måndag 26 juni 2017

Världens klimat - Vår miljö / Ekologisk diktning

Det var under Nässelfrossa 2012 med programmet ”Tranemåla – gården, stenmurarna…” när Ida Andersen berättade om stenmurarnas historia och deltagarna fick göra en vandring med hennes sakkunniga guidning, som det stod klart hur nära Elin Wägners och Harry Martinsons tankar som boken ”Stenminnen” är skriven. Åsa Nyhléns bilder i boken är berikande, så att text och bild skapar samklang. 

Elin Wägner skriver i "Tusen år i Småland" (1939) om smålänningen och stenen: "Han har knogat med den, kastat hop den och gått omkring den i årtusenden men han har inte hatat den. Stenen är en god granne, hette det en gång. Stenen är inte avundsam, han tillåter grödan att växa. Han när jorden med sin vittring, han håller fuktigheten kvar. Lite lagom sten i en åker, det hör till.  'En sa inte riva dän stenen,  om en inte har goer jord, att fylla ut hålorna med.' Sådana satser kan man hämta ur bygdeböcker."
Elin Wägners Lilla Björka i Berg omges av vackra stenmurar och när hon där arbetade med sitt författarskap, så skrev hon med omsorg om stenmurar. "Landskapet är här resultatet av en månghundraårig samverkan mellan jord och jordbrukare. Vad människan kan visar de vackra gärdena och de grå stenmurarnas breda ryggar utefter dem." Hon skriver om hällkistor, stort anlagda mossiga stenterrasser och om "vägar, där var enda sten är en minnessten och skall så förbli, så länge minnet och stenen ännu undgår att malas sönder i den stenkross, där allt försvinner."
Elin Wägner påminner om att man i gamla bygdeskildringar kan läsa om hur också kvinnorna grävde och bröt sten och hon uppmärksammar de många småländska broarna som utgjorde "ett arkitektoniskt smycke" över bäckar och åar. "Bron smög sig in som en utsökt detalj i landskapet och gav det dess prägel av kultur. Kabbeleka och ängsbollar lutade sina gula huvuden mot de trygga skrovliga gråa stenarna. Stenarna låg vackert och självklart sammanfogade utan murbruk som om de frivilligt bildade valv för att bära människorna över och deras med varje år ökade bördor."
"Maskinen kan inte arbeta i Småland så länge det är ett stenparti", konstaterar Elin Wägner och uppehåller sig mycket vid vad mekaniseringen medför. Maskinerna vill  ha stenfria åkrar och jämna vägar, hållbara för stora tyngder och detta medför ansökningar till vattendomstol om "att få riva gamla broar och räta till åar."
I ett enda nummer av Smålandsposten fann Elin Wägner under sommaren som föregick hennes bok "Tusen år i Småland" 1939, inte mindre än sex kungörelser om sammanträden som skulle hållas med Söderbygdens vattendomstol i anledning av sådana mål. "Det har hänt att en gammal bro fått stå kvar med pension efter en vägrätning såsom fallet är på vägen Moheda-Alvesta, men då måste någon mäktig man lägga sig ut för den."
När detta nu skrivs har Smålandsposten sommaren 2017 en stort upplagd artikel om lantbrukare som vill ha dispens från det generella biotopskyddet för att kunna få flytta 271 meter stenmur för ett aktivt brukande av jordbruksmark, men det är svårt få flyttlov för stenmur, skriver Smålandsposten och med Elin Wägners tankar ur "Tusen år i Småland" i minne, är det intressant att följa den juridiska tolkningen av det nu gällande biotopskyddet för kulturarvet stenmurar.
När du vill tro att du lätt
färdas rakt mot strömmen,
spring då ut på bron en månskenskväll.
Stenbron sätter genast av mot strömmens glada silver.
HARRY MARTINSON: Ur Leken, Passad
Skogen dröjer vid slättlandets rand
för att höra efter hur sädesfälten susar om somrarna.
De låter mildgulast och mjukast i juni
och mitt i åkern finns ett stenrös.
Sommaren hänger ut sin solluft därute
och fälten rör sig skönt och skimmergrant
åt alla håll för vindens ande.
HARRY MARTINSON: landskap, Ur Gräsen i Thule
STENMINNEN
Landskapet vet allt
genom sitt växlande vara
och genom sin vana vid allt
som ett landskap möter.
Det har vanor och vårar.
Mossorna läser långsamt in sig
i stenarnas ärrtecken
år efter år.

HARRY MARTINSON: Ur Tuvor


Ida Andersens bok ”Stenminnen” har hittills utkommit i två upplagor, 2007 och 2011 med 255 resp. 247 sidor. I den första utgåvan har Stefan Edman, biolog och författare skrivit förord och i den andra Peter Aronsson, professor i historia. Båda skriver mycket erkännande om boken ”Stenminnen”.  

Stefan Edman avslutar sitt förord: "Läs, häpna - ge dig själv ut i markerna på upptäckartur!" och Peter Aronsson konstaterar: "Så rymmer en betraktelse, som en stenmur, hela världen. Stilla, uthållig och mångtydig ligger historien där - för den som vill lyssna, se och känna." 

Under tiden 18 februari – 13 maj 2013 har utställningen ”Memories of Stones” funnits på Svenska Ambassaden, House of Sweden i Washington:  
"The moss-covered stone walls are a testament to an era of profound change in Swedish history. Today, the forest has reclaimed the walls, which stand as a testament to a pivotal moment in Swedish history, when one third of the population at that time left to try their luck in the New World, creating a Swedish diaspora in the Americas. Memories of Stones is a photography exhibition by Åsa Nyhlén."

Ida Andersen är litteraturvetare och verksam som poet, fackboksförfattare, kulturskribent och översättare.  Boken "Stenminnen" kan sägas ha en föregångare i Gunnar Arnborgs bok "Låt Stenarna tala! Stenmur'n - odlarmöda i Västergötland", 1980. I Blekinge Museums skrift "Sten på sten - råd om kallmurar", 2009 skriver experten på stenmurar Sten Steinbach om reparation av stenmurar, vilket han mycket sakkunnigt åskådliggjorde när han samarbetade med  Ida Andersen och medverkade vid visning av de många stenmurarna i Tranemåla under Nässelfrossa 2012.

Astronomen och författaren Peter Nilson, förste mottagare av Stora Harry Martinson-priset år 1986, skriver i sin bok Den gamla byn, 1997 (med akvareller och teckningar av Björn Gidstam) mycket om stenrösen, hackerör, stensträngar och stenmurar som eviga monument och arkitektoniska konstverk.

”En av de böcker som ingen ännu har skrivit är boken om stenmurarnas historia. Den skulle kanske börja i Jordandalen vid den tiden när inlandsisen just hade lämnat Skandinavien, för 10 000 år sedan. Jag tror att ett av de allra sista kapitlen skulle handla om stenmurarna i Småland. När Linné for till Skåne 1749 lade han märke till de nybyggda murarna på sätesgården Ängeholm vid Salen och gladde sig över den: De, som kommer att leva 100 år efter oss, lära härav bliva i stånd att fulleligen utröna stengärdsgårdarnas beständighet.”

Ida Andersens praktbok Stenminnen 2007/2011 (med foton av Åsa Nyhlén) hann Peter Nilson inte få uppleva. Han avled 1998 endast 60 år gammal, året efter att hans egen bok Den gamla byn, hade färdigställts. Det som de båda författarna, med så stor vördnad skrivit om stenar, ryms i Ida Andersens diktrader

epokerna vilande
över de gamla stenrösena
detta är mitt samtal
med det förgångna

I Harry Martinsons diktning finns mycket av referenser till sten, stenrösen och stenmurar och på Harry Martinson-sällskapets hemsida finns, dels den 15 augusti 2012 en längre blogg Stenars symbolik i Harry Martinsons livsfilosofiska "Vägen till Klockrike" och dels i oktober 2013, en Månadens Martinson Att se sitt eget liv som rösen av sten

Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.
Träd växer upp och väntar i tusen år.
En fjärils ålder följer sommargräsens liv.
Molnets skönhet färdas fram
på himmelen sin visningsstund.
En timmas vind och det är borta.
Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig en vingbredd,
utspänd över åren.
Inbillningshavets vingslag
över år som annars flyr
förvägrade.                   

HARRY MARTINSON: Ur de tusen dikternas bok


Ida Andersen poet  ~  Novesi
      
Ida Andersen tar redan i diktantologin Novesi, 1996 läsaren med ut i naturen och hon gör det på ett sätt som för tankarna till Harry Martinsons naturdikter.  
I naturen finner Ida Andersen den största inspirationen och där hämtar hon sitt rika poetiska bildspråk för ett fasthållande av det som finns i stundens flyktighet.


Ur Ida Andersen: Novesi

alla träden hade mantlar
och bugade sig
när jag gick förbi
det var en dag för flyttfåglar
eller kanske vädersträck

redan gav jag avskedets tecken
och log mot de flyktiga grenarna

ur dessa tidevarv
exploderade min kropp
i nya solsystem

[…]

hur vände modern blad
i barnets bok
hur sökte modern barnets hoppfullhet
i det som uteblev
ur tidevarvens grånad
och pressade kronblad
i bokens eget bladverk

[…]

ett eko väckte mig
tyst om natten
en blomma knackade
på fönstret
jag öppnade
plockade den


Ur Ida Andersen: 9 Debutanter

Ida Andersen har i sin poesi flera referenser till stenen som metafor.  I antologin 9 Debutanter, 1998 av Leif Bergqvist skriver hon:

Urminnesmarker och
tungomålsmarker
dessa tysta marker
skriker efter mig
och tvingar till sig mitt deltagande
det ligger ett land framför och ett bakom
Som ett vadställe vilar nuet
likt ett enda ord som faller
med en klang av brutna
sjärnor

[…]

mossa och stenlav
få lyfta i latitud

[…]

våta vägar av färg över
stenlandskap och
plöjda åkrar
ett omöjlighets tecken
står skrivet i min hand
så nära jorden
så överraskande grått
och brunt och
ömt

[…]

epokerna vilande
över de gamla stenrösena

[…]

detta är mitt samtal
med det förgångna
det utplånade
det som kvicknar i mig
i varje dragning inåt
i varje beröring med marken


Ur Ida Andersen: där du alltid är  

Ida Andersen inleder sin diktsamling där du alltid är, 2004 - kärleksdikter i de smärtande villkoren efter en separation från tvåsamhet; om vad som ständigt för människor samman och lika ofta skiljer dem åt - med ett citat av den franske författaren, filosofen och litteraturteoretikern Maurice Blanchot (1907-2003).  Hans tankar hjälper läsaren av dikterna i där du alltid är, att tyda bilderna som Ida Andersen bygger upp i sina poetiska liknelser.

”Denna gång handlar det inte om att söka efter enhet. /---/ varken ett annat jag, en annan existens, gud eller icke gud, utan den okände i sitt oändliga avstånd.”

som när mörkret är en mantel
fodrad med ord jag inte
längre trodde fanns

om att omsluta sig själv och
samtidigt få syn på sig själv

[…]

stenar slår inte längre
mot varandra
[…]

beskyddad bara
av skuggan
från de avklädda träden

[…]

ur stenens gömda själ
viskades orden …
nära som stenögon våldsamt
som stormens famntag

[…]

spräcka alla bilderna

låta evigheten tangera
din inre hud

[…]

står stenstod länge

[…]

skakningar över och under
i en apokalypsens trance

[…]


skiftad och bruten
sten i läggning
än vinklad än rät

och så fortsätter vägen

[…]

bereder riken att överblicka
där sten lagts till sten att
slipas likt värken innanför huden
[…]

i stenens håligheter
sparas tiden
viker regnbågen undan

och det stora ljuset
samma ljus
upprepas men väldigare

stenarnas tid

[…]

det ljusa och kontrasterna
lägger sig idag tillrätta

faller in i det saknade
och berör som sten
mot min hud


Flera metaforer i Ida Andersens lyrik, som exempelvis ”stenens gömda själ”, ”nära som stenögon” och stenarnas tid”, påminner om bildspråket i Aniara. Såväl hos Harry Martinson som hos Ida Andersen är stenen besjälad. Harry Martinson skriver i Aniara Sång 28 om mimans fonoglob:

Hon bad mig säga Ledningen att hon
sen någon tid var lika samvetsöm
som stenarna. Hon hade hört dem ropa
på stenars vis i Doris fjärran dal.
Hon hade sett granitens vita gråt
när sten och malm förgasas till ett dis.
Hon hade rörts av dessa stenars kval.

Förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet
som människan visar i sin ondskas tid
kom hon som länge väntat var därhän
att hon på mimors sätt till slut bröts ner.

Ida Andersen använder liknande bildspråk, såsom ”spräcka alla bilderna / låta evigheten tangera” och ”skakningar över och under / i en apokalypsens trance”.

I boken ”Stenminnen” har Ida Andersen ett kapitel om stenarnas symboliska innebörd, där hon refererar till ett underlag av forskaren och universitetslektorn i sociologi Bengt-Åke Gustafsson, om hur värden symboliskt kan läsas in i en stenmur.

 Ser man på stenmuren ur miljösynpunkt kan man koppla den till miljö ur ett grönt perspektiv; dess renhet och dess naturnära framtoning. Den är en gräns som inte rubbas så lätt, eller symboliskt: fast grundlagda värden som inte ändras så lätt. Stenmuren är lagd för att ligga för evigt. Den rymmer hela tidsperspektivet, den har sin egen givna historia – det hårda arbetet med att lägga den och de omständigheter människor levde under då; den finns i nutiden, synlig och ibland användbar som hägnader, och stenmuren kommer att hålla in i framtiden.

Stenmuren byggdes av människor tillsammans. Utan hjälp kan man inte klara ett sådant arbete. Stenmurarna kan lyfta fram den sociala dimensionen i ett företag, liksom i det sammanhang i vilken den är skapad – alla måste samarbeta, vara tillsammans i vardag och fest. Familjetanken ligger nära tillhands i detta resonemang. Också en människosyn som innebär att människan är föränderlig och söker utveckling kan man koppla till stenmuren. För att bryta sten och lägga murar krävdes en obändig vilja och en stark tro på att världen kan förändras.

Ida Andersen uppehåller sig också vid pestkyrkogårdars avsides lagda murar och kyrkogårdsmurar, också kallade ”bogårdsmurar”, vars ursprungliga syfte var att hindra djur från att komma in på begravningsplats och störa gravfriden. Det är lätt att i Ida Andersens lyrik finna referenser till frågor med djupt existentiellt allvar:

förunderligt att möta det ingenting
som omgärdar förmultning, fukt
och länge sedan
glömda drömmar



Resan bort; resan hem

I Tidskrift Ordinär 2007:1 har Ida Andersen skrivit personligt om sig själv och sitt diktande i en kommentar till prosadikten Resan bort; resan hem

”Jag är en människa som varje dag kämpar med att uttrycka mig, hitta min kreativitet och mänsklighet, skapa magi och mening och när det lyckas blir det en och annan dikt. Allt annat i mitt liv är bara rekvisita och överlevnad.”

Ida Andersen ger också ett lästips: I mina hus av Elisabeth Rynell, som år 2013 utgav Skrivandets sinne. I den boken har hon ett kapitel om Harry Martinsons Verklighet till döds, som hon talade om på ett seminarium under Bokmässan i Göteborg 2013 och då även höll ett föredrag om där på DELS-scenen.

När Klockrikestipendiet 2013 tilldelades den samiska författaren Inghilda Tapio, Karesuando akatualiserades några diktrader ur Elisabeth Rynells I mina hus

Men samen
svarade: vår kultur
ska trösta oss   Han menade
att kulturen
skulle trösta dem   Han sa det
på sitt språk  sitt viskande istidsspråk
och de översatte orden så
att de sa
vår kultur ska trösta oss
att han hade menat orden just så
och jag visste redan
hur jag saknade   att jag allt mitt liv
hade saknat

[…]

På istidsspråket finns ett ord
som heter passe   Det betyder heligt
farligt   Heligt Farligt   Man får
röra sig försiktigt   Man
är inte riktigt hemma hos sig   inte
herre hos sig   Och trakten
är befolkad av andra
än man själv



Ida Andersens dikt Resan bort; resan hem kopplas till ”temat platser”

”Jag var på en speciell plats då dikten kom till, en plats definierad som en ’annan plats’ där jag inte själv bodde. På grinden till ett övergivet hus fanns rader med gamla brevlådor. Alla bar de namn som tydde på att människor som flytt från andra platser bott där men inte längre fanns kvar. Var var de nu? Kom de någonsin hem igen, kommer vi någonsin hem eller är våra liv bara ett byte av platser?”

Prosadikten har existentiell botten och slutar med tankar inför det som möter på minnenas plats:

Varför detta ständiga sökande efter det försvunna? Efter liv i det som en gång var. Varför alltid se skönhet i det som människan förött och förstört? Brevlådor till exempel i metall. Varje dag fylldes de med post. Meddelanden utifrån. Nyheter från andra länder. Ett hemifrån som inte längre finns. Nu tomma rostiga och längesedan lämnade framför igenbommade fönster. Bleka murar och ogräset upp ur plattorna. Nu rymmer de bara tystnaden och denna förödande skönhet. Tomma blickar springorna ut över havet. Tiden går inte fram över spåren. Tiden når inte längre fram till husen.

Här är stämning och tankar nära dikter som bl.a finns i Harry Martinsons Cikada

IGENVUXEN STIG

Nyckelblomstret på skogsstigen
håller fram nycklarna till torpet.
Men gumman som brukade komma och hämta dem
har vandrat bort på stigen för alltid
klädd i styva svarta kläder.


AVLÄGSET

Tätt invid skogssjön
porsomkransad, övergiven
står utmarksladan
tom och spånkorgsskev.
Och nedanför vid stranden slickar vågen
med svart och girig gyttjetunga
en sprucken och förgäves tjärad båt.

Ida Andersen har tilldelats Elin Wägner-stipendiet 2017 med motivering:



Likt Harry Martinson-sällskapets stipendium Klockrikestiendiet till Harry Martinsons minne som år 2017 tilldelats Tomas Bannerhed ger Stiftelsen Lilla Björka/Elin Wägner-sällskapet Elin Wägnerstipendium till Elin Wägners minne, som år 2017 tilldelats författaren och översättaren Ida Andersen med denna motivering:

"Ida Anderssen får stipendiet för att hon i hela sitt
författarskap tar avstamp i de värden som Elin Wägner
står som symbol för och outtröttligt arbetade för att stärka,
och där närheten till naturen, respekt för de människor
som har verkat före oss, omtanke och varsamhet är ledord,
och där inte minst kvinnornas viktiga men ofta
ouppärksammade arbete får sin rättmätiga belysning."

 En utförlig presentation av Ida Andersen som författare görs av Maura Del Serra, välkänd italiensk författare, poet, dramatiker, översättare och författare till litteraturkritiska verk om samtida författare från Italien och andra länder. Hennes samlade 40-åriga produktion finns i volymen ”L´opera del vento” Vindens verk, 2007.

Maura Del Serra skriver om Ida Andersen i Introduktion till Ida Andersens utgivna diktsamling, tillsammans med poeten Antonio Padula, Con altre parole / Med Andra ord, 2008:

Ida Andersen är född 1960 i Brignoles, Frankrike och sedan ungdomen en ”pendlare” mellan städer och byar i sitt Småland och dem i hennes älskade Italien (där hon studerat vid Università per Stranieri i Perugia, för att därefter ta sin examen med en uppsats om Ungarettis poesi, och där hon 2006 vann ett poetry slam i Rom). Översättare av samtida italiensk poesi och prosa, allsidig kulturarbetare och aktiv röst i många poesiläsningar, har hon spridit sina dikter först i tidskrifter och på webbsajter och från 1996 i svenska antologier, medan hon låtit dem mogna för att sammanställa dem i den fram till nu ”definitiva” samlingen från 2004 där du alltid är.

   Av samtidigt fysisk och metafysisk aura, sensuell och andlig, alltid starkt antiformalistisk dock i sin ”torrhet” intensiv i uttryck – i mottendens, till aktuella materialistiska och minimalistiska svenska skolor, härrörande från den så kallade ”konkretismen”, en analytisk riktning under 1960-talet. Andersens poesi har sina rötter direkt i den skandinaviska symbolismens koine, den som från den plågade visionärismen och det torra hamrandet från den sena Strindberg, passerar över den längtande glöden, den heroiska pessimismen och den lidande eros, torr, väldigt skulptural – till Nietsches aforistiska och dityrambiska efterföljare – till den stora förnyaren Edith Södergran, inte för inte favorit bland de modernistiska ”klassikerna” tillsammans med den yngre Vilhelm Ekelund och hans kosmiska elegism.

   Efter presentation och  inplacering av Ida Andersen i litterär tradition, analyserar  Maura Del Serra några av dikterna i diktsamlingen Con altre parole / Med andra ord, där två poeter flankerar sina röster i en diptyk lika komplementär som dialektisk, svenskan Ida Andersen och italienaren Antonio Padula: förenade i livet av ett lyssnandets fruktbara vänskap och av en finkänsligt avvägd värdighet när de ger sig in i en dialog.

   Av södergranskt andligt sensualistiskt ljus (men med en personlig originalitet av sångbara accenter) livnär sig den problematiska kärlekens diktning instängd i den nämnda samlingen där du alltid är. Minnets alkemi och en älskads närvaro som hela tiden upplöses i frånvaron eller förnekar sig i det smärtsamma avskiljandet, antar en symbolisk dräkt av primära fysiska element, eller hellre ursprungliga (ögat, rösten, blodet, andningen, huden, stenen och klipporna, men också spegelns tvetydiga topos) […] och samtidigt förvandlad, stjärnlik, sakral och känslig alstrare

såg stjärnorna lämna sina plikter
medan jag drog åt mig
tidens rena pluralism

   Den meditativa stillheten accentueras i de dikter som Ida Andersen har inkluderat direkt i boken Con altre parole / Med andra ord  för två röster, genom att själv översätta dem till italienska verser med såväl självständig som kreativ och rytmisk effektivitet, som överensstämmer med naturen hos den mest utsträckta och flerstaviga italienska metriken


stilla flyter vattnet
som en redan skriven dikt

spegelvärlden där nere
en illusion
där mina tankar bor
i botten av trädkronorna

ett ödmjukt glidande på vattnet
en andakt mot det trolska
och fördolda


   Denna förtrollande och nästan extatiska kontemplation får hela tiden mer substans i Ida Andersens diktning, i den ”hemliga doft” som är poetens villkor, som är doften av en intim och outsägbar återfödelse, dold i de mänskliga villkorens ”köld”

några kallar det ensamhet
andra hemlängtan
jag kallar det
en doft av mimosa under huden

och också den topiska kontrasten – av romantiskt ursprung – mellan stad och landsbygd (eller skog), mellan levande stad och förringad förort. Den är i viss mening gjord till både inre och kollektiv metafor, som sår och som förlust av ett språk ”beboeligt” för själen

jag har tappat mina liknelser
som staden tappat
sina gator och torg
och förpassat dem till utkanterna

allt jag kan är att stå stilla
mellan det jag gör och det jag är nu
allt jag kan är att känna igen
stadens strukturer och språk
men aldrig mer följa det språk
jag lämnade här i pant

   Dessutom är denna förlust i sin tur uppvägd av återupptäckten av en gemensam återförsäkran i det mänskliga arbetet med den ständiga, samverkande kreativiteten, som bortom ensamheten förenar poeten med andra varelser i kosmos

månen hade varit kall och blek
länge nu

och jag trodde nog
att det skulle vara så
med stilla morgnar
och fruset gräs
ända tills jag såg det
som alla andra såg
att det inte bara var jag
som arbetade skift med döden
och att det inte bara var jag
som hängde upp stjärnorna
varje natt på himlen
och tände dem en efter en
och att det alltid skulle vara så

   Just i tecknen från det outsägbara i vardagens metafysik, som avtäcker den nordiska naturens ursprungliga helighet, når Ida Andersen de mest övertygande resultaten i sin senare poesi

förunderligt är att se intigheten
fyllas av gester
förunderligt är det grå och bruna
som dämpar likt ett tystnat dis
förunderligt att vara stilla
när rörelsen tränger
med sitt gälla krav

   I den förundrade och fasta kontemplationen, som bryter de overksamma rörelsernas magnetism och den romantiska så kallade ”onda oändligheten”, håller Ida Andersen fram sitt intensiva vittnesbörd åt läsaren, som just precis är en översättning av minnet i medveten naturlighet: som den närmast bokstaverade, nästan litaniska och lite dickinsonska lilla sången, skriven direkt på italienska

det är viktigt
att vara blomma
det är viktigt
att öppna kronbladen
och stänga dem
i en konstant rytm
det är viktigt
att absobera
från sitt inre
den lätta brisen
med svar
på frågan varför


Ekologisk medvetenhet

Tema för Nässelfrossa 2017 är Världens klimat - Vår miljö och program ges bl.a om Harry Martinson som ekopoet 





Mycket av ekologisk medvetenhet och vördnad för livet, som finns i Elin Wägners, Harry Martinsons och i Elin Wägner-stipendiaten Ida Andersens diktning, finns också i den tyske skogvaktaren Peter Wohllebens bok "Das geheime Leben der Bäume. Was sie fühlen, wie sie kommunizieren - die Entdeckung einer verbogenen Welt" 2015, i svensk översättning TRÄDENS HEMLIGA LIV 2016. Boken är högst aktuell under Nässelfrossa 2017.

Nässelfrossas tema Världens klimat - Vår miljö anknyter väl till Ida Andersens "Stenminnen", som utkom ungefär samtidigt med att klimatfrågan fick rejält genomslag i den offentliga debatten och den finns som underton i boken:

"Ser man på stenmuren ur miljösynpunkt kan man koppla den till miljö ur ett grönt perspektiv; dess renhet och dess naturnära framtoning."

Jonas Gren som är en av pristagarna i skrivartävlingen 2014 "I dialog med Harry Martinson", har ekologisk medvetenhet. Hans diktsamling "Lantmäteriet", 2014 anmäls i Sydsvenskan/Kultur av Arvid Jurjaks under rubriken "Även poesi påverkas av koldioxiden" och Jonas Gren menar: "Alla som skriver ekopoesi är i varierande grad medvetna om att vi befinner oss i ett kristillstånd."


Håkan Sandgren, litteraturvetare och ekokritiker vid Högskolan Kristianstad, vice ordförande i Gustaf Hellströms sällskapet, var en av föreläsarna när Harry Martinson-sällskapet under sin årshögtid maj 2014 gästade Gustaf Hellström-sällskapet i Kristianstad. Han nämner i samband med Sydsvenskans anmälan av Jonas Grens diktsamling "Lantmäteriet" att ekokritiken är en relativt ny akademisk disciplin, som lanserat ekopoesin som begrepp för att kunna beskriva ett litterärt förhållningssätt. Han har forskat om den ekologiska medvetenheten hos Folke Isaksson och han nämner även författarna Bengt Emil Johnson, Göran Palm, Kerstin Ekman, Ann Jäderlund, Aase Berg och Harry Martinson, som skrivit ekopoetiskt. Ekokritisk läsning av Ida Andersens texter ger en fördjupad förståelse av metaforer som hon använder.

jag sår med blicken varje dag
små frön i trottoarernas stenar
och jag tar plats
större än jag mäktar
mellan huskropparna

och jag vet att jag är sedd
och att groddar växer upp
i mina egna spår

Ur Tidskriften Pequod, 2005 Två dikter


i den koniska himlen
tyngde det gråa över husen

konturerna skapade våra dagar
kvällar och nätter

det var bara så enkelt
att när träden
pekade mot skyn och skyn
bröt sig ner mot våra liv

stod det öppet
livet som det spända hårda
och det hela
som en vällustig knopp
i resterna av skyarnas krig


Ur Tidskriften Pequod, 2005 Två dikter
söka svarens gåta långsamt
under tidens yta

under snön som täcker
skyddar skämtar

söka inträngandets gåta
under barkens frost
under tunna isen
som med foten
blir till spröda spruckna
viskningar
de redan givna svaren

Ur Con altre parole, Med Andra ord


jag minns
barndomens ljus
och det är det enda
jag minns
allt annat
har försvunnit för mig
och morgnarna
förblir tomma
i väntan på
ett annat ljus

Ur Con altre parole, Med Andra ord

Lördagen den 8 januari 2005 slog stormen Gudrun till med en närmast ofattbar styrka och Kronobergs län drabbades av den värsta naturkatastrofen på mer än 100 år. Antologin Dikter om stormen, 2005, handlar om stormen Gudrun och Ida Andersen är en av de lyrikmedverkande i boken:

Det hade redan skett
det fanns ett efteråt
och ingen kunde längre se in.
Skogen själv var otröstlig
över det som skett.
Skogen var så tyst
och vågade inga känslor,
vågade inga rörelser mer
i detta efteråt.
Översättandets skapande arbete


"driften att fortsätta att skapa har att göra med att något hela tiden återstår"

Agneta Pleijel skriver i förordet till Ida Andersens "med ord och utan" något om vad det innebär att översätta från ett språk till ett annat: 

"Efter min mening är konsten en evigt pågående drift att uttrycka det som inte kan uttryckas. Naturligtvis kommer något till uttryck, men driften att fortsätta att skapa har att göra med att något hela tiden återstår. Vi har att göra med sinnesintryckens på samma gång pregnans och flyktighet, täthet och mångtydighet. Och också med korrespondensen mellan dem." 


Agneta Pleijels formulering "driften att fortsätta skapa har att göra med att något hela tiden återstår", inkluderar översättares viktiga tjänst och Ida Andersen delger sina egna personliga erfarenheter av sådant skapande.
Rune Liljenrud