fredag 30 juni 2017

Världens klimat - Vår miljö / Nässelfrossa 10 år /Ekokratisk diktning

Harry Martinson - den ekokratiske poeten var ämnet för föredrag under årets Nässelfrossa av Harry Martinson-sällskapets ordförande Semir Susic.  I Harry Martinson-sällskapets tidskrift Doris 31/2017 lanserar Semir Susic ett nytt begrepp: ekokrati, något som kännetecknar Harry Martinsons syn på världen. 
(Doris finns utlagd på hemsidan!) 

SEMIR SUSIC

I föredraget relaterades till Peter Wohllebens "Trädens hemliga liv" och till Sverker Sörlins "Antropocen – En essä om människans tidsålder". 



Semir Susic framhöll att Nässelfrossas tema Världens klimat - Vår miljö väl för samman det planetära och det lokala, världen hör ihop! Klart och mycket tidigt insåg Harry Martinson detta och från Midsommardalen (1938) fram till Tuvor (1973) hämtades belärande citat, som något här redovisas. Önskan vore att hela föredraget av Semir Susic kunde få en vidare publicering. 

SAMMANFATTNING: 
Harry Martinson som ekokratisk poet 

* Formerar sin natursyn redan på 30-talet

* Grunden till den är erfarenheterna till sjöss

* Naturen som subjekt blir mer framträdande på 50-talet och framåt, starka   inslag av ekokritik i till exempel Aniara och Vagnen

* Martinson var sensibel för "Den stora accelerationen" och bjöd motstånd     genom sitt skrivande

* Naturen ges ofta en egen röst, framträder som subjekt

* Händelser i världen tillskrivs ofta en planetär och global betydelse

* Harry Martinson behövs mer än någonsin i en internationell litterär      kontext


Midsommardalen (1938)

Naturen är inte bäst eller sämst på några särskilda ställen. Världsrymden sluter intill överallt, på varje fläck av jorden och Karlavagnens sju stirrande eldkorn lysa lika tydligt över Johanne dal som kring de kaspiska havskusterna eller kring Newfoundlands skärgård.

(Midsommardalen /Samlade verk s.96)

Liknande skulle kunna sägas om andra arters sätt att finna omvägar förbi den farliga mänskan. Naturen är en glidande, kringgående strateg och alla natursätten känner vi ännu inte. Gjorde vi det, då skulle vi veta vad livets innersta och yttersta är, och då hade vi dess självtydning avvunnen.


(Midsommardalen /Samlade verk s.98, 
om hur vitsippan föregår gullvivan)


FARTENS TJUSNING

Klaga må här de blommor och blad
som den milda slumpen ställde
i den breda bården av damm.
De bor i dammlandet, i dammkorridoren
somrarna igenom
i hjuluppvirvlande dammcykloner.

Det ändlösa tåget av snabba fordon drar förbi
och gräs och loka sjunker mer och mer ihop
under dammets förnedring.
Varje blad liknar en utsträckt sprucken tunga
belagd med ett grått pulver.

Vilken torrykande bild
av människans eftersläp av torka och död:
Denna kvast av damm
som sopar skogarna med damm.
Om träd kunde rygga för människan
skulle skogen bli ökenland.

CIKADA, (1953)


Den tomma och sterila rymden skrämmer.
Glasartad är dess blick som omger oss
och stjärnsystemen stå orörligt stilla
i skeppets runda fönster av kristall.
Då gäller det att vårda drömmens bilder
från Doris dalar och att här i havet
där inget vatten, inga böljor röras
ta vara på all dröm, allt känslosvall. (...)

ANIARA, Sång 10 (1956)


EKENS MINNE

Riksvägen med milstenen rakt under mina grenar.
Men helst kommer hon i minne.
Hon den vackra på stigen.
Hon kom varje sekel alltid någon gång.
Var ibland borta och sov djupt neri jorden
men uppstod igen så snarlik att det åter var hon.
Det måtte ha skett inne i byn
att hon vaknade upp på nytt.
Hon måtte ha gått tillbaka dit under jorden.
Så segrade hon alltid.
Min krona susar om henne.
I sju sekler har jag känt henne nu.
Det är ändå som i våras.

Vagnen (1960)


Skogen

Tankarna i livets skog, och verklighetens,
handlade båda om träden omkring.
Underst: rötternas kamp och strider.
Därnäst: stammarnas hårda lugn,
överst: löven som viskade milt.
Hela vårt liv och hela vårt öde som träd:
rötternas klolika strid
(nästan som gamars)
stammarnas oberörda lugn
(den blankhårda statens pelare)
lövens milda sus
(drömmen som varar en sommar).

Dikter om ljus och mörker (1971)


Landskapet vet allt 
genom sitt växlande vara
och genom sin vana vid allt
som ett landskap möter.
Mossorna läser långsamt in sig
i stenens ärrtecken,
år efter år.

Tuvor (1973














Rune Liljenrud


Inga kommentarer: