måndag 14 augusti 2017

HARRY MARTINSON: KVOTA "Väntsalen är min barndoms bästa kyrka. Här har jag på mitt sätt inväntat något av det eviga. Och jag vet att man väntar än. Ända hit till New Orleans har jag hört steg i gruset där utanför." (Ur Kap Farväl!)



Jan Eliasson, som år 2008 tilldelades det då nya Harry Martinsonpriset, har nu av Vasa Orden av Amerika utnämnts till Årets svenskamerikan. I samband därmed påtalar Jan Eliasson:

"Många vet inte i dag att 1,2 miljoner svenskar lämnade det fattiga Sverige för att bygga sig en ny framtid i Amerika. [...] Om vi erinrar oss de svenskar som emigrerade tror jag man får större förståelse för den längtan efter ett bättre liv som finns hos de miljoner människor som i dag är på flykt. [...] USA byggdes upp och blev en stormakt mycket tack vare migranternas insatser. Det är lite ironiskt att tänka på när det i dag talas om att kasta ut folk." (Ur SMP/Kerstin Haggren)

Kvotalagarna efter första världskriget för att minska invandringen till USA, påminner om de tankar som också nu finns i USA om invandring. Innebörden av kvota och dess lokala konsekvenser beskriver Harry Martinson i kapitlet "Kvota" i Kap Farväl! med anknytning till Harrys egen "rotjord".

Harry Martinson

"Amerika skärper kvotalagen. Stänger till slut alldeles sitt land. Emigrantrederierna få väl helt försöka leva på överklassen nu. [...]  Så slutade de stora emigrantlinjernas glansdagar, deras stora, stolta decennier under optimismens femtio år, då spåkäringen i Italien och Småland kunde säga: 'Ja, här ser jag en emigrantlinje i er hand, min unga dam!' Det var i den stora västersträvans år. Jag går här och tänker på alla linjerna, som nu har gjort sitt verk i världens och skiftningens historia. [...]

Ett slag voro linjerna jordens mäktigaste koncerner, sin tids motsvarighet till våra dagars oljetruster och bilindustrikarteller, fast oändligt mycket ståtligare. Nu är det slut, och reklambroschyren från Vita stjärnlinjen kommer aldrig mer med postbudet uppåt ljungen i Harasjömåla. Det är nog rätt tomt och ödsligt i väntsalen i Vilshult och vid anhalten Toscana nu. Min tanke far i väg till väntsalarna i Ebbeboda, Gylsboda, Vilshult, Immeln, Holje. Där väntar nu bara resande till Kristianstad, Sölvesborg och Asarum. Du kan sitta där och vänta förgäves ett helt år. Ingen kommer som ska iväg långt!  Ingen flicka kommer oerhört finklädd in genom dörren för att resa till Nebraska. [...] 

Det duggar ett snålt regn. Luften är disig och stationen och pojken äro därigenom alldeles innestängda i byns cirkel. 

Ingen kommer sidenblank, drömväldig och frasande fram ur den våta fallande dimman för att resa till Dakota och Colorado Springs."

Utdrag ur HARRY MARTINSON:
Kap Farväl! / Kvota


Mitt i vindens virvlar
med handen i tumultet
sjöng min själ,
hängav sig åt oklarheten, livet, stormen . . .

HARRY MARTINSON: Konturen
Ur tidskriften Fönstret, 1932

Rune Liljenrud


måndag 7 augusti 2017

HARRY MARTINSON: "... maktens onda grepp om vetenskapen skall vara slut och själarna skall segra" ~ Tankar Hiroshimadagen 6 augusti 2017


EN GÅNG . . .
En gång när maktens ondskefulla styrstång
ej såsom nu all sanning förödmjukar
då skall den tunga maktens dumma tröghet
ej längre som en bakslug luns beklämma
uppfinnarandens lysande bedrifter.
Den dagen ger sig gudarna tillkänna
och maktens onda grepp om vetenskapen
skall vara slut och själarna skall segra.
Den dagen kommer himmelen till jorden,
och forskaren skall se sitt mål och glädjas.
HARRY MARTINSON: Ur Vagnen 
Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6-7 maj 2017 var förlagd till IOGT-NTO-HUSET / Café FONTAINE vid Vattentorget i centrala Växjö och just här samlades tre månader senare, under kvällen den 6 augusti, människor för högtidlighållande av Hiroshimadagen, till minne av vad som hände i Japan i andra världskrigets slutskede, när bomber fälldes över Hiroshima den 6 augusti och Nagasaki den 9 augusti år 1945 och hundra tusentals människor förintades. 


För programmet svarade Växjö lokalkrets av IKFF - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet med dess ordförande Annika Karlsson Ströberg och Gabriella Irsten, Stockholm som informerade om arbetet med ett FN-avtal som förbjuder kärnvapen. Varje land bestämmer nationellt om godkännande eller inte, och detta kommer säkert att behöva ta lång tid.  Musik, sång och diktläsning av skådespelare Mats Sturesson och författare Tina Persson, Växjö. 

När skymningen föll sattes ljuslyktor i Växjösjön till minne av Hiroshima / Nagasaki och som symboler för hopp om fred för Jorden. Augusti månsken förstärkte stämningen vid vattnet och ett par rader av Harry Martinson ur dikten Fjärilen i Natur, lyfte högtidens tankar: 

Månen stiger, den är fjärran
jag är inte rädd,
jag lyssnar till dess strålar.

Monika Goras' konstverk vid Växjösjön "DURUS OCH MOLLIS", 
 som "med sin muminliknande uppsyn och stora nosar 
utstrålar ett meditativt sökande"

En av höjdpunkterna under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö var när deltagarna samlades vid konstverket GYROKOMPASSEN, (2012) som är en stor gräsbeklädd jordskulptur med 25 meters diameter,  av konstnär Gunilla Bandolin vid strandkanten till sjön Trummen och deltagarna där informerades om Harry Martinsons uppsatser i essäsamlingen GYRO. 

Rapportering om besöket vid skulpturen GYRO under årshögtiden 
finns i blogg 8 maj 2017 här på Harry Martinson-sällskapets hemsida

I en uppsats "Den kosmiska frågan" i GYRO relaterar Harry Martinson  till Hiroshima, och skriver:
DEN KOSMISKA FRÅGAN
   "Mänskan leker liksom universums två lekar, uppbyggnadsleken och nedbrytningsleken, men universum eller kosmos behärskar genom sina lagar lekens regler på ett långt fullständigare sätt än vad mänskan någonsin kan tänkas kunna.

   Visserligen pekar hon, med en inte alldeles dold min av triumf, på det faktum att temperaturen i centrum av en atombomb under explosionsögonblicket är större än i solens inre, flera millioner grader större. Men att mänskan bringat det därhän är, samtidigt som det är en fysikalisk triumf rent vetenskapligt sett, ett brott mot lekens regler, vilket blir så mycket mer framträdande om man betänker disproportionen mellan de kosmiska och de jordiska resurserna.
   Det stora och kanske rentav oändliga universum har råd att vara extravagant. Det har råd med att låta en hel sol explodera och bli en nova eller en supernova. Men Jorden, som vid solens sida lämnats att vara sin egen, har bara sig själv, och medan universum kan leka med milliarders milliarder av bollar, så kan mänskan på Jorden endast leka med en boll: den boll hon själv lever och vistas på.
   Det ärende som under inga förhållanden får skjutas åt sidan just nu, är granskningen av förhållandet mellan det vetenskapliga och det mänskliga.
   Att den ene nobelpristagaren i fysik efter den andre förklarar att hans intresse för atomsprängning och kedjereaktion är av rent vetenskaplig art, lugnar oss i detta sammanhang inte, hur mycket tidningarna än vidarebefordrar och beskriver dylika pilatiska handtvagningar. Ty vi måste utgå ifrån att det vetenskapliga intresset för gnistors uppträdande i en krutdurk har följder som strålar in i själva livsintresset hos dem som sitter på denna krutdurk. En het explosion i en fysikalisk-teknisk anordning har sina rötter i sval matematik. Därmed blir det hela en fråga om tillämpningsrätten och tillämpningsmöjligheten. Och den farliga tillämpningsgränsen börjar inte i Hiroshima. Den fanns i laboratorierna långt före, och låg framför allt i det förhållandet att vetenskapsmannens ofta prisade svala lidelse för det exakta inte var exakt nog i fråga om en förutseendets matematik. En matematisk kontrollinstans i Livets tjänst var för sent påtänkt. Vetenskapsmännen kunde själva inte förutse möjligheten av en urankedjereaktion, eller möjligheten för tillverkning av plutonium. Inte heller kunde de förutse att den kärnklyvning de länge drömt om skulle resultera i att neutroner vid denna kärnklyvning frigjordes eller producerades.

   Men vad de visste var dock att atomens energi är fruktansvärd om den kan frigöras, helt eller delvis. De visste att vad de sysslade med var själva konstitutionen och dess identitetsenergi.
   Och ändå bör vi vara dem tacksamma för att de förde oss fram till varningsgränsen, ty det var nödvändigt att vi fördes fram till den. Endast vid den gränsen kunde vi bli väckta till insikt om de kosmiska manifestationernas dubbelbetydelse: deras betydelse för Livets existens och deras betydelse ifall man vill vända denna existens i hastig död."
Harry Martinson

              . . . ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på frukten
av det hjärnan skapar
och det goda
långt borta från det onda
I radioprogram "Sommar i P1" på Hiroshimadagen talade Finlands tidigare, första kvinnliga president under tolv år 2000-2012, Tarja Halonen, välkänd kämpe för mänskliga rättigheter, miljö- och fredsfrågor, om "Vår roll i världen". När hon i programmet lät Arja Saijonmaa sjunga den chilenska folkloremusikern Violeta Parra's "Gracias a la vida /Jag vill tacka livet som gett mig så mycket", upplevdes detta som en tolkning av Hiroshimadagens ämne, "när jag ser på frukten av det hjärnan skapar och det goda långt borta från det onda". 


Jag vill tacka livet 
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på frukten
av det hjärnan skapar
och det goda
långt borta från det onda.

Häri finns en samklang med Harry Martinsons tankar i essäsamlingen GYRO och med hans ord i Aniara Sång 10:
"En oanständig kroppsdel blir vår hjärna 
som deporterat oss till Hades höst."





Rune Liljenrud


fredag 28 juli 2017

Harry Martinson om kurialkvarnar i riksdagen - "de mötas långt mindre än öst och väst"


"Att skratta med Harry" kallar Gustav Sandgren, författarkollega med Harry Martinson i 5 unga, sin hyllningsartikel till Harry Martinsons 50-årsdag 6 maj 1954, där han skriver:
"Hos Harry finns humorns mörka och generösa ådra i rikt mått. I privatlivet är han en benådad berättare som aldrig förstör en historia eller en återberättad situation. Och hans skratt är aldrig cyniskt, det har en underton av kosmiskt inseende. Gud ska veta att frihet från cynism är en sällsynthet i våra dagar, då den ohöljda skadeglädjen ofta körs fram som den enda munterhet som står oss till buds. Banalitetens farlighet är att den ofta drar med sig känsloyla och tanklös cynism - Harry vet att man kan inte skratta varmt förrän man förstår och inser det mesta som en människa kan inse."
[...]
"För ett par år sedan gladde Harry sina vänner med en skildring av sitt enda besök i riksdagen. Det var meningen att han skulle skriva om riksdagen i D.N. "en poets intryck" eller något sådant. Men det blev ingen artikel, ty för en gångs skull blev Harry verkligen chockad. Han berättade med en hel del ångest i stämman om hur "en kurialkvarn" uppstod i andra kammaren och "malde ut" ledamöterna i gången mot första kammaren, där de stod med slokande öron vändande "kurialkvarnen" ryggen. Men då uppstod en annan "kurialkvarn" denna gång i första kammaren, och malde tillbaka de stackars riksdagsmännen till andra kammaren. Detta fortgick immerbadd, och Harry sade sig ha fått reda på att detta var riksdagens vardagsliv. Efter den betan anser sig Harry inte i stånd att kunna konstruera något samband mellan riksdag och poesi, de mötas långt mindre än öst och väst."
Om vi nu hade kunnat få ett referat genom vår store författare Harry Martinson, från diskussionerna i Rosenbad och i massmedia om regeringskris och misstroendeomröstning i riksdagen, så skulle helt säkert också detta ha haft något med av vad Gustav Sandgren beskriver som

 "den personliga nyansen, ögonblicket - den glädjens båge som spänns mellan berättare och åhörare i den mest laddade stunden. [...] Humorn är som en allvarets inre sida, den är ett trots med ett egendomligt skimmer kring. Ett skimmer av det gudomliga. Ty livet, liksom människan, är egentligen otänkbart. Hur otänkbart vårt varande egentligen är, vet Harry bättre än någon, både livsteoretiskt och erfarenhetspraktiskt." (Gustav Sandgren)
NÄR JORDEN SKRATTADE

Från stad till stad, på krokiga smala avvägar
går vagantens sökarstig. Med örat lyssnande till
människohoppet.

Då hör han en dag en småbarnsskola skratta till
mellan träden i en liten rast på femton minuter.
Allt vad en köping äger av uppriktighet och 
                                                 naivism
skrattar i denna kvart.

Och hela kvarten sitter vaganten med benen i ett 
                                                dike
och dricker detta skratt till sitt beska bröd.
Och lindarna skaka blom i sommarstormen,
likt ljusa moln av tvålflingor,
och tvätta ymnigt hans tvivelsjuka själ.

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD (1931)
Rune Liljenrud

Bredvid kaffekoppen och hembakat bröd i hemmet på bondgården hos den snart 90-åriga kvinnan, ligger årsboken "Månader med Harry Martinson"


Vi tillhörde båda, min nu bortgångne make och jag, Historiska Föreningen i Växjö, och vi gjorde med föreningen den 12 maj 1990 en uppskattad bussresa med 60 personer till Blekinge, berättar snart 90-åriga Karin hemma i vackra bondgården Västragård. För att riktigt komma ihåg har jag brukat skriva ner någon liten berättelse från resor vi gjort och så visar Karin fram ett dokument med nio vackert handskrivna A4-sidor, som hon gärna låter ta del av.
Resan utgick från domkyrkan i Växjö, via Tingsryd och Urshult till Karlshamn, på en gammal handelsväg från våra bygder ner till kusten. Vi åkte förbi vackra gårdar och små torpstugor, som det säkert varit gott om. Vi körde så att vi kom nära sjön Mien, som är en märklig krater väl 40 meter djup och har dessutom en märklig bergart som man finner på en ö ute i sjön. Saga och sägner omgärdar denna sjö.
I Karlshamn besågs Utvandrarmonumentet, som står vackert på en berghäll i hamnen, vidare ett gammalt handelshus, Skottbergska gården med orörd miljö från 1700-talet och därefter Punschmuséet, där en glad och trevlig karlshamnsbo berättade livfullt om punschtillverkning.
Vi var väntade i Jämshög. Först packades middagsmaten fram från korgar och vi slog oss ner ute i det gröna vid Hembygdsgården, där ännu en trevlig guide mötte oss. I den gamla skolan som nu är Hembygdsgård, hade författaren Harry Martinson fått ett minnesrum och guiden berättade om hans liv, hem och författarskap. En stor del av hans tillhörigheter fanns nu här, bl.a en stor etikettsamling, böcker, möbler, album, doktorsdatt och mycket mera. På första våningen i denna gamla skola var samlingssal och ett rum inrett som skolmuseum. Det var mycket av blekingska förhållanden förr i tiden som vi fick ta del av genom guidens fina berättelse.
Efter besöket i Hembygdsgården följde guiden oss upp över berget på en gångstig bland blommor och lövbuskar som gick till författaren Sven Edvin Saljes hem. Vi skulle få träffa honom. Just som vi stod i den vackra trädgården kom Sven Edvin Salje och hans fru Gertrud hem i bil och vi hälsades välkomna till första mötet. Vi beundrade blomsterprakten i rabatter, pioner blommade redan, azaléa likaså och mycket annat vackert. Vilken plats så underbar!


Sven Edvin Salje undrade vad han skulle berätta om. Han visste naturligtvis hur han skulle möta en kräsen publik som Historiska Föreningen med Lars-Olof Larsson och Stig Tornehed som reseledare. Det blev en fin upplevelse att höra Sven Edvin Salje berätta. När Lars-Olof Larsson frågade författaren vem av hans böcker som var honom kärast, fick professorn först en motfråga av Salje: "Hur många barn har professorn?", "inte många", blev svaret, "men jag har tre". Nå, sade Salje, "vem är kärast av dem?" Ja, det var ett svar som alla uppskattade. ~ Vi fick oss till livs en läxa och ett minne.





Så efter cirka en timma vandrade vi nedför vägen till vår buss och fortsatte till Sölvesborgs slottsruin, som en gång varit ett storslaget fästningsslott inne vid en havsvik. En modell av ursprunget var gjord i liten skala, men man fick en uppfattning om hur det en gång hade sett ut. Lars-Olof Larsson berättade om en fältherre Sören Norby, som bott här.
Besök i Sölvesborgs kyrka: I vapenhuset berättade Lars-Olof Larsson om en märklig runsten och tydde dess runor. I taket på vapenhuset fanns märkliga målningar i stjärnvalv liksom taket inne i kyrkan. Hela kyrkan var målad med vackra bilder, Mariabilder troligen från 1400-talet, alltså innan reformationen på 1500-talet, medan kyrkan är från 1200-talet. Kyrkkronor som väldiga smycken hängde ner från taket. De var gåvor av förmögna tyska handelsmän som fanns i Blekinge på denna tid. En upplevelse hela kyrkan.
Vi lämnade kusten och på väg hemåt stannade vi vid Tulseboda brunn. Där i läkarvillan fanns ännu ett museum som skildrar gamla tider på en brunnsort. Här hade t.ex vår kända Kristina Nilsson på äldre dar besökt kurorten. Det enda som fanns kvar av brunnsorten var restaurangen, läkarvillan och själva hälsokällan, som fanns en bit bort.
Vi besökte Kyrkhults kyrka, Ivar Anderssons grav och Carl Eldhs familjegrav.  Ivar Andersson, Ulvaboda var en spelman och berättare, och som den trevliga kyrkvaktmästaren här nu, var han en samarit här i bygden som hjälpte både folk och fä. Carl Eldh var ju en känd skulptör som en gång kommit till kurorten och så funnit tycke för platsen, bosatt sig i bygden, gifte sig här, blev begravd här och vackra skulpturer utmärker hans grav. Hemresa gick via Huseby åter till Växjö.

Nu var vi alla nöjda efter en lång dag till Sveriges trädgård, som visade sig vara som allra vackrast just nu

Västragård den 15 maj 1990
Karin
I tacksamhet
Rune Liljenrud

onsdag 26 juli 2017

"Den virvlande stenens förbund"

Nässelfrossa 2017 innehöll tre programpunkter med besök vid Blekinges största jättegryta 4m i diameter i Haldaparken, belägen intill Mörrumsån i Svängsta. Detta är naturens eget majestätiska stenslöjdsarbete och som en mäktig mörkgrön slöja över jättegrytan hänger Sveriges kanske högsta pipranka, omkring 100 år gammal. 
Eyvind Johnson, som år 1974 delade  Nobelpriset i litteratur med Harry Martinson, tolkar en jättegryta i en hyllningstext, "Den virvlande stenens förbund", som ingår i en bok, tillägnad Harry Martinson med anledning av hans förlags, Albert Bonniers förlag, hyllning av Harry Martinson 50 år den 6 maj 1954. Ur ett manuskript, infört i hyllningsboken skriver Eyvind Johnson:
"Några av de finaste livs-, tids- och stundresultat jag känner är dikter som är enkla och klara. Jag minns till exempel Harry Martinsons dikter om det enkla, om morgonens och aftonens enkelhet, om vattenytans blanka stillhet. [...] Det han ger är en bild av skönhet, ja, han ger skönhet. Frid också. [...] Harry Martinson bluffar inte. Han skildrar hur värdefull den avklarade enkelheten är, vilket högt resultat av andlig verksamhet den är. Han säger inte annat där än att enkelheten är vila, och resultat av liv. De stora enkelhetsögonblicken av det slaget ger oss kanske klara linjer en stund. Märk väl: stundvis klara linjer bland de många möjliga oklara; en väg bland tusen. Enkelheten är kanske det värdefullaste som finns - just på grund av de höga produktionskostnaderna."

[...]
"Den virvlande stenens förbund.
Sten med virvlar, sten som virvlar.
Vid stenen fanns en påbörjad jättegryta men naturens arbete med den var avbrutet och uppskjutet tills vidare. I den vattenfyllda skålen växte alger som fick underbart klara färger i solljus. Själva stenen, en bit lösbrutet och finslipat berg var full av insmälta ljusa strimmor, i slingor och virvlar: ett, tyckte man, genomtänkt, knepigt, ja, snillrikt arbete, Vi gissade att Naturen hade tagit sig ledigt flera dagar för att tänka ut den.
Den virvlande stenens förbund bestod av tre personer. Två satt på hällen vid den vackra skålen, den tredje satt på stenen och läste dikter. Utanför låg havet, ebb och flod.
Giv doft i blomma
Han böjer sig fram. Ur det monotona kommer det nyanserade och gesterna var - är, tyckte jag då och nu - som om han förde undan någon: varligt, ett pappersblad, ett minne.
Och han är berättaren. Någonstans uppe på berget står den andra av denna sommarens gäster hos oss och spelar klarinett."
Stor högtid, att vid jättegrytan i Haldaparken, intill Mörrumsån i Svängsta, ta in dessa texter "Ur ett manuskript" och uppleva, hur parkens hela stämning svarar upp till Harry Martinsons maning Giv doft i blomma, här med Eyvind Johnson i "Den virvlande stenens förbund" 

Rune Liljenrud 

fredag 21 juli 2017

"Lägg märke till att i hela Harry Martinsons produktion finns tankelinjen, att aldrig godkänna diktaturen, våldet och tvånget."

GENERATIONSKAMRATER SOM KÄNDE HARRY MARTINSON ÅREN OMKRING DEBUTEN, HAR I DENNA SKRIFT KORT TECKNAT MINNET AV DEN UNGE HARRY MARTINSON INFÖR 50-ÅRSDAGEN DEN 6 MAJ 1954 OMSLAGSTECKNINGENS BILD AV HARRY Martinson är GJORD 1932 AV AMINODOW RIWKIN
C.J. Björklund, som en tid var redaktör för den anarkistiska tidningen Brand, medarbetar i minnesboken med artikeln "Harry Martinson och tidningen Brand" och skriver att han utnämnde "Harry Martinson till chef för diktarvdelningen i världens finaste tidning, Brand. Han arbetade troget, läste noggrant omoderna och högmodernistiska dikter och avgav muntliga eller skriftliga utlåtanden."
Inför stundande Bokmässan i Göteborg har olika ställningstaganden gjorts i frågan huruvida det är rätt att deltaga i Bokmässan med anledning av att utställaren Nya tider finns med där. Såväl Harry Martinson-sällskapets som Elin Wägner-sällskapets diskussioner i frågan har resulterat i att sällskapen kommer att delta. "Vi vill inte lämna fältet fritt åt aktörer som inte tror på människors lika värde. Vi vill vara på plats och sprida kännedom om Harry Martinsons texter och människosyn", skriver Harry Martinson-sällskapets styrelse i sitt beslut.
C.J. Björklund skriver i sin artikel "Harry Martinson och tidningen Brand" mycket klarläggande om Harry Martinson:
Den ungsocialistiska-anarkistiska rörelsen med tidningen Brand som organ predikade mot varje form av diktatur och statssocialism med centralistisk och byråkratisk förslavning av människan. Lägg märke till att i hela Harry Martinsons produktion finns tankelinjen, att aldrig godkänna diktaturen, våldet och tvånget. Han är anarkist därför att han tror på människans förmåga att leva sitt liv i frihet eller skapa möjligheter därtill. I hela Harry Martinsons diktning finner man just denna humanistiska linje: inte diktatur utan frihet, inte ett tvångssamhälle format likt en sockertopp utan ett horisontalt samhälle med decentraliserad makt, solidaritet, inbördes hjälp eller kärlek skall vara ledande principer.
Harry Martinson deltar i våra aktioner och efter avrättningarna av Sacco och Vanzetti den 22 augusti 1927 skriver han i tidningen Brand:

Hjältarnas kolnade kroppar har kallnat i fängelsets
                                             bårvalv.
Sju års innerlig smärta är slut. Två stjärnor har slocknat
                                             och dött.
Två ledfyrar slutat att lysa för slavarna vägen mot
                                             målet,
vägen ur dogmernas natt – hän mot gryningens kust.

I slavar, som sovit och drömt så vackert om frihetens
                                             stamort,
ha vaknat och sett att rikedomens lag är lika i alla
                                             land.
I kanske har vaknat och märkt att för slavarnas här
                                             finns ej gränser.
Nej, hela jorden är folkets – tag den i världshel
                                             kamp.



Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö maj 2017 aktualiserades i föredrag och studiebesök frihetsfrågor. Sedan år 2012 har Växjö varit en fristad för förföljda journalister, författare och konstnärer. Hittills har Växjö varit fristad åt två författare, från Iran respektive Turkiet. Den senaste författaren lämnade kommunen i maj, samma månad som Harry Martinson-sällskapet fanns i Växjö.
Rune Liljenrud

måndag 17 juli 2017

Gustaf Hellström: VÄGEN till PARADISET (1937)

Gustaf Hellström porträtterad av
skolkamraten Axel Kleimer 1906

Harry Martinson skrev i Brand 1928 den frihetstörstande dikten "Den stora sången"
Upp du drömmare som sover, brusa toner i min själ,                                         är det tusen döda andars maningsrop?
Det är rop från varje fånge
och från varje pinad slav,
som har dött i sorg och skam, sen tusen år
och varje rop skall kalla över länder, berg och hav
till all världens ljusa frihetstimma slår.
För var man i bojor smidd,
för vart skövlat fattigland,
för vart blodspår i vårt släktes ökensand
skall ett Mene, mene tekel lysa flammande i eld
i det heliga Libertas morgonbrand.
I början av år 1945 fick Harry Martinson Svenska Dagbladets litteraturpris för Verklighet till döds (1940), därför "att han först bland svenska författare upplevde och gav röst åt de stämningar och känslor som Finlands vinterkrig födde i Sverige". Harry Martinsons Verklighet till döds har flera gånger behandlats här i Harry Martinson-sällskapets blogg.
 
I en blogg den 5 december 2016 "De litterära sällskapen hjälper att se vad som sker i det som synes ske", görs en påminnelse om en kommenterad nyutgivning av Gustaf Hellströms VÄGEN till PARADISET (1937), som nu utges med stöd av Svenska Akademien. Boken med 247 sidor skrevs efter en fyra veckors studieresa, 6.000 km lång i Sovjetryssland, från Leningrad i norr till Krim i söder, från Kiev i väster till Rostov vid Don i öster. En omläsning av Gustaf Hellströms bok ökar intresset också för de kommentarer som utlovats i nyutgåvan av Gustaf Hellström-sällskapet, och som kommer att presenteras under Bokfestivalen i Kristianstad /Regionmuseets hörsal lördagen den 9 september kl 12.00 och på Bokmässan i Göteborg /DELS-scenen lördagen den 30 september 2017.

Bertil Malmberg som år 1953 efterträdde Gustaf Hellström på stol 18 i Svenska Akademien, inleder sitt inträdestal, där han minnestecknar företrädaren Gustaf Hellström, så: "Den författare vars minne jag har att teckna var i eminent mening en kämpande man..." Bertil Malmberg beskriver Gustaf Hellström på ett sätt som läsaren kanske bäst förstår utifrån hans många års utlandsreportage, men också genom hans bok VÄGEN till PARADISET : "När det gällde att skaffa sig informationer visste han vad han sökte och var det borde sökas." VÄGEN till PARADISET är en rik historisk källa att ösa ur!
SOM SOVJETS GÄST
Gustaf Hellström framhåller i sitt förord SOM SOVJETS GÄST, att en så arrangerad resa i Sovjetryssland under ledning av statliga Intourists guide, har givna nackdelar, "Man erfar den obehagliga känslan av att konstant och till och med programenligt bli förd bakom ljuset; man får svävande svar på frågor som av en eller annan anledning kunna anses obekväma eller närgångna." Gustaf Hellström är dock en världserfaren journalist och författare som genomskådar och förmår att tolka "vad som sker i det som synes ske" samt även göra intressanta jämförelser med förhållanden i andra delar av världen. "En fråga varför man så gott som aldrig på gatorna träffar en åldrig representant för de förrevolutionära bildade klasserna och vart de alla som inte flytt tagit vägen, hur stort deras antal kunnat vara, besvarar guiden med en axelryckning: 'Tror ni inte vi ha annat att tänka på än att fundera över det öde som vederfarits våra fiender!' Att enbart i Leningrad flera tiotusental av dem efter Kirovmordet förvisades till Sibiriens ogästvänligaste trakter förtiger guiden. Det är revolutions- och krigsmoral!"
På väg från finska gränsen till den forna huvudstaden med 2.800.000 invånare och till Moskva med fyra millioner invånare 1937 mot något över en och en halv före kriget, hinner Gustaf Hellströms vakande ögon redan från tågfönstret registrera och hans vassa penna att skapa måleriska skildringar av byggnader och människor, kommunikationer, folkträngsel och militärer, oändliga köer och varubrist, av förfall, slum och övergivenhet. Leningrad och Moskva ägnas var sitt kapitel med beskrivningar av myllrande gatuliv över knaggliga kullerstensgator, monumentala byggnader och fruktansvärd bostadsbrist. Det som Gustaf Hellström här skriver bjuder också åt en nutida rysslandsresenär, värdefullt fördjupande bakgrundsinformation. Här några korta citat från bokens sammanlagt 12 kapitel:
LENINGRAD "Ett par dagars närmare bekantskap med Leningrad endast ökar intrycket av förfall och, trots folkmängden, övergivenhet. Visserligen äro spiran på Amiralitetet och kupolen på Isakskatedralen nyförgyllda. Men eljest verkar det som om Kreml med vilja försummat Peter den stores skapelse, kanske av strategiska skäl, eftersom den är lätt utsatt för angrepp från luft och vatten. Inte ens en entusiastisk guide har mycket nytt att visa: ett par korta gator med nyss uppförda bostadshus, som redan se märkvärdigt gamla ut, nya monumentalbyggnader av statlig eller kommunal natur..."
MOSKVA "Trots allt är det dock Kreml som dominerar ens bestående intryck av Moskva. Kreml tjusar och skrämmer, tjusar med sin tornbekrönta mur, sina gyllene kupoler, sin Ivan velikij, sin bisarra blandning av asiatiskt, bysantinskt, italienskt och modernt, skrämmer genom sina barbariska minnen och sin terroristiska nutid. [...] Och härifrån styres världens största rike, 180 millioner människor, med en envåldsmakt, unik i världshistorien, åtminstone denna sidan Kristi födelse..."
FABRIKER I kapitlet FABRIKER konstaterar Gustaf Hellström "att det bärande i den kultur som nu, under Stalins envåldsmakt, arbetar sig fram i Sovjet är en maskinkult, i jämförelse med vilken den amerikanska, även då den uppträdde som segervissast, var rena barngudstjänsten. [...] Här är maskinen gud, fabriken templet, arbetarna tempeltjänarna, industrialismen religion, vetenskapen dess ancilla och Stalin profeten. Vill man roa sig att ytterligare utbygga metaforen, skulle man kunna säga att saligheten består i det välbefinnande som utkristalliserar sig ur de fysiska och materiella behovens tillfredsställande, och att omvändelsen till detta salighetstillstånd heter den ökade produktiviteten. Ur denna produktivitet skall framgå det jordiska paradiset och den 'nya människa' om vilken det talas så mycket i Sovjet, paradiskommunisten, den fullt tillfredsställde proletären. [...] Det var maskinen som skulle rädda revolutionen" var övertygelsen i denna hundraprocentiga materialistiska religion med "fabrikens ställning av symbol för en stridande kyrka", med de eviga porträtten av Lenin och Stalin,  bevakad av beväpnad militär.
Gustaf Hellström ger detaljerad skildring av hur komplicerat det av säkerhetsskäl är att kunna få göra fabriksbesök och "slippa igenom en rysk industrianläggnings nålsöga med dess beväpnade vaktpost.[...] till och med administratörer och ingenjörer inom de större industrietablissemangen måste visa upp sina identitetskort för att slippa förbi bajonetterna."
"Massan av kontorspersonal frapperar, och man blir heller inte förvånad när man på tillfrågan får veta att i en fabrik, som för närvarande sysselsätter 1.000 arbetare och i färdigt skick är avsedd att sysselsätta 6.000, enbart ingenjörs- och teknikerpersonalen uppgår till 240 man."
ARBETARE Kapitlet ARBETARE inleder Gustaf Hellström med att konstatera, att det var den ryske industriarbetaren som säkrade revolutionen och som utgör dess adel. "Det är åt kroppsarbetaren statyerna resas på de nya torgen - för så vitt inte samhället redan har tillräckligt av Lenin- och Stalinstatyer. Det är hans arbetsprestationer som förhärligas på de officiella nybyggnadernas skulpterade friser." Kapitlet innehåller många detaljerade uppgifter om priser i rubel och kopek för att ge läsaren en uppfattning om hur den under sex veckodagar kroppsarbetande sovjetmedborgaren har det ställt ur levnadsstandardssynpunkt. Det gäller arbetstempo, löner, så olika löner, fackföreningar som statsorgan, skatter, mat-, klädes- och boendekostnader, men även teaterbiljetter, cyklar och vodka. Slutligen skriver Gustaf Hellström därom: "Ett orubbligt faktum kvarstår: de som har tillräckligt långt minne tillbaka i tiden veta att man har det ojämförligt bättre nu än före revolutionen. Vad de unga åter beträffar har Stalin lovat dem att man med varje ökning av produktionen närmar sig det jordiska, proletära paradiset. Varför skulle de vara allvarligt missnöjda?"
ARBETARARISTOKRATI I kapitlet ARBETARARISTOKRATI  visar Gustaf Hellström på svårigheterna för det stalinska Sovjet att uppnå det eftersträvade idealet, "upprättandet av det klasslösa socialistiska samhället". Statliga femårsplaners entusiasm om produktionsmängd infriades inte som tänkt i detta planhushållningens förlovade land. Gustav Hellström redogör för masskollektiviseringen av jordbruket och planerna för ökad produktion, som en gruvarbetare Alexej Stachanov från en gruva i Donetzområdet förde fram och som de styrande i Kreml anammade och år 1935 fastställde, med ett raffinerat belöninssystem, som arbetets nyorganisering, en riktigare arbetsfördelning, bättre organisering av arbetsplatsen och så vidare, "gå till sitt arbete som landets härskare, vilka känna sitt ansvar för hela folket och lägga i dagen en verklig arbetsdiciplin."
Stachanovarörelsen kom att få som följd "skapandet av en särskild, privilegierad arbetar-fraktion." Stachanovaren åtnjuter avsevärda förmåner framför de mindre kvalificerade arbetarna med exempelvis "företräde till statens vilohem och sanatorier i Kaukasus och på Krim, företräde till beboeliga bostäder, till de av fabrikerna beställda biljetterna på teatrar och biografer, bättre lunch i särskild matsal på fabriken, till samma pris som deras mindre avlönade kollega. Till hans andra agremanger hör presenten eller löftet om en privatbil, ett piano, en radio..." Stachanovsystemet har inte främjat klasslöst samhälle, men istället medfört klasskillnader. "Före detta bönder, som drivits från gård och hem därför att de motsatt sig kollektiviseringen, 'klassfiender', 'kättare' och 'sabotörer', utgöra de helt säkert det största antalet rättslösa för närvarande i Europa", skriver Gustaf Hellström.
KOMMUNISTISKA RENTIERER I kapitlet KOMMUNISTISKA RENTIERER tar Gustaf Hellström läsaren med till den ukrainska Svarta jorden, den riktiga stäppen med brännande sol och Kiev, Rysslands urgamla huvudstad. Inte långt borta ligger Poltava och våra fäders historia känns riktigt nära, liksom Ukraina, autonom republik i Sovjetunionen, som efter vintern 2014 nu är aktuellt genom Rysslands annektering av Krim liksom Ukrainas drömmar om EU. Gustaf Hellström sitter med anteckningsbok och noterar vad han genom sina kontakter med ledande intelligentia får erfara om synen på judarnas behandling i Tredje riket, om hur Sovjet behandlat det tusental eller mer av sina egna vetenskapsmän som råkat komma på kant med "tänkesättet Stalin", hur det är att vara författare och hur mycket sovjetförfattare förtjänar på sina böcker. "Det är numera svårare för en sovjetförfattare att få utrikestillstånd än för kamelen att trassla sig igenom nålsögat. Han anses inte 'säker': han tar lätt intryck. [...] Och vad vetenskapsmännen beträffar, utser man till representanter utrikes ett litet antal ytterst välbetrodda män, som i sitt vetenskapande antagligen kommit till den berömda Anatole France-ståndpunkten, enligt vilken vetenskapen är ett nyttigt ting, emedan den avhåller människan från att tänka." Kapitlet avslutas med en redogörelse för hur det är med privat kapitalism i Sovjet, rentierer,  och Gustaf Hellström konstaterar: "Det förefaller som om Stalin genom sitt för kommunistiska förhållanden våldsamma vädjande till förvärvsbegäret väckt den kapitalistiska slagbjörn som sovit just inom regimens ideellaste, dugligaste, kunnigaste och mest energiska skikt."
BARN OCH UNGDOM Sovjet vill framstå som god vårdare av det uppväxande släktet och överallt syns "bröstbilden i övernaturlig storlek av Stalin med en rund och rödkindad, leende flickunge på armen: Stalins ord är bland oss. Stalins vilja är bland oss." Denna bild störs dock när Gustaf Hellström påminner om hur det gick till när Stalin under vintern 1929-30 brutalt genomförde jordbrukskollektiviseringen och föräldrar med sina barn drevs från sina hem och forslades i godsfinkor till tvångsarbeten i skogar, kanalbyggen och fabriksbyggnader. Antalet av dessa barn torde ha uppgått till åtskilliga hundra tusen och dödligheten bland dem var stor, skriver Gustaf Hellström. Han redogör för hur staten tar sig an väntad barnnedkomst,  barnkrubbor och kindergarten, obligatorisk åttaårig bottenskola vid åtta års ålder, överfyllda skolsalar och ännu lärarbrist. Den stalinska regimen särskiljer sig från den leninska på samhällslivets alla områden: den moraliska åtstramningen, den yttre disciplinen, auktoritetens återinrättande framträder inte minst i fråga om skolundervisningen. Läraren har återfått sin myndighet och elitism främjas när de främsta barnen utväljs och blir till "Unga pionjärer" med orubblig övertygelse om och brinnande tro på den kommunistiska lärans sanning, skriver Gustaf Hellström. "De äro eliternas elit och, därest de sköta sig, säkra om att bli morgondagens sovjetherrar."
KOLLEKTIVJORDBRUKET Kolchosen, som kollektivfarmaren kallas, drevs brutalt igenom med svåra umbäranden för bondeklassen och deras familjer. Hur många som fick sätta livet till lär nog aldrig bli uppklarat, skriver Gustaf Hellström och redogör med en stor mängd faktauppgifter för sina intryck från ett agronomlett kolchosbesök vid farmen "Bolsjevik", omfattande en areal av 1.700 hektar och består av 350 familjer med sammanlagt 2.200 personer, 700 fullt arbetsföra, kanske avsett "att utgöra ett av slagnumren på det program som Sovjet bjuder sina gäster." Kolchosen styrs av en direktion på sju personer, valda på en tid av tre år av en generalförsamling, som sammanträder tre gånger om året. Vid sidan om direktionen fungerar en femmannakommitté som kontrollerande myndighet. Direktionen äger i vissa fall polismakts befogenheter. Kolchosen innebär omfattande rapporteringar och kontroller. Med mekaniseringen av kolchosen följer frågor som är nya för den klassiske bonden och kräver utbildning. Genom en konsekvent genomdriven arbetsfördelning begränsas jordbruksarbetaren till endast ett visst arbetsområde som hästuppfödare, kreatursskötare, trädgårdsarbete och jordbruksarbrtare i bokstavlig mening, men berövas därigenom allroundkunnighet, som är absolut nödvändig för den självägande småbonden.
STATSJORDBRUK Vid sidan om de kollektiva jordbruken, kolchoserna, har Sovjet också de av staten drivna formarna, sovchoserna, över 200 sådana med en sammanlagd areal på inte mindre än 12 millioner hektar. Som imponerande jordbruksmastodonter beskriver Gustaf Hellström dessa och ett besök vid en sådan statsfarm Zernograd, ingår i studieresan. Alla mått, medel och mål tycks fantastiska "inför vilka till och med de stora farmerna i The Middle West få stryka på foten. Huruvida dessa jättedimensioner motsvaras av en lika imponerande kreditsida i balanskontot är däremot en helt annan fråga. Imponerande äro de under alla förhållanden."
Gustaf Hellströms rapportering om kollektivjordbruk och statsjordbruk i Sovjet får gärna läsaren att tänka på Harry Martinsons tankar om "Det gemensamma" i Norden (Harry Martinson-sällskapets blogg den 8 februari 2016) och den kinesiske Nobelpristagaren år 2012 Mo Yans skildringar i bl.a "Vitlöksballaderna" (1988), av det kollektiva jordbrukandet i Kina. Sven Edvin Salje visar genom sitt författarskap jordbruksnäringens utveckling i vårt land. I boken "Genom lindens krona" (1987), en genom dokument sakligt underbyggd tidskrönika, skildrar han hur statsmakten sökt göra denna näring optimalt lönsam, bl.a genom laga skiftet år 1827. "Den nya lagen tvingade bönderna att riva sina gårdar och flytta ut och bort från den gamla bykärnan. Århundradens trygghet och ett nedärvt behov av samhörighet försvann. Många som nödgades bryta upp kände sig förfördelade. Man greps av ängslan och fruktan som i sin tur ledde till osämja om jordlotter, ekonomiska trångmål, avundsjuka, ovänskap, mutor och mygel. Hänsynslöst hårt föll häradshövdingens klubba vid tinget."
FRITIDEN I SOVJET "Rätten till vila och förströelse" är en broschyr till främlingar om fritiden i Sovjet. Dess syfte framgår av följande text, varefter Gustaf Hellström detaljerat redogör för hur Sovjet verkar för arbetarens fritid och i studiesyfte får han följa med på en resa med fullpackad båt på rutten Batum - Odessa.
"Arbetet i det kapitalistiska samhället dödar arbetaren. Det är inte endast arbetstidens längd som åstadkommer detta, utan också de förhållanden under vilka arbetet utföres. Kapitalismen är endast intresserad av att dra så stor profit som möjligt ur arbetaren. Han bekymrar sig ej om att skydda arbetarens hälsa och liv. Utanför fabriksportarna står en oerhörd armé av hungriga arbetslösa, färdig att i vilket ögonblick som helst ersätta de arbetare som förts bort av sjukdom och död... [...] I Sovjet menar författaren till denna broschyr, är allt detta diametralt motsatt. Sovjets mål är ett systematiskt höjande av arbetarens materiella och andliga standard. Sovjet är av denna anledning det enda land i världen och historien där de ledande söka systematiskt organisera fritiden för uppnående av det mål som det är dess uppgift att förverkliga. Man skulle härtill vilja tillägga att ett systematiskt organiserade av fritiden ligger de styrande varmt om hjärtat också och inte minst av den anledningen att fåfäng gå lärer mycket ont."
STALIN  Gustaf Hellström har god förmåga att sakligt beskriva det han upplever under sin studievistelse i Sovjet, 20 år efter ryska revolutionen 1917. Han är i sin skildring oftast djupt kritisk till vad han ser och hör, vilket ju den starkt sarkastiska boktiteln "VÄGEN till PARADISET", vittnar om. Han tillåter sig att i kapitlet BARN OCH UNGDOM, där utbildning i skolorna diskuteras, citera följande:
Då den något öppenhjärtiga Astor, M.P., för några år sedan i sällskap med Bernard Show mottogs av Stalin i Kreml lär hon, enligt Chamberlin, ha frågat:
- Hur länge skall ni hålla på att mörda?
  Stalin svarade utan en sekunds betänketid:
- Så länge det är nödvändigt.
  Det kan hända att nödvändigheten blir avsevärt mindre tack vare omsorgen om" återväxten".
I kapitlet STALIN skildrar Gustaf Hellström när den studiedeputation som han ingick i, bereddes tillfälle att från utrikeskorrespondensläktaren i tsarens bankettsal i Kreml bevittna den Centrala exekutivkommitténs sista sammanträde. Det var den gamla sovjet-"riksdagens" gravläggning. Applådåskan bryter lös när Stalin visar sig och intar sin plats. Gustaf Hellström ger en inkännande bild av stämningen, men genomskådar när han skriver: "Rättvisan har där alltid varit både godtycklig och summarisk. Den sovjetiska diktaturen kan inte jämställas med diktaturen i till exempel Tyskland: den har inte ett kulturellt förflutet som förpliktar. I fråga om åsidosättandet av alla med möda utkristalliserade rättsbegrepp kan Stalin i jämförelse med Mussolini och Hitler anse sig själv som "en god furste". Där Mussolini har tio liv på sitt samvete och Hitler några hundra har Stalin tusenden. Men skillnaden är en kvantitets-, inte en artskillnad, och vidare, i fallet Stalin, inte en tillbakagång till en tidigare, primitiv rättsordning utan ett direkt övertagande av en som redan fanns och sedan tidernas morgon praktiserats i hans land. [...] Han har nått sin ställning på gammalt "hederligt" medeltids- och renässansmanér, modernt i Ryssland långt sedan det kommit ur bruk i Västerlandet, genom att konsekvent, på ett eller annat sätt, oskadliggöra sina medtävlare och motståndare."
Kapitlet STALIN avslutas på följande sätt: "När man ser tillbaka på de år som det ryska folket genomlidit under den första femårsplanen är det en rad av en stor svensk skald som obetvingligt ringer i ens öron:
Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas!
Det är just vad Stalin gjort: drivit samman med gisselslag. En annan fråga är, om den vår, som utan gensägelse börjat knoppas i Sovjet sedan 1933, skall blomma till sommar och mogna till höst."
KOMMUNISTISK NATIONALISM Gustaf Hellström inleder sista kapitlet i boken VÄGEN till PARADISET på följande sätt: "Det brukade på Lenins tid sägas i Ryssland: 'Lenin litar bara på Stalin. Stalin litar på ingen.' Att Stalin litar på ingen vet man vid det här laget. Men det kan också hända att om Lenin år 1937 kunde resa sig från sin mångåriga lit de parade utanför Kreml och göra en rundtur i våra dagars Sovjet han skulle tvingas att revidera sin uppfattning om sin efterträdare och före detta löjtnant. Det finns många företeelser i den nya regimen som skulle göra honom betänksam eller i varje fall väcka hans förvåning. Bland dem inte minst den nya nationalismen. Den strider inte endast mot den marxistiska läran, utan också mot Lenins praktiska utformning av den.

Fosterlandet i rent nationell bemärkelse existerade ej för honom. Hans domän omfattade hela världen. Tack vare flera lyckliga omständigheter var Ryssland landet, där kommunismen hade de största förutsättningarna att få fotfäste, språngbrädan, från vilken världen skulle erövras genom ekonomiskt understött undermineringsarbete. [...] Som medlem i Nationernas förbund, i nära vänskapsförhållande med Frankrike och på god fot med England, har Sovjet dessutom, efter många ansträngningar, inträtt i de 'paktlydiga' staternas krets. Det har inte råd att utsätta sig för risker som skulle kunna leda till isolering. [...] Med den otvivelaktigt stigande levnadsstandarden är den rent materiella trivseln bland de stora massorna stadd i ständig tillväxt. Kriget är däremot den stora, enligt mångas uppfattning den för närvarande enda faran för den stalinska regimen."
_________
Rune Liljenrud

fredag 7 juli 2017

Föreläsning av Ingrid Nettervik lördag 6 maj 2017, i samband med Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö ~ "Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist och Harry Martinson, aktiva i kamp för frihet" ~ Ämnet kommer att finnas med under årets Bokmässa i Göteborg


Vilhelm Moberg
(1898-1973)

Pär Lagerkvist
(1891-1974)

Harry Martinson
(1904-1978)

Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist och Harry Martinson vad har de gemensamt? Äldst av dem är Pär Lagerkvist, född 1891. Vilhelm Moberg föddes 1898 och Harry Martinson 1904. Moberg och Martinson brukar räknas till arbetarförfattarna men inte Lagerkvist, som brukar betecknas som vår första modernist genom diktsamlingen Ångest som kom ut 1914. Han växte inte upp i något burget hem, fadern var stationsförman i Växjö, men han är den ende av de tre författarna som fick ta som studenten och som dessutom började studera på universitet, fast det inte blev så mycket av de studierna. Moberg plågades i sin barndom svårt av läshungern och fann olika utvägar att få tag i böcker att läsa. På grund av sin uppstudsighet fick han sänkt sedebetyg i sitt avgångsbetyg. Han ville ta realen efter tiden på Grimslövs folkhögskola men tvingades avbryta de studierna sedan han drabbats av spanska sjukan, som nästan tog hans liv. Martinson njöt av att gå i skolan och var en baddare på att stava, ”konung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet” som han var. Lagerkvist sympatiserade som gymnasist med socialismen, och för att markera sin inställning till kyrka och religion hade den anarkistiska förening han var medlem i sina möten på högmässotid på söndagarna. Martinson sökte friheten genom att rymma till sjöss och slippa tvånget på de gårdar som han skickades mellan.  

Moberg och Martinson oroade sig över utvecklingen i Europa sedan tyskarna gått in i Polen, vilket blev starten på andra världskriget. De såg också tydligt hotet från öster mot Finland och var besvikna på de nordiska statsministrarna som inte fattat något konkret beslut i syfte att försöka hindra ett ryskt angrepp på Finland. Ett sådant skulle också utgöra ett hot mot svensk säkerhet. I november 1939 gick 13 engagerade författare, de flesta arbetarförfattare, samman och ställde sig bakom ett upprop med titeln ”Uppbåd”. Bakom formuleringarna i detta låg Vilhelm Moberg. Texten skickades till Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och publicerades den 1 december, samma dag som det blev känt att ryssarna dagen innan, den 30 november, hade bombat Helsingfors. Drivande i arbetet med texten var alltså Vilhelm Moberg. Starkt engagerad var också Harry Martinson. Uppbådet undertecknades av de tretton författarna.  

Vilket var då syftet med denna text? Man betonar inledningsvis allvaret i den situation som uppstått genom kriget och hotet från öster och slår fast att ”En nations rätt att leva respekteras endast i den mån denna rätt kan värnas med maktmedel.” Alla inre problem i landet måste nu sättas åt sidan. De överskuggas av ”att folkets fria och oberoende tillvaro allvarligt hotas”. Den svenska fredsviljan måste hävdas ”genom ett uppbåd av nationens alla krafter”. De tretton författarna föreslår därför ”upptagandet av ett försvarslån, i vilket varje svensk medborgare bereds tillfälle att teckna andel, stor eller liten”. Uppropet avslutas med två kursiverade rader: Varje fredsdag måste utnyttjas till det yttersta. Varje fredsdag är en nådegåva åt Sveriges fria folk.”  

Intressant är att pacifisten Vilhelm Moberg är den drivande i detta ärende. Men han hade redan 1935 oroats över det som skedde i Tyskland. Han var på ett längre besök i det nordiska gästhemmet i Travemünde, men avbröt vistelsen där och återvände hem i förtid. Han tyckte inte om vad han såg, alla uniformsklädda tyskar, trivdes inte på platser ”där varannan människa är en Führer”, skriver han i ett brev hem till vännen Eyvind Johnson. När de tyska författarvännerna skulle framföra någon kritisk synpunkt viskade de. Någon brevcensur var det väl inte ännu, skriver Moberg, men tillägger: ”Jag har försökt skriva detta brev viskande”. 

Pär Lagerkvist var tidigt ute med sin kritik av utvecklingen i Tyskland. Redan 1933 kom romanen Bödeln ut. Det kunde inte råda något tvivel om vad Lagerkvist varnade för genom de två berättelserna i romanen. Först medeltidens bödel som på grund av sitt värv skyddes av alla, sedan scenen i modern tid med restaurangen där en jazzorkester med negrer underhåller gästerna. Symboliken blir tydlig genom en ung man som gör Hitlerhälsning för bödeln som sitter som tyst åskådare i ett hörn. När en neger dristar sig att förtära en smörgås i de vita gästernas närvaro uppstår tumult med skottlossning. Vad Pär Lagerkvist visar med denna starka roman är att våldet ständigt följer i människans fotspår och han varnar för det krig som han inser är på väg. Bödeln hörde till de svenska böcker som brändes på de tyska bokbålen. Jag återkommer till romanen Dvärgen. 

Tillbaka till de tretton författarnas tidningsartikel! Den ryska bombningen av Helsingfors och det krig mellan Ryssland och Finland som följde i spåren visade hur framsynta de tretton författarna hade varit, och de nöjde sig inte med sin tidningsartikel. Tolv av de tretton författarna skrev egna texter som gavs ut tillsammans med uppropet i en liten skrift med titeln Uppbåd för dessa. Förlaget anges som ”Författarnas Förlag • Harry Martinsson (sic!)”. Den författare som saknas i broschyren är Rudolf Värnlund. På omslagets baksida anges att ”Behållningen av denna broschyr tillfaller Finlandsinsamlingen”. Den inledande texten med titeln ”Uppbåd” är till största delen skriven av Vilhelm Moberg. Den avslutas med följande uppmaning: 
”Nu är uppbåd för det mänskliga och det nordiska. Leve den nordiska folkkretsen! Leve vår nationella frihet!” 

Titeln på Harry Martinsons text i broschyren är ”Drömmen om Sverige”. Martinson utgår där från den kärlek till naturen som är så stark hos honom. Den framträder tydligt både genom hans vackra naturdikter och genom hans målningar. Kärleken till naturen, skriver han, ”är en kärlek till järnbärarlanden och till folkvisans rike, en kärlek som finner sina födkällor i skogarnas sus, i bäckarnas dans och i älvarnas ändlösa och övertalande sorl.” Och han menar att kärleken till naturen är en grundstämning som förenar folken i Norden. Han avslutar med en stark uppmaning:  
”Denna grundstämning tänker vi försvara. Vi reser oss män och kvinnor upp mot varje försök att påtvinga oss en främmande stämpel och vi insätta, om och när så gäller, hela vår svenska verklighets resurser för att försvara vår svenska dröm.”  

”Att stå det onda emot” är titeln på Mobergs bidrag i broschyren. Han skriver där att endast den svenska stat ”som upprätthåller individens okränkbarhet och den fria andens helgd” kan han vara med om att försvara, och om beväpnade människor från ett främmande land tränger in i vårt land så måste de betraktas som förbrytare. ”Och mot kriminella individer har jag nödvärnsrätt”, slår han fast. Eftersom fria män och kvinnor under årtusenden har brukat den svenska jorden tror han på den moraliska motståndskraften hos detta folk: ”det kommer att stå det onda emot. Moberg sammanfattar sin inställning med de avslutande orden: ”Jag måste stå det onda emot.”  

Engagemanget för Finland hör alltså till det som förenar Moberg och Martinson. Moberg lade det påbörjade arbetet med romanen Soldat med brutet gevär åt sidan och ägnade sig åt att runt om i landet hålla agiterande tal för Finlands sak, bland annat i Norrbotten. Och han tjänstgjorde under 1940 som landstormsman i Nynäshamn. Även Martinson engagerade sig i frivilligrörelsen. Den svenska regeringen hade förklarat att man skulle hjälpa Finland så långt det var möjligt utan att riskera någotMen man kunde inte skicka reguljära svenska förband då det sannolikt skulle leda till att landet drogs in i kriget mellan stormakterna. De svenskar som gick ut som frivilliga i finska kriget gjorde det på personligt initiativ. Efter nyårshelgen 1939-40 reste Harry Martinson och Eyvind Johnson till Norrbotten och agiterade för frivilligrörelsen. Och i mitten av februari gjorde Martinson en propagandaturné för Finland till Blekinge.  

Harry Martinson hörde dessutom till dem som reste till Finland för att delta i striderna. Han fick tjänst som postiljon eller kurir och reste den 1 marsÄven Vilhelm Moberg begav sig till Finland, inte som soldat, men för att visa sitt engagemang för det finska folkets sak flög han dit i mars 1940 och befann sig i likhet med Martinson i Finland när det förnedrande fredsavtalet med Ryssland tecknades klockan två natten till den 13 mars 1940. Det skrämmande var då inte bara, skrev Moberg efter hemkomsten i en artikel i Folket i Bild, att Finland förlorade Karelen utan att den ryska gränsen ryckts trettio mil närmare den svenska. 
Martinson låg under 1939 i skilsmässoförhandlingar med Moa. Hon hörde till dem som upprört protesterat mot uppbådet, övertygad kommunist som hon var. Den 4 mars 1940 dömdes det till hemskillnad mellan makarna. Harry hade då träffat en annan kvinna, som han ingick förlovning med den 28 februari, dagen innan han avreste mot Finland. 

Moa Martinson hade efter ett besök i Rysslandpåverkats av det hon mötte där. Hennes starka kommunistiska engagemang framgick senare bland annat av att hon var en av dem som undertecknade den hyllningsadress som i samband med 30-årsjubileet av den ryska revolutionen hade överlämnats till den ryske ambassadören i Stockholm. Bland övriga undertecknare kan nämnas Jan Fridegård och Artur Lundkvist. De ville framföra sin beundran inför det kulturella uppbyggnadsarbetet i Sovjetunionen. Moberg blev djupt upprörd över författarkollegornas tendens att bortse från förtrycket i diktaturen. Han menade att man inte kunde skilja mellan kultur och politik. Allvarligt var också, framhöll han i ett tal inför styrelsen för Författareföreningen, att flera av styrelsemedlemmarna, närmare bestämt sju av de tolv medlemmarna, fanns bland undertecknarna. Moberg kunde inte förstå hur svenska författare kunde sympatisera med en regim som inte tillämpade yttrandefrihet. Han hade sett artiklar med rubriker som ”Sveriges författarförening kommunistdirigerad. Styrelsens majoritet hyllar sovjetdiktaturen”, och han menade att det hade skadat föreningens anseende inte bara i Sverige utan även i de nordiska länderna. 

Hur viktigt det fria ordet var för Vilhelm Moberg framgick tydligt av hans agerande under krigsåren. Under resan till Finland samlade han material för en artikelserie men kunde efter hemkomsten inte få artiklarna publicerade. Han bestämde sig därför för att i stället publicera materialet i form av en broschyr som Bonniers skulle ge ut. Men när han gick upp på förlaget med den korrekturlästa texten fick han nej. Texten var för polemisk, förlaget vågade inte ge ut den. Till saken hör att detta skedde den 9 april. Nyheten om den tyska invasionen av Danmark och Norge skrämde förlaget. När Moberg kom hem skrev han i sin dagbok: ”Nu har det Ofria Ordets tid gått in”.  

1940 tillsattes den statliga Informationsstyrelsen som sorterade under UD och hade till uppgift att förhindra spridningen av politiskt farliga nyheter. Samma år antog riksdagen lagen om transportförbudet, som innebar att en periodisk tidskrift kunde nekas distribution med offentliga transportmedel om dess innehåll kunde skada Sveriges relation till främmande makt. Året därpå instiftades en pressnämnd bestående av kända publicister. Denna nämnd skulle förmå pressen att idka självcensur för att underlätta regeringens arbete med att hålla landet utanför konflikter. Denna självcensur fungerade utmärkt. Moberg reagerade naturligtvis starkt emot att den grundlagsskyddade tryckfriheten höll på att sättas ur spel, han möttes av problem med att få sina kritiska artiklar publicerade och han hade problem med att hitta en ledig lokal där han kunde tala. Men det fanns ett par publicister som vägrade acceptera munkavlen, J.A. Selander chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren, och Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. De visade civilkurage och trotsade pressnämnden. 

I februari 1941 var Moberg i Eskilstuna och talade om betydelsen av det fria ordet. Eskilstuna-Kuriren tryckte hela talet under rubriken ”Tystnad råder i landet”. En bister köldnatt har gått in för västerländsk odling, säger Moberg och han frågar sig vad svenska medborgare skulle säga om att vi frivilligt uppger den arvslott som våra förfäder efter hård kamp förvärvat. Det handlar lika mycket om läsarens rätt att välja sina böcker som om författarens rätt att skriva sina böcker, slår han fast. ”En ofri press har ingen uppgift att fylla i ett land, bebott av fria medborgare. Hellre ingen press alls än en press i statlig tvångströja. 

Intressant är att den konkurrerande tidningen hade en reporter närvarande under föredraget, men i den tidningen skrevs inte ett ord om vad Moberg sagt. Där fungerade självcensuren! 

”För en författare är tryckfriheten en livsangelägenhet”, skriver Moberg i en minnesartikel efter Segerstedts död 1945, och han nämner den lättnad han kände efter kontakten med Segerstedt, som tog in en av andra tidningar refuserad artikel där Moberg skriver om hotet mot det fria ordet. Segerstedt publicerade och lovade att ta in allt Moberg skrev. ”När man har varit utsatt för ett kvävningsförsök, är det med en obeskrivligt ljuv och skön känsla man åter andas ut!” utbrister Moberg. 

Det starka engagemanget för rätten till frihet resulterade i skönlitterära verk, inte bara hos Pär Lagerkvist som redan 1933 hade skrivit romanen Bödeln. Harry Martinson skrev som en sorts summering av sina upplevelser i Finland 1940 Verklighet till döds. I förordet kallar han boken för ”idéskisser till ett större tänkt arbete”. Boken är indelad i fyra partier. Det första är en tillbakablick på författarkongressen i Moskva 1934, det andra en skildring av en sjömans drunkningsdöd, det tredje och fjärde avsnittet beskriver genom Martinsons alter ego Holger Tidman tiden från krigsutbrottet 1939 till den trettonde mars, när finska vinterkriget avblåstes. Det är en skildring präglad av hatet mot den civilisation som föder och vårdar kriget. De sista avsnitten utgör mer än tre fjärdedelar av bokens hela text.  

Vid författarkongressen hade Moa Martinson fallit för överdådet av fest och champagne i Moskva och efter hemkomsten skrivit entusiastiskt i pressen om besöket. Martinson skrev då ingenting alls, men i Verklighet till döds skriver han om det han då såg, om bakgrunden till kriget. Han ser å ena sidan diktaren och å andra sida ingenjören som naturliga fiender. Kongressgästerna hade fått se de nya vapnen förevisade för sig, det nya flyget, luftburna Stalinporträtt. De krigiska åtbörderna i denna uppvisning skrämmer Martinson och hur rätt får han inte! Det är flygplanen som vid uppvisningen ska beundras från hederstribunen som sedan används till att bomba Helsingfors. 

 Vilhelm Moberg kom efter en tid till insikt om att han kunde utnyttja skönlitteraturen för samma ändamål som de agitatoriska tidningsartiklarna och talen. Han började skriva på det som skulle bli romanen Rid i natt! Den kom ut i oktober 1941 och intressant är att Bonniers, som inte vågade ge ut hans broschyr i april 1940, nu vågar trycka denna allegoriska roman. På ytan utspelar sig handlingen på 1600-talet i det Småland som har stora likheter med Mobergs hembygd, men den underliggande allegoriska innebörden gör tydligt att romanen är en uppgörelse med den svenska regeringens eftergiftspolitik och en kritik av förrädare som Quisling. Påtagligt är också att hotet mot den svenska bondens frihet i romanen kommer från tyskt håll. Ragnar Svedje, romanens huvudperson, försvarar sin rätt som fri odalman och vägrar göra dagsverken hos den tyske herremannen.  Han flyr till skogs. Han blir till sist funnen av förföljare, nerhuggen och satt kvick i jord. Men hans röst kan inte tystas, lika lite som kampen för frihet låter sig hejdas. ”Budkavle går. Rid i natt, i natt!” är romanens slutord. 

Tyskarna såg tydligt budskapet och allt som Moberg hade skrivit blev därefter förbjuden läsning i Tyskland och i av tyskarna ockuperade länder. Moberg skriver i Berättelser ur min levnad att romanen brändes på de tyska bokbålen, vilket han såg som en mycket fin utmärkelse. Intressant är att boken översattes till danska, gavs ut 1942 och såldes i det av tyskarna ockuperade Danmark i 35 000 exemplar – under disk. 
Dagens Nyheters julnummer 1941 medverkade Moberg och flera andra författare med recensioner av sina under året utkomna romaner. Mobergs recension av Rid i natt! är kort och koncis: ”Härmed begärd recension om min bok i år. Bokens budskap är följande: Neka slavtjänst i pressen. Hemsök informationsstyrelsen. Kvittera censuren. Avsätt pressnämnden. Budkavlen går. Rid i natt!” 

Pär Lagerkvist, som med diktsamlingen Ångest starkt hade reagerat på första världskrigets fasor skrev mitt under brinnande krig romanen DvärgenDen kom ut 1944 och blev Lagerkvists publikgenombrott. Verket kan beskrivas som en jagroman om ondskan, som på symbolplanet återspeglar världshändelserna. Handlingen är förlagd till renässansens Italien. Dvärgen, som är romanens jagberättare och huvudperson, är narr vid ett furstehov. Hans uppgift är att förlöjliga människornas beteende och få publiken att skratta åt hans elakheter. Till sin natur är dvärgen högmodig, inställsam och intrigant. Han är ondskan personifierad. Efter hand framträder hans sympatier och antipatier. Makt och rikedom tilltalar honom. Svaghet och all form av kärlek är honom motbjudande. Han njuter av strid och blodsutgjutelser och blir den som genom sina intriger framkallar den stora katastrofen. Avslöjad kastas han i fängelse men är ändå vid gott mod i förvissningen om att hans herre fursten inte kan undvara honom. Fursten är den enda person som han inte föraktar, bekänner dvärgen och han slår fast: ”Han är mycket falsk”.
Man kan, om man vill tidfästa Lagerkvists roman genom att sätta likhetstecken mellan dvärgen och Hitler eller fursten och Hitler, men till det som är fantastiskt med romanen Dvärgen hör tidlösheten. Usama bin Laden, Robert Mugave, Donald Trump, Nordkoreas diktator, raden av namn på lämpliga personer som den svekfulle, kärlekshatande dvärgen eller den falske fursten kan bytas ut emot kan göras hur lång som helst beroende på tolkarens inställning. Gemensamt för dem alla är att de genom sitt våldsutövande, sin ondska och sin falskhet hotar friheten, den frihet som alla människor har rätt att få del av. 

Kampen för frihet, människas frihet och ordets frihet, är alltså en faktor som förenar våra tre författare, men det finns ytterligare något som förenar dem, språket, och jag menar då inte det svenska språket utan känslan för och omsorgen om språket. Pär Lagerkvist besökte som ung Paris och fångades då av de modernistiska konstnärernas bildspråk. Inspirerad av detta skrev han sitt eget manifest i kubistisk anda, Ordkonst och bildkonst 1913, och tillämpar där ljudenlig stavning. J-ljudet skrivs med j, ä-ljudet med ä, bokstaven x skrivs ks osv. Det var också detta som fick honom att ändra stavningen på sitt förnamn från e till äGanska snabbt övergav han dock denna ljudenliga stavning, men kännetecknande för hans språk är enkelheten, den okomplicerade meningsbyggnaden, frånvaron av tunga främmande ord och konsten att under den skenbart enkla ytan förmedla ett angeläget budskap. 

Till den svenska litteraturens stora ordkonstnärer hör Harry Martinson, metaforernas mästare. Jag kan som ett exempel ta beskrivningen av cyklonen i Kap farväl. ”Vrålar i vattenslätterna nere på havet, gräver upp sjön och sliter de uppveckade sjöarnas toppar till virvlande trasor och tjutande vattenskum. Och den framstormar uppe i rymderna med ett frankrikestort tak av elektriska kolsvarta ballongmoln och domedagsskynken.” Som läsare både ser man och hör cyklonens framfart. ”Inbördeskrig rasa i molnen, som drabba samman med elektriska svärd. Slagregnet faller som en fasa, genomkorsat av blixtarnas flammande eldlinor.”  

Den lyriska skärpa varmed han beskriver naturen måste också nämnas. Till mina absoluta favoriter hör dikten ”Kväll i inlandet”. 


Tyst gåtan speglas. Den spinner afton 
i stillnad säv. 
Här finns en skirhet som ingen märker 
i gräsets väv. 

Tyst boskap stirrar med gröna ögon. 
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned. 
Och insjön håller till alla munnar 
sin jättesked 


Dikten förmedlar en stark känsla av ro genom upprepningen av ordet ”tyst” och genom bilden av den kvällslugna boskapen. Samtidigt väcker den en undran genom gåtan. Är det livets gåta som speglas i insjön denna stilla sommarafton? Den som håller fram sin jättesked och ger boskapen det livgivande vattnet i kvällningen. 
  Diktarens frihet kommer tydligt till uttryck i det storslagna rymdeposet Aniara där Martinson skapar nya ord, som genom sammanhanget ändå ger läsaren en innebörd. Som exempel kan nämnas gondoldern och miman, orkestern som spelar fancies, Daisy Doody som vrider sig i yurg och jollrar slangen ifrån Dorisburg: ”Dgammar ner dej och blir jail och dori./ Men gör som jag, jag sitter aldrig lori./ Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,/ jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel, /min dejd är gander och min fejd är rondel /och vept i tarisgland i deld och yondel.” Aniara har tolkats och granskats från skilda håll, men de flesta torde vara överens om att verket ska läsas som en kraftfull varning för det som håller på att ske med vår jord, den miljöförstöring som leder till en slutgiltig förlust av människans frihet. Hotet om ett kärnvapenkrig hör också till det som Martinson oroade sig för. 

Jag nämnde omsorgen om språket. Vilhelm Moberg skrev om sina romaner flera gånger innan han var nöjd. De fyra delarna av utvandrareposet skrev han om fyra gånger. Han är noga med rytmen i språket, med ordvalet, och man kan tydligt se influenser från bibeln som han läste från pärm till pärm tio år gammal. Det arbetet tog honom sju veckor. Han hade dessutom alltid sin mormors bibel till hands när han skrevBerättelser ur min levnad slår han fast: ”Den störste epikern i världslitteraturen är författaren till Bibelns Moseböcker och han har ännu inte fått någon jämngod medtävlare.” (s. 215) Till de bibliska referenserna i Mobergs prosa hör olika sorters rytmiska upprepningar. Ordpar är vanliga, dvs. två ord som ofta är synonymer och kopplas samman med ett ”och”. Ofta är de allittererade: ”väder och vind”, ”lämmar och lås, riglar och haspar”. Parallellismer är ett annat exempel, två fraser eller satser med samma innebörd eller motsatt innebörd följer på varandra, till exempel ”hans tunga förblev stum och frambringade inga ljud” (Inv s. 40) och ”Det var i Gamla världen, som Gud en gång förbannade marken för människans skull. Men i Nya världen var jorden ännu välsignad.” (Utv s. 46). Jag skulle kunna räkna upp ännu fler stilfigurer med biblisk referens.  Till sist vill jag dock nämna Mobergs medvetna bruk av småländska ord för att som en modern Stiernhielm försöka införa dem i allmänt språkbruk. Ett några sådana exempel är ”tya”, ”däka”, ”tryta” i betydelsen dö, ”bösta” för banka eller bulta, ”redig” i betydelsen rejäl, riktig, och i replikskiften låter han personerna använda talspråksuttal, till exempel ”möcke”, ”nötta”, ”tebaks”, ”ensammen”.   

Så är jag framme vid slutet av mitt föredrag och hoppas att jag kunnat förmedla en del av vad Moberg, Lagerkvist och Martinson har gemensamt i sitt författarskap. Viktigt för dem alla tre var kampen för frihet och omsorgen om språket. Två av dem tilldelades Nobelpriset i litteratur, Pär Lagerkvist och Harry Martinson, och den tredje, Vilhelm Moberg, skrev Utvandrarna som vid två olika omröstningar utsågs till 1900-talets svenska roman. Det säger något om de tre författarnas storhet. 


Ingrid Nettervik
Föreläsning vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid
 i Växjö den 6 maj 2017 

Här publicerad med benäget tillstånd av Ingrid Nettervik

Rune Liljenrud