LITTERÄRA BLOGGFRÅGOR
presenteras under de fyra adventsveckorna;
en fråga per vecka. Rätta svaren publiceras före Nyår.
Frågorna handlar i år om d r a m a t i k !
Välkommen att svara allteftersom adventsljusen tänds!
* * * *
1. SVARA PÅ HELGENS FÖRSTA BLOGGFRÅGA!
Vem är författaren?
Ur vilken pjäs är texten hämtad?
Utdrag ur .
. .
[…]
Sage (för sig själv): - Karin hör liksom gården till, sa mor. Vad menade
hon med det . . . Kanske Lars... Ja, mor menade nog så. Mor hutade åt mig så
där försiktigt men likväl bestämt. Mor var rädd att jag skulle gå ivägen...
Nej... Snart ska jag börja predika igen. På nytt ska jag vara därute bland
människorna, vara där med min sådd som väl till största delen kommer att blåsa
bort. Men kanske något korn ska gro i något fattigt människobröst. Kanske. Mina
händer är lugnare nu (ser i sina händer). Guds källor sinar aldrig… Det
är nog rätt ändå.
Ove (in): - Här är ett brev. Ja, det är till dej, Sage.
Sage: - Tack ska du ha, Ove. Går du igen?
Ove: - Ja, jag har lite att bestyra innan matdags.
Sage (öppnar brevet,
läser högt): - Som du vet har vi
kyrkoherdeval här. Men vi är inte nöjda med de tre som är uppsatta på
förslaget. Vi trodde att du skulle söka. Nu hade vi ett möte häromkvällen.
Sockenborna hade mött upp mangrant. Vi kom till resultatet, att vi skulle vädja
till dig att bli fjärde man. Vi har talat med biskopen om saken. Han är för att
du söker. Här på bifogade listor ser du namn på sockenbor, som önskar dej
tillbaka. Och så kan jag tala om att kyrkan håller på att restaureras. Det blir
nya bänkar, nya mattor, och så kommer den att bliva hållen i vitt ini, i
stället för den gråbruna färgen, du vet. (Sage går fram och tillbaka).
Kerstin (in): - Sage, Sage, korset är inte kvar däruppe!
Sage: - Tyst,
tyst, inte så högt.
Kerstin: - Drag igen dörren lite… Så där ja… Nej korset
finns inte där i skrubben. Vävstolen stod i vägen, men jag lyckades ta mej in.
Jag var tvungen att se efter. Far har ju varit så orolig för det där. Du vet
inte var det finns?
Sage: - Jag har inte en aning om det.
Kerstin: - Bara far inte får veta det.
Sage: - Lars sitter visst därinne. Jag ska kalla på
honom (viskar i dörren). Lars kan du komma ett tag? Lars in.
Kerstin: - Jag var
uppe på vinden nyss. Jag såg efter korset. Det fanns inte där. Är det du? Gud
hjälpe oss om far får veta det.
Lars: - Ja, det är jag
[…]
Lars: - Tyst, var det ingen som gick i trappan?
Kerstin: - Jag hörde ingenting. Lars räck mej glasögonen.
Dom ligger där på bokhyllan. Tack (läser). Så roligt, Sage. Ja nog
visste jag att det skulle gå dej väl…
Sage: - Här är namnen på sockenborna.
Karin (in): - Maten är färdig. Var så goda… Sover Tore? Är han
vaken, skulle han smaka något av vad vi har.
Lars: - Jag ska se (gläntar på dörren). Bädden är
tom! Var är Far?
Tore (in från tamburen,
halvklädd, morgonrock).
Kerstin: - Men far, har du stigit upp! (går emot honom
och tar honom i armen).
Tore: - Jag var tvungen att gå dit upp. Det har inte
lämnat mej någon ro. Dag och natt, dag och natt (sjunker ner på en stol). Det
var du ändå, Lars.
Lars: - Ja, far, jag har slagit det i flisor.
Tore: - Förstod du då ingenting?
Kerstin: - Men far, du måste i bädd. Du tål inte det här.
Inga strumpor har du på dej (försöker få upp honom).
Tore: - Så låt mej sitta ett ögonblick (torkar sej
över pannan). Förfärligt vad trappan var dryg. Stegen ville aldrig ta slut.
Du förstod ingenting.
Lars: - Inte då, men sen. Då jag såg träflisorna förstod
jag vad jag gjort. Det var mej själv det gick ut över, inte över far eller
farfar. Nej, det var över mej själv. Men i det ögonblicket förstod jag att det
var här jag hörde hemma. Just i den stunden blev det klart för mej att det där
far sagt om att k ä n n a, k ä n n a för detta som syns från våra fönster (paus).
Tore ser upp, griper om
stolkarmen för att resa sig.
Tore: - Då behöver jag inte bekymra mej mera. Mor, ta ett
tag under armen. Jag är trött. Trappan var lite för lång för mej. Nej det var
den egentligen inte… Det är gott, Lars. Vilan ska bli mej till större nytta nu.
R I D Å
Första rätt svar belönas med en bok
God helgläsning!
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar