torsdag 19 november 2015

HARRY MARTINSON får av Carl Magnus von Seth, i ett samtal om diktsamlingen Dikter om ljus och mörker (1971), frågan om vilka mänskliga ondskor som han finner mest outhärdliga och han svarar att det är känslokylan och känslodöden



För många som umgåtts med dödsfrågor
står frågan om de känslodöda 
främst på listan av tankar. 
Den har kommit att ställa sig där
utan att behöva föras dit
eller särskilt hållas i minne.
Den tränger sig på. Den flyter in
från olika håll och gör sig gällande
som en levande död oantastlig,
inte sällan maskerande sig med lidelse
i hopp om att kunna dölja sitt elände,
sin del av världsfrosten.
Närmare begrundad kan den vara
en överansträngd hoppfullhet
alltför ofta gäckad 
men ännu oftare tagen i bruk som verktyg
av dem som lovar och hatar,
av dem som ger löften åt världen
men i hatets namn.
Så betraktad synes den vara ett skruvstäd
byggt av många
åtdraget av tusen
och slutligen låst.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

   "En stor ond mänsklig verklighet är alltid summan av små individuella ondskor. Det finns en ondska som delvis inte kan hjälpa sig själv att bli något annat och till dem räknar jag känslokylan och känslodöden. Det är ett problem så svårt att man skriver dikter om det, av den anledningen att man kommer lättast fram till att det måste antydas och att andra ska tänka vidare över samma problem. Känslodöden finns och utesluter ingalunda de grymheter som vi annars förbinder med raseriet eller fanatismen. Känslodöden kan vara så infernaliskt närvarande i världen att den som strider med halva jaget i raseri, kan vara känslodöda med den andra delen av jaget, känslodöda inför fångars och människors lidande och lidelsefullt upptända av framgångarna för den medhållande partens värld." 
(Harry Martinson i samtal med Carl Magnus von Seth) 



Många kommentarer till den terror som just nu härjar och ödelägger runt om i världen, talar om detta som känslokyla och känslodöd. Harry Martinsons texter och tankar är tidlöst rannsakande. Han väjer inte för det svåra, och han bjuder förtröstan, såsom i dikten Credo:

[...]

Det finns ett hav där tro födes 
ständigt likt fiskar.
En skog där förtröstan uppstår
likt nyutslagna löv.


[...]

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Rune Liljenrud

Inga kommentarer: