måndag 2 oktober 2017

"Så fatta all sanning, så våga allt rätt..."

DAGENS DIKT är ett av radions allra äldsta program och det är i år 80 år sedan det första programmet sändes den 1 februari 1937, då Esaias Tegnérs dikt "Det eviga" från år 1808 lästes av karaktärsskådespelaren Gabriel Alw, som den första dikten i denna värdefulla programserie. Diktens innehåll är tidlöst, giltigt för alla i alla tider och diktens maning "Så fatta all sanning, så våga allt rätt", har varit högst aktuell under den just nu avslutade Bokmässan i Göteborg, med de politiska demonstrationerna och oron däromkring.
Harry Martinsons "Sanningssökaren"  Se blogg:

FREDAG 25 AUGUSTI 2017


" - Jag har några dikter, om jag får visa."

Harry Martinsons första publicerade dikt "Sanningssökaren", undertecknad med hans eget namn,  publicerades för i år 90 år sedan, den 27 augusti 1927. Dikten slutar med att teckna villkoren för Sanningssökaren, i tiden och "uti evighet":
.....
Genomlevt och genomlidit
perioder utav ljus och mörker,
ont och gott.
Allt från människosläktets första
dunkla morgon,
när urfolkssnattret genljöd
mellan träden,
har han funnits
och skall finnas
intill solen mist sin låga
och all världen slumrar in
i dödens kalla natt.
Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar tänker
uti evighet.
HARRY MARTINSON: Sanningssökaren
Tidningen ARBETAREN, 27.8.1927
Gustaf Hellströms bok "VÄGEN till PARADISET"
Gustaf Hellströms bok från en studieresa i Sovjet år 1937 med den ironiska titeln "VÄGEN till PARADISET", har nu kommit i nytryck - Red. Sigurd Rothstein och Lennart Leopold, som tillsammans med Jane M. Ekstam kommenterar Gustaf Hellströms rapportering från Sovjet. Bokens kommentarer följs av värdefulla avbildningar av sidor i Dagens Nyheter, där Gustaf Hellströms texter först publicerades i form av 13 artiklar augusti och september 1937. Den första sovjetartikeln publicerades i DN söndagen den 15 augusti under rubriken "Revolutions- och krigsmoralen präglar det Stalinska Sovjet". Andra rubriker i DN är "Sovjetporten Leningrad är en slummens triumf", "Pulserande liv i Moskva, men intet glatt intryck", "Fabriken är templet i Stalins Ryssland", "Med segrarens rätt bilda arbetarna Sovjets privilegierade stånd, dess adel - Till arbetarnas förhärligande resas statyerna", "Sovjet ännu inte något paradis. Med fördelarna följa nackdelar", "Förvärvsbegäret omhuldas på det ömmande av Kreml - Stachanovare med förmåner framför andra", "Kapitalistiska kommunister inte ovanliga i Ryssland", "Sovjets ungdom fostras i lydnad och lönemoral - Benhård doktrinär och fanatiker skapar skolan redan vid unga år", "Mesta Sovjetjorden brukas kollektivt", "Statsdrivna Sovjetfarmer på 60.000 hektar vardera", "Använda fritiden problem i Sovjet - Semesterfirande proletariatet badar och bor kejserligt i Krim", "Stalin bland de sina. Den skygge diktatorn" och "Stalinregimens kärnpunkt är nationalism".
"Resa i Stalins Ryssland"
Här på Harry Martinson-sällskapets blogg görs den 17 juli, i väntan på nyutgivningen av Gustaf Hellströms bok "VÄGEN till PARADISET", en kort sammanfattning av bokens 13 kapitel. Nu finns i nyutgåvan "Resa i Stalins Ryssland" en mycket värdefull notapparat samt precisering av kapitlens innehåll. Jane M. Ekstam avslutar sin värdefulla genomgång av Gustaf Hellströms bok på följande sätt: "Hellström tillbringade fyra intensiva veckor i Sovjetunionen och gjorde det bästa av varje minut. Genom de tretton kapitlen i Vägen till paradiset  försökte han för en utomstående göra förståeligt ett av de mest radikala och utmanande sociala system som dittills skådats. Som nästan alltid var Hellström självkritisk i överkant. Han var medveten om sin prestations begränsningar - men det var icke desto mindre en stor och av de samtida läsarna mycket uppskattad prestation."
När det i år är 100-årsminne av ryska revolutionen år 1917, kan knappast någon mera informativ och lättillgänglig läsning tänkas, om det som hände då och dess följder, än just den kommenterade nyutgåvan av Gustaf Hellströms bok, som utgivits av Gustaf Hellström-sällskapet med ekonomiskt stöd av Svenska Akademien.
Sigurd Rothstein hänvisar i ett förord till boken till den engelske historikern Piers Brendons bok "Den mörka dalen - Panorama över 1930-talet" (Sv. övers.1932, 752 sidor. Kritikerröst i Financial Times: "Briljant, filmisk och ytterst lärorik, ingen annan historisk redogörelse jag känner till kan tävla med den här...  Helt mästerlig.") Boken  "Den mörka dalen" tolkar årtiondet som kulminerar i andra världskrigets utbrott.
Lennart Leopold tecknar i en artikel "Gustaf Hellströms trettiotal" och ger samtidigt en personlig bild av Gustaf Hellström, hans författarskap och sätt att arbeta under resan till Sovjet. Han låter läsaren få del av en uppgift som Jan Olof Olsson (Jolo) förmedlat från en av medresenärerna "att Hellström var utomordentligt flitig och antecknade i ett - i tjugu dar: efter det förklarade han att han skulle tillbringa resten av resan med att smälta och begrunda intrycken." På hemresan från Ryssland drabbades Hellström av en dubbelsidig lunginflammation som sånär hade kostat honom livet.
Gustaf Hellström "Personligt"
I boken Gustaf Hellström "Personligt", utgiven 1953 med förord av Holger Ahlenius, finns i en artikel "Till och från döden" ur Dagens Nyheter 1937, Gustaf Hellströms egen berättelse om insjuknandet efter vistelsen i Ryssland.
Också Jane M. Ekstam berör Gustaf Hellström som person och några rader ur hennes artikel i boken är viktiga att ha med vid läsning av Gustaf Hellströms rapportering:
"Man bör också notera att Hellström hade en tendens att sympatisera med dem som var 'vanlottade'. Redan som gymnasist hade han - känslo- och stämningsmässigt - attraherats av mullret ur samhällsdjupen, och studieåren i Lund hade ytterligare befäst hans radikalism. Hellströms bilder från de olika städerna och grupperna i Sovjetunionen kännetecknas undantagslöst av en underliggande sympati för 'the underdog', som han vet är närvarande, men inte tillåts visa sig för journalistgruppen."
Många reste från väst till Sovjetunionen
Många reste från väst till Sovjetunionen för att studera skeendet där och Sigurd Rothstein nämner bl.a. Martin Andersen Nexö från Danmark, Ernst Toller från Tyskland, Moa och Harry Martinson från Sverige samt den franske författaren och sedermera Nobelpristagaren (1947) André Gide. Hans bok "Resa i Sovjet" (1936) utkom på svenska 1948 och en nyutgåva 1992 med ett informativt förord av Göran Greider. I denna utgåva finns också ett intressant "Tillägg" av André Gide, som efter den första utgivningen utsattes för mycket hård kritik och anklagades för "förräderi och svek mot sina socialistiska principer".
DELS-scenen under Bokmässan i Göteborg
Från DELS-scenen under Bokmässan i Göteborg bjöds två program av Gustaf Hellström-sällskapet, som presenterade nyutgivningen av Gustaf Hellströms rapportering från Sovjet "VÄGEN till PARADISET", nämligen Disa Lundgren: "Gustaf Hellströms resa i Sovjet 1937" och Roland Persson: "Gustaf Hellström och kampen mot diktaturer att".
Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6-7 maj i år höll Ingrid Nettervik ett mycket uppskattat föredrag "Kampen för friheten hos Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist", och innehållet bjöds i förkortad form av henne från DELS-scenen på Bokmässan. Föredraget finns in extenso här på Harry Martinson-sällskapets blogg och är också infört i Pär Lagerkvist-samfundets årsskrift 2017 "Pär Lagerkvists landskap".
Väckarklocka
Under veckoslutet före Bokmässan i Göteborg bjöd Elin Wägner-sällskapet till hösthelg 23-24 september på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö med temat "Elin och pacifismen". "Årets Väckarklocka", som sedan år 1993 "utdelas av Elin Wägner-sällskapet till enskilda eller organisationer som arbetar i Elin Wägners anda", gavs 2017 till Heléne Lööw, Hon har bl.a varit chef för Forum för levande historia och utgivit böcker om Nazismen i Sverige och senast en bok om näthat. Hennes kartläggningar av högerextrema rörelser som hotar demokratin är en viktig insats, som Elin Wägner-sällskapet på detta sätt belönar. Heléne Lööw höll ett föredrag "Kampen om kulturen" om tolkningen av historien. En central del av extrema rörelsers föreställningsvärldar.


Rune Liljenrud 

tisdag 26 september 2017

Harry Martinson var textilintresserad


Harry Martinsons Sv ps 202 "De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma", röstades fram som psalmbokens mest älskade psalm vid Allmänna kyrkliga mötet i Göteborg år 2000 och psalmen sjungs såväl i glädje som i sorg under alla årstider. Den används vid dop, konfirmation, vigsel och begravning, alltid lika viktig. Psalmen inspirerar till konstnärlig tolkning på olika sätt och den kan tjäna på annat språk, såsom i Per Harlings översättning till engelska, som här i bloggen nyligen presenterats. I "Månadens Martinson" och här på Harry Martinson-sällskapets blogg är detta den oftast citerade och kommenterade dikten av Harry Martinson, som först fanns införd som "Sommarpsalm" i Storkyrkobladet 1973, nr 3. I Svenska psalmboken infördes den år 1986.

I en blogg  den 30 april 2010 kommenterar styrelseledamoten Disa Lundgren Harry Martinsons psalm: "Det är ganska förvånande, att en manlig författare så naturligt valt en så konkret och textil bild för solens 'handarbete'. Martinson använder för övrigt en hel del bilder och uttryck med textil anknytning. Var han speciellt handaslöjdsintresserad, kanske rent av -kunnig?"                             Vid ett samtal med dottern Harriet Martinson bekräftar hon om sin far, att "han var textilintresserad".



I en blogg den 21 juni 2013 beskrivs hur Harry Martinsons psalm har inspirerat konstnärinnan Inga-Britt Jeppsson, Hässleholm till ett vävt antependium för Örkeneds kyrka, Lunds stift. I vävnaden finns invävt Harry Martinsons "SV PS 202".

I en blogg den 5 juli 2013 görs en genomgång av textila bilder i Harry Martinsons diktning, såväl i prosa som lyrik. I "Nässlorna blomma" finns många trasmattor och "Vägen ut", inleds med "symöte i Gadesjö", där Harry Martinson beskriver stämningen: "I kretsen kring det ovala mahognybordet sutto de stora, mjuka, underbara kvinnorna, de tongivande. Deras handarbeten vilade över skötena. De gåvo sig god tid." Men handarbetena glömdes nästan bort. De "lät handarbetena vila i knäna tills alla 'såå' hade gått runt bordet. Det gällde pratet om Olov Thomassons barn, "dessa förskingrade från Nite" med pojken Martin, som "flera gånger uttalat en önskan att få komma bort från försörjningsinrättningen och ut på kommunen igen. Pojken verkar duktig. Kanske är han lite drömmelin, men sådant går över".

Pratet vid symötet i Gadesjö om "dessa förskingrade från Nite" relaterades till att gossen Martin hade halvtannat år kvar till konfirmationen, som ju var något avgörande stort. 
Under lästiden skulle Martin få lära katekesens utläggning av de tio budorden: Vi skola frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, baktalar, sprider lögner eller talar illa om vår nästa, utan urskuldar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa. Vid symötet i Gadesjö gäller inte detta! 
På något sätt är handarbetena i symötet i Gadesjö tecknade som symboler för det goda. Oftast blev symötenas handarbeten och andra alster skänkta till försäljning i kyrkliga missionsautioner, gåvor till Röda Korset, Nykterhetsrörelsen eller annat ideellt hjälparbete. 
När symötet i Gadesjö börjar är handarbetena centrala i Harry Martinsons framställning, och "tankarna kommo liksom eftersända av sig själv in på temat Värnlösa barn." Men, symötespratet urartar. "Handarbetena har lagts åt sidan."  Pratgenomgången av och omdömena om "de förskingrade från Nite", alla barnen därifrån med mamman, "den rymmerskan" och "Olav Tomasson. - Det sades en sälle. - Notoriskt alkoholist", är avslöjande skildrat och blir till en ond invertering av katekesen. Harry Martinson är med sin skildring av symötet i Gadesjö "Sanningssökaren", som ger en svidande uppgörelse om falskhet, divergensen mellan lära och liv.
Harry Martinson-sällskapet som 6-7 maj 2017 hade sin årshögtid förlagd till Växjö fick vid helgsmål i Växjö domkyrka av domkyrkokaplan Jens Linder, en homiletisk tolkning av Harry Martinsons psalm 202. Denna finns publicerad in extenso här i Harry Martinson-sällskapets blogg den 4 juli 2017. 
Växjö, där nya byggnader nu frekvent skjuter i höjden, har 21-23 september varit värd för en stor vävmässa, VÄV 2017 i Arenastaden/Tipshallen med flera program vid olika lokaler i staden. Vävmässan arrangeras på olika platser vart tredje år av Svenska Vävrådet. 

Vävmässan präglas av den ort som inbjuder till mässan och Storgatan i Växjö har varit prydd med en 328 meter lång, handvävd trasmatta, vävd av medlemmar från 24 vävföreningar i Hemslöjd Kronoberg, mest vävintresserade kvinnor men också män. Också Harry Martinson var textilintresserad!

En vävare, Andreas Möller från en vävstuga i Hamburg, Tyskland som vävt sedan han var tolv år, samlade många omkring sin vävstol. 

KHD - konst Hantverk Design Grimslövs Folkhögskola, bjöd på en vackert arrangerad textilutställning/installation, där man visade fram vävar, som inspirerats av Karin Boyes dikter ur "För trädets skull". En informativ folder med dikter eller utdrag av dikter skrivna av Karin Boye, samt vävarnas egna tankar/texter, förhöjde mycket värdet "Genomskinlig, klar och het, vackra mantel..." och gav hjälp för samtal om utställningen utifrån Karin Boyes diktsamling FÖR TRÄDETS SKULL.
Ingen andlös sommarnattshimmel
når så långt in i evigheten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden -
KARIN BOYE: Ur "Den stunden"
Ida Simma: Världen i min famn
~ ~ ~
Ingen flykt kan göra dig fri.
De möter på nytt vid nya vägar.
Du har inget val. Du måste förbi.
KARIN BOYE: Ur "Den vägen är smal"
Truls Heijkenskjöld: För vävens skull
~ ~ ~ 
Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består,
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.
KARIN BOYE: Ur "Evighet"
Klara Knutsson: Faller tidlösa
När den stora vävmässan 21-23 september i Växjö VÄV 2017, lämnar ett höstligt Småland kan en dikt av Harry Martinson med textil anknytning, tolka stämningen:
Idag kastar lönnen sin brinnande kappa
i stormregn som utsläckte sommarens glöd.
Och kallnande stormar på dörrarna klappa.
HARRY MARTINSON
"Septembermorgon" Ur TUVOR 
Rune Liljenrud

torsdag 21 september 2017

Harry Martinsons Sv ps 202 "De blomster som i marken bor", tolkad till engelska av Per Harling



Sv ps 202, De blomster som i marken bor
Svensk text: Harry Martinson 1973
Engelsk text: Per Harling

PER HARLING, präst, författare och tonsättare finns rikt representerad i psalm- och sångböcker i flera länder.  I Svenska psalmboken 1986, finns sammanlagt 23 psalmer av honom: 10 psalmer där han svarar för texten, 3 psalmer där han svarar för musiken och 10 psalmer, där han svarar för både texten och musiken.  


My soul will not forget the view
of flowers, see them growing.
Among the open fields you see
the sunny fingers sowing
a cloth of beauty for the bed
of summer’s meadow that we tread
and with a sunny golden thread
is made into one web.

In days of winter in my soul
I’ll sing a hymn of summer
and all the gloomy thoughts may go
for flow’rs in many numbers.
In winter they may fill my mind
so that my soul in need may find
release remembering God’s grace
in summer’s endless face.


Per Harling har gett ut flera böcker. De två senaste är "Swedish hymns – and the stories behind them", 43 svenska psalmer på engelska (och svenska), där Per Harling också berättar historien bakom varje psalm, (2016) och ”För livets skull – Minnen och tankar kring mina psalmer”, (2017)


Per Harling tillåter Harry Martinson-sällskapet att fritt använda hans översättning/tolkning av psalm 202 i sammanhang som Sällskapet önskar. 
Fråga som inkommit till Harry Martinson-sällskapet, om det finns någon engelsk översättning av Harry Martinsons Sv ps 202  De blomster som i marken bor, har härmed fått sitt mycket goda svar, och till Per Harling riktas ett erkännande, varmt tack!


Harry Martinsons båda döttrar Harriet och Eva Martinson känner väl till detta och gläds däröver! 


https://perharling.se  är Per Harlings officiella hemsida





Rune Liljenrud

fredag 25 augusti 2017

" - Jag har några dikter, om jag får visa."

Knut V. Lånström, Tidningen ARBETAREN
den 27 augusti 1927, för 90 år sedan:

"Själv har jag bevarat mötet som minnet av en livets högtidsstund. Dikten jag stannade för hette Sanningssökaren och den rymmer diktarnomadens hela program, famnar all hans kringsyn. De flesta av vårt släktes tillvaroformer är med." 

Harry Martinson, till höger, uppvaktas på sin 50 årsdag
av Knut V. och Greta Lånström som överlämnade
 en blomsterbukett från tidningen Arbetaren 
(publicerad i Arbetaren 7 maj 1954)

SAC:s sekretariat Mikael Eriksson
har välvilligt medgivit publicering
Varmt tack!
https://www.sac.se/




"Det var försynt som en viskning, men ack vilken viskning.
[...] Vad jag mera bestämt erfor var att handen som sträcktes fram med de solkiga papperen var en näve, som hållit bastantare verktyg för mänsklig id än pennskaftet.
Mitt öga for över en vers och var fångat. När själavandringen nått slutet på första strofen kände jag det underliga trycket mot tinningarna som bebådar att ögat skall funklas av gripenhetens upplevelse. Jag läste visst igenom det mesta av paketets innehåll, läste för min egen uppbyggelses skull, fastän jag var fast besluten att trotsa all den jakobinska makt som kunde utövas av tidningsstyrelsen, så förstod jag hela tiden att mitt uppror inte kunde sträcka sig längre än till inköp av en enda dikt. Tio kronor har Harry Martinson senare i livet uppgivit att han den gången fick av som han sade, 'den hygglige Lånström'. Själv tror jag inte att hyggligheten sträckte sig längre än till en femma.
[...] Själv har jag bevarat mötet som minnet av en livets högtidsstund. Dikten jag stannade för hette 'Sanningssökaren' och den rymmer diktarnomadens hela program, famnar all hans kringsyn. De flesta av vårt släktes tillvaroformer är med.
Martinsons 'Sanningssökaren' bor i Sahara och i Londons gränder, vid Amazonas stränder och på Himalayas kammar, är /'en hedning från Madagaskar', /'en man ifrån Kanaans land',/. Han är hemma i alla nejder och i alla tider, blott inte bland /'börsens baroner'/. Han har funnits /'allt från människosläktets första dunkla morgon' --- /'och skall finnas/ intill solen mist sin låga'.
Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld
Under andra solars välde
- - -
uti evighet.
Själva siarsynen om goldondern Aniara tycks mig nu förebådad i 'Sanningssökaren'."
Det var alltså Knut V. Lånström som var i tjänst som redaktionssekreterare på Tidningen Arbetaren när besökaren Harry Martinsons första yttrande, "försynt som en viskning", hördes. "Han vecklade upp paketet och drog fram några tummade pappersblad, som han räckte mig", minns Lånström, och mottog det som kom att bli den första publicerade dikten, undertecknad med Harry Martinson, och början för "en lysande diktare".

Flera har omvittnat hur Harry Martinson denna tid kämpade svårt med sin hälsa och urusla ekonomi. Artur Lundkvist skriver om honom: "Han bodde ingenstans, men hade ett tält som han om natten brukade slå upp utanför staden. Det började dock bli för kallt nu på hösten och han övergick till att sova i olåsta bilar. Det var obekvämt och han blev stel i nacken, gick där och vred på huvudet. [...] Jag minns att Harry en dag stannade utanför ett kafé med matservering och sade till mig:  - Kan du ge mig tjugofem öre till en sillmiddag. På det här stället har de en stor mättande sillmiddag för tjugofem öre. Jag skulle behöva den just nu. Han fick tjugofemöringen och försvann in för att äta den stora sillmiddagen."
Redaktionssekreteraren på Tidningen Arbetaren Knut V. Lånström, verifierar faktum att Harry Martinson vid denna tid endast hade tält att bo i och han skriver om besöket av Harry Martinson på Tidningen Arbetarens redaktion:
"Vännen Birger Svahn, som var Arbetarens allt i allo, har sagt mig, att han också minns Harry Martinson från samma tillfälle. Svahn minns ett hoptotat tält, som besökaren krängde av sin rygg och stuvade upp på fönsterposten utanför redaktionssekreterarrummet, innan han steg in där."

Knut V. Lånström tyckte att innan Klara Folkets hus skattade åt grävskopeförgängelsen en bild borde ha tagits för att "föreviga den fönstersmygen. Där hade en hemlös axlat av sin bärandes bostad. En sådan bild, varför inte till dels arrangerad med ett gammalt tält som inslag, skulle i sin tristess bilda en skarp kontrast till en lysande diktare, lika hemma på de stiglösa viddernas hav som på Bolles vägar till Klockrike och stjärnehärars marschrouter över universums vidder."
Redaktionssekreteraren Knut V. Lånströms klarsyn och betydelse för den lyckosamma utveckling till lysande diktare som kunde börja tack vare Knut V. Lånströms handlande gentemot Harry Martinson, är gripande att ta del av. "I intervjuer i Arbetaren och Dagens Nyheter uppgav Harry Martinson, att han före besöket i Klara Folkets hus förgäves sökt sälja någon dikt till andra tidningar. Hans försök hos Arbetaren skulle vara det sista. Om det misslyckades, var han besluten att överge den drömda diktarbanan. Han skulle då på nytt mönstra ut på sjön och för alltid stanna borta från födelselandet."



Knut V. Lånström skrev själv dikter, och gav 1952 ut diktsamlingen "Från mörkret till ljuset". Diktsamlingens titel kan tolka skeendet en gång på Tidningen Arbetaren, där hans egen insats på redaktionssekreterarrummet var så avgörande betydelsefull. I diktsamlingen finns bl.a dikten "Sista resan" som handlar om briggen Malgomajs förlisning, med tjugo "av havets söner".

Tungt stampar briggen Malgomaj.

Sjöarna häva.
Sjömän längta hemstadens kaj,
hjärtana bäva.

Brustet skrov och stormsliten rigg,

Atlanten jäser,
upp mot salning och dödsdömd brigg
storvågen fräser.

Misère ackord i tåg och vant . . .


https://www.sac.se/ har ett stort historiskt bildarkiv på nätet. Där finns en bild, överst i denna blogg, då Harry Martinson uppvaktas på sin 50 årsdag av Knut V. och Greta Lånström som överlämnade en blomsterbukett från tidningen Arbetaren (publicerad i Arbetaren 7 maj 1954). 



Generationskamrater, bl.a Knut V. Lånström som kände Harry Martinson åren omkring debuten, har i denna skrift, DEN UNGE HARRY MARTINSON, kort tecknat minnet av HARRY MARTINSON inför 50-årsdagen den 6 maj 1954. Boken har redigerats av Olof Lagercrantz, Georg Svensson och Ingalisa Munck. Omslagsteckningens bild av Harry Martinson är gjord 1932 av Aminodow Riwkin.

När denna bloggtext skrives under sommaren för publicering inför 27 augusti 2017, då det är 90 år sedan Harry Martinsons första dikt "Sanningssökaren" publicerades i Tidningen Arbetaren, kommer osökt hjälp med en formulering för tolkning av detta skeende. En ung skribent, Sommarspanare i Smålandsposten Adam Svedlund, Växjö, skriver om ögonblick av klarhet :
"Ibland slås man av en känsla, en sorts klarhet eller en insikt där allt känns väldigt enkelt och där man ser livet i dess helhet och plötsligt inser vad det stora mysteriet handlar om."
Just detta måste ha varit vad som Knut V. Lånström upplevde vid mötet med Harry Martinson i redaktionssekreterarrummet på Tidningen Arbetaren för 90 år sedan, och som fortsatt åt oss, vid läsning av Harry Martinsons texter, skänker ögonblick av klarhet och hjälp att inse vad det stora mysteriet handlar om.


"Sedan drömmer han och forskar
i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet."     Harry Martinson
I tacksamhet
Rune Liljenrud
Sanningssökaren
Han bor i norr.
Han bor i söder.
Han bodde runtom på vårt klot.
I Saharas öken, där sanden glöder,
där brände han sin nakna fot.
Uppå en ö i Söderhavet
hans hydda stod vid blå lagun,
och invid Amazonas stränder
han fångar fisk med sin harpun.

Han var en slav under Neros dagar.

Han var en herde vid Alpens brant.
Han skriver böcker om livets lagar,
och mången gång blir han kallad fjant.
Han var en stenåldersman i hudar.
Han är en usling i Londons gränd,
var arm, men tillbad det sannas gudar,
och kanske blev uppå bålet bränd.

Han var en sanningens frihetshjälte,

han var en frihetens legionär
med sanningens flammande svärd vid sitt 
bälte.
Han var en kämpande revolutionär.
Kanhända var han tjänare
i den grymme riddarens borg,
kanhända var han dräng hos en niding,
som fann glädje i andras sorg.
Uti en unken klostercell
hördes kanske hans sövande mummel var
kväll.
Uti en fängelsehåla i Rom
han bidade kyrkans grymma dom.

Han fanns ej bland börsens baroner,

som söka sin privata salighet.
Nej, lystrande till livets tusen toner
han stred sin kamp i bister verklighet.
Han tolkat har sin känslobrand
i toner, färg och sten.
Han svalt och skrev sitt sköna band
vid lampans matta sken.

~


Han var en hövding över Inkas stammar

och offrade till solens gud.
Han bott på Himalayas kammar
och lystrat Bhramas och Sivas bud.
Han var en hedning från Madagaskar.
Han var en man ifrån Kanaans land.
Han är en vilde som naken plaskar
och fiskar pärlor vid korallöns strand.

Hans såg himlens legioner utav ljus

uti en stjärnklar vinterkväll.
Han såg norrskensflamman tändas
över nordanlandens fjäll.
Han såg villebrådet ströva
genom djunglars dunkla snår,
och han lyssnade till vågen
som mot strandens klippor slår.

Han hörde vindens andestämma viska 

tyst
mång' saga skön från svunnen värld.
Han hörde livets pulsar bulta
genom nöjets tomma flärd.
Mången gång han sig förirrat
uti själens tankevrår,
där tusen år de bli sekunder
och sekunderna bli år.

Han har forskat.

Han har grubblat
genom många tusen år.
Han har stapplat.
Han har snubblat
i problemens mörka vrår.
Han har kämpat.
Han har lidit
för sin sak mot världen all.
Mången gång han förutsade
kejsartroners tunga fall.

Han blygdes ej för sina trasor.

Han yvdes ej över sitt gull.

~


Han fruktade ej tusen dödens fasor,

ty han såg liv i själva gravens mull.
Hans bröder gingo krigets stig
till tamtamtrummans ljud.
Han hörde djungelns ord till sig
i vilddjurstjutets bud.
Han dyrkade sin fettishgud
vid silvermånens glans
- hans bröder höllo festmåltid
och trådde segerdans.

Han jagat vargen i köldens land.

Han pulsat i viddernas djupa snö.
Han drev över flodernas stelfrusna band
- såg draghundsspannen stupa och dö.
Mången vinternatt han stirrat
in i lägereldens glöd,
som om där han kunde finna
tröst i ensamhetens nöd.

Så han forskat.

Så han sökt.
Genomlevt och genomlidit
perioder utav ljus och mörker,
ont och gott.
Allt från människosläktets första dunkla
morgon,
när urfolkssnattret genljöd mellan träden,
har han funnits 
och skall finnas 
intill solen mist sin låga
och all världen slumrar in
i dödens kalla natt.

Sedan drömmer han och forskar

i en annan värld.
Under andra solars välde
grubblar, forskar, frågar, tänker
uti evighet.

Harry Martinson

torsdag 24 augusti 2017

Kjell Espmark: "Skapelsen är ännu ofullbordad. Och det är er den hoppas på."



Skapelsen är ett återkommande motiv i Kjell Espmarks författarskap - med profeten Hesekiels ord: "Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"
Med sin senaste diktsamling "Skapelsen", 2017 för han ut på stora djup, alltifrån Genesis: 1:a Mosebok med dess berättelse om Skapelsen och senare fiskafänget på Galileiska sjön. Han blottar historiens mörkaste erfarenheter, krig, flykt, förföljelse, förintelse och visar manande till ordet, språket, filosofin, musiken och tecknens kraft.

[...]

Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.
Den är full av spår som väntar på steg,
banor för tankar som inte har tänkts.
Himlen hamras ju ännu ut.
Och historien, lärde jag mig, är en kedja
där vi väntas foga länk till länk.  

Också här i byn kan vi hjälpa smeden
att smida en länk med vår kärlek i
att fogas till det som börjar i diset.

[...] 


Hesekiels bok 37:1-14:

    Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. [2] Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. [3] Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." [4] Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! [5] Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. [6] Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren."

    [7] Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande - det var ben som sattes till ben och fogades samman. [8] Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem. [9] Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"[10] Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.

    [11] Han sade till mig: "Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. [12] Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. [13] När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. [14] Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren."


Harry Martinson-sällskapet var under sin årshögtid i Växjö 6-7 maj 2017 också i Växjö domkyrka och kunde se att i Bertil Valliens altarskåp i domkyrkan finns liggande på golvet en dödskalle. Högst upp finns inte någon sådan, men ett ansikte - format som ett ägg - Den Uppståndnes livssymbol och benknotorna är där ersatta med ett par korslagda kvistar från Livets träd.


Psalm  av Harry Martinson 

Död skapelse grundlade världen
och levande skapelse förde
tillsammans de ämnen och safter
som solen med värme berörde.

Den yttersta skapelsehärden
vet ingen, ej var den sig gömde
ej hur den i gåtfulla världsrum
sin gåta förstod och bedömde.

Om tidernas ursprungsgestaltning
tar tusen av år att ens fråga.
Nu gäller det modet att leva
att död och förgängelse våga,

att plötsligt när ingenting stämmer
se löftenas grunder försvinna.
Att ställd inför kraven som skrämmer
sin tillförsikt söka och vinna.


HARRY MARTINSON: 
Ur Dikter om ljus och mörker
(Kan sjungas på den medeltida psalmmelodin 
623 i Den svenska psalmboken från år 1986)



Rune Liljenrud


onsdag 23 augusti 2017

I "Den nya dagen gryr" porträtterar professor Johan Svedjedal, Uppsala KARIN BOYE



I biografin "DEN NYA DAGEN GRYR - Karin Boyes författarliv", med hela 680 sidor (Förlag W&W, 2017) ger professorn i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid Uppsala universitet Johan Svedjedal ett mycket fängslande porträtt av en av 1900-talets mest älskade och lästa författare Karin Boye. Johan Svedjedal har vid årsmöte i Huddinge med Karin Boye Sällskapet, varit en högt uppskattad föredragshållare och nu får genom hans nya biografi om Karin Boye, intresserade läsare rika möjligheter att fördjupa sig i hennes diktning.  VARMT TACK !

(Bokens omslagsbild är ett montage efter foto av Anna Riwkin-Brick)

Boken är så disponerad:

FÖRUTSÄTTNINGAR 

GÖTEBORG (1900-1909)

STOCKHOLM (1909-1915)

HUDDINGE (1915-1920)

FOLKSKOLESEMINARIET (1920-1921)

UPPSALA (1921-1926)

STOCKHOLM (1926-1931)

BERLIN / STOCKHOLM / BERLIN (1932-1933)

STOCKHOLM (1933-1936)

VIGGBYHOLM (1936-1938)

STOCKHOLM / ALINGSÅS (1939-1941)

ALINGSÅS (23-27 APRIL 1941)

FRÅN GRYNING TILL SKYMNING

EFTERLIV (1941-)

DOKUMENTATION


I boken finns omfattande bildmaterial, dokumentation och register, som gör det möjligt att följa relation till olika författarkollegor, som t.ex Harry Martinson. Till just honom relateras 21 gånger i bokens kapitel STOCKHOLM 1926-1931, BERLIN/STOCKHOLM/BERLIN 1932-1933, STOCKHOLM 1933-1936, VIGGBYHOLM 1936-1938, STOCKHOLM/ALINGSÅS 1939-1941, EFTERLIV 1941- samt i många NOTISER och i  omfattande REGISTER. Bilden av förhållandet mellan de båda med varandra väl förtrogna författarvännerna Karin Boye och Harry Martinson, djupnar vid läsningen av Johan Svedjedals bok. Orden som Harry Martinson efter Karin Boyes död, skrev i brev till Ebbe Linde den 4 maj 1941, dröjer kvar och blir till ens personligt egna, efter läsningen av denna Karin Boyebiografi:

"Karin tillhörde dem man under alla förhållanden vill se levande."

Johan Svedjedal har i sin Karin Boyebiografi tagit med många citat ur Karin Boyes diktning, men också sådana som är tillägnade hennes minne, och bokens sista diktcitat är välkända ord från Hjalmar Gullbergs dikt "Död amazon", vartill Johan Svedjedal skriver:

"Beskrivningen av den försvunna överlagrade Gullberg med förtvivlade rader om det besegrade Grekland, fyllda av klassiska allusioner. Allt utmynnade i bilden av en tapper Boye som hade offrat sitt liv för frihet och demokrati:

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ner till Hades,
följd av stolta hellenska män 
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Så suggereras bilden av en hjältinna i grekisk tragedi."


                                                                                                  Rune Liljenrud