget var gjord i liten skala, men man fick en uppfattning om hur det en gång hade sett ut. Lars-Olof Larsson berättade om en fältherre Sören Norby, som bott här.
Besök i Sölvesborgs kyrka: I vapenhuset berättade Lars-Olof Larsson om en märklig runsten och tydde dess runor. I taket på vapenhuset fanns märkliga målningar i stjärnvalv liksom taket inne i kyrkan. Hela kyrkan var målad med vackra bilder, Mariabilder troligen från 1400-talet, alltså innan reformationen på 1500-talet, medan kyrkan är från 1200-talet. Kyrkkronor som väldiga smycken hängde ner från taket. De var gåvor av förmögna tyska handelsmän som fanns i Blekinge på denna tid. En upplevelse hela kyrkan.
Vi lämnade kusten och på väg hemåt stannade vi vid Tulseboda brunn. Där i läkarvillan fanns ännu ett museum som skildrar gamla tider på en brunnsort. Här hade t.ex vår kända Kristina Nilsson på äldre dar besökt kurorten. Det enda som fanns kvar av brunnsorten var restaurangen, läkarvillan och själva hälsokällan, som fanns en bit bort.
Vi besökte Kyrkhults kyrka, Ivar Anderssons grav och Carl Eldhs familjegrav.  Ivar Andersson, Ulvaboda var en spelman och berättare, och som den trevliga kyrkvaktmästaren här nu, var han en samarit här i bygden som hjälpte både folk och fä. Carl Eldh var ju en känd skulptör som en gång kommit till kurorten och så funnit tycke för platsen, bosatt sig i bygden, gifte sig här, blev begravd här och vackra skulpturer utmärker hans grav. Hemresa gick via Huseby åter till Växjö.

Nu var vi alla nöjda efter en lång dag till Sveriges trädgård, som visade sig vara som allra vackrast just nu

Västragård den 15 maj 1990
Karin
I tacksamhet
Rune Liljenrud

Inga kommentarer: