HARRY MARTINSON: ”Beskriv den människa som i glans sitt släktes likdräkt sydde tills Gud och Satan hand i hand i ett förstört, förgiftat land kring berg och backar flydde för människan: askans konung" (Ur ANIARA, Sång 79) ~~~~~ Trettioårsdagen av den svåra kärnkraftsolyckan TJERNOBYL i Ukraina, den 26 april 1986

Människans villfarelse gör jorden 

till ett rymdskepp på avvägar

I Harry Martinsons Aniara (Sång 79) läser vi:

Beskriv den människa som i glans 

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och backar flydde

för människan: askans konung.

   När vi igen och om igen studerar dessa ord och meningen bakom dem, påminns vi i dessa dagar för trettionde gången om katastrofen i Tjernobyl, som bara utgör en i ett pärlband av liknande, av människans oförsvarbara övermod, utlösta händelser: Three Mile Island, Fukushima för att inte tala om Hiroshima/Nagasaki. Människans förmåga till allomfattande övermod och outplånligt vanvett känner tydligen inga gränser.

 

 I filmen ”On the beach” (1959, regissör Stanley Kramer) är den norra delen av jordklotet efter ett krig obeboelig p.g.a. en utomordentlig hög radioaktiv strålning. Atomkriget är slut och ingen har vunnit. Alla är döda. Bara kontinenten Australien och en amerikansk atomubåt Sawfish har undkommit en atomär undergång. Men nu närmar sig det radioaktiva molnet kontinenten och Sawfish utsänds för att utforska om det finns hopp för de sista människorna. Ett sista kapitel i människans historia har börjat. Betecknande för den dåvarande amerikanska ideologin är att man inte fick tillstånd av US-Navy att använda en amerikansk ubåt i filmen utan ett engelsk.

   Att Hiroshima/Nagasaki var helt i sin ordning, enligt Truman och andra makthavare är fortfarande en rådande uppfattning i USA och kritik däremot och att dra slutsatser av det som skedde, är inte opportunt. Vanvettet att kasta atombomber över städer, där vanliga människor bodde, förkastas även av den engelska filosofen Elizabeth Ascombe när hon tillbakavisar den utilitaristiska idén, att det går att rättfärdiga att döda några för att rädda många. Hon hävdar att en sådan handling principiellt är felaktig i motsats till Einstein, som i början var drivande att bygga en atombomb, trots att han genom sin Formel E=mc² visste, vad detta skulle ha för konsekvenser. I en artikel i Modern Moral Philosophy skriver hon: ”...There are some things that may not be done, no matter what...”

Harry Martinson antyder liknande tankar i sin dikt "Ringaren" (Ur Dikter om ljus och mörker):

Någon säger att om det stora 

börjar redan i det lilla

ska han ringa till världsdöd 

på en förgiftad äng.

   Ascombe följer i sitt tänkande en kantiansk pliktetik, så som Kant uttrycker den i sin kategoriska imperativ:

”Handle so, dass du die Menschheit sowohl in deiner Person, als in der Person eines jeden anderen jederzeit zugleich als Zweck, niemals bloß als Mittel brauchst”. 

   I de nämnda kärnkraftsolyckorna var det vanvettigt övermod att utan större kunskaper och eftertanke experimentera med säkerheten tills man överskred en gräns man inte behärskade. Harry Martinson ger även i sådana situationer en säker vägledning för dem som tror att man får göra vad som helst i utilitarismen namn:

Ja, drömmar måste byggas säkrare än städer
och dagligen måste de lappas och lagas
efter de dagliga och frätande angreppen
från nyttans tand
som är värre än tidens tand.

Ur "Förbindelse", Gräsen i Thule

   Ascombe sammanfattade detta pregnant i sitt drastiska uttalande över Trumans beslut: ”Det är alltid fel att koka ett spädbarn levande”. Detta till trots har många fortfarande inte lärt sig sin läxa som den beryktade franska politikern Bertrand Goldschmidt, ansvarig för fransk kärnkraftspolitik under 20 år: ”Radiation didn´t do me any harm".
Harry Martinson hade säkert något viktig att säja även till honom.

Detlef Quast, Växjö
Fil Dr Compting Science

D Ph Atomic and nuclear physics

Fd Visiting professor