Ljungen är jordens underbaraste och mest gripande växt.
HARRY MARTINSON: Ur Kap Farväl!
Jag har följt Martinsons litterära gärning från hans första verk till hans sista och haft personlig kontakt från 1937-1978, då vi skildes vid hans bår i Sollentuna G:a kyrka en kall vinterdag 1978.
Redan hans debutverk "Spökskepp" (1929) fanns i min bokhylla och sedan hans samtliga böcker. En söndag 1937 slutläste jag "Vägen ut", som var andra delen av hans "självbiografiska" arbeten. Jag var 23 år och helt gripen. Som i trance skrev jag några tacksamhetens rader till författaren. [...] Jag fick omedelbart svar samt två böcker i dedikation. [...] Vi skulle sedan genom åren upprepade gånger på olika sätt komma att hålla kontakt med varandra genom telefonsamtal, möten och ett antal brev, som jag samtliga har bevarade. [...]
Vid ett tillfälle under krigsåren cyklade vi tillsammans den c:a en mil långa vägen till Alltidhult. Motluten var många och Harrys lungor svaga varför vi måste ta god tid på oss. Han nämnde ingenting om sin barndom men väl var han fängslad av larver och kryp vid vägkanten och i gräset. Tog upp många av dem och lade i en tändsticksask för att under lupp närmare studera dem tillsammans med vetenskapliga verk. [...]
Under 1950-talet bad rektor G. Thörnefors vid dåvarande Jämshögs högre folkskola (nedlagd 1961) Martinson om ett litterärt bidrag till skolans jultidning. Vi fick då dikten "Alltidhult", som fortfarande citeras ofta vid möten och sammankomster.
Vid ett tillfälle föreslog Harry att vi skulle bila till Örkeneds kyrkogård, ett par mil från hans hemsocken. Han ville om möjligt finna sin äldsta systers gravplats. (Ines i "Nässlorna blomma"). Tillsammans med min maka åkte vi dit och tydligt minns vi hur vår aktade vän så fort vi kommit innanför grindarna tog av sig hatten och blev med ens alldeles tyst. Vi hade turen att träffa en äldre kyrkvaktmästare som genast utpekade gravplatsen i ett igenvuxet område av kyrkogården. Alla stod vi där ordlösa en lång stund. Harry djupt försjunken i något mörkt förflutet. Så gick han sakta tillbaka mot grinden igen. Ingen av oss störde honom. [...]
För oss som följt Harry genom sjukdomens sanatorieperioder och framgångens skapelseår, sved det i bröstet, då vi i tvrutan såg denne vise man vid Nobelfesten trött och betryckt buga som en skolpojke, då han ur Kungens hand mottog den högsta utmärkelse en diktare kan tillerkännas.
~ ~ ~
Texten ovan är utdrag ur en artikel, som är författad av Sven Edvin Salje. Okänt när texten skrevs. Bengt Bejmar bevarar artikeln på Författarmuseet i Jämshög.
Ljungen är också evighetsblomma...
HARRY MARTINSON: Ur Kap Farväl!
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar