lördag 27 september 2014

De litterära sällskapen är viktiga på Bokmässan


Ingemar Lönnbom svarar för direktsändning på hemsidan
Åke Widfeldt, Johnny Karlsson och Tora Widfeldt i montern
SEMINARIUM: Harry Martinson i Brasilien
"I Rio arbetade jag med att bona golv"
Björn Larsson, Semir Susic och Paulina Helgeson

Birger Johnson finns i Saljesällskapets monter
Från Saljesällskapets monter
(Klicka på länken nedan!)

12 oktober: Nebbeboda Akademi 4 | Harry Martinson ...

harrymartinson.se/olofstrom/12-oktober-nebbeboda-akademi-4/




16 sep 2014 - Jorden vi ärvde: Markernas brukande i svensk litteratur ... Välkommen tillNebbeboda akademi 4. i Nebbeboda skola den 12 oktober 2014.

Pär Lagerkvist-samfundet och Elin Wägner-Sällskapet
Nobelpristagaren Pär Lagerkvists verk ges ut på nytt
Pär Lagerkvists brev kan här läsas i mässmontern
Litteraturtidningen Parnass
handlar om 1914 & första världskriget
Elin Wägners fredsarbete liksom
Gustaf Hellströms krigsreportage
behandlas i senaste nr av Parnass

Gustaf Hellström-sällskapets ordförande Disa Lundgren
Två styrelseledamöter i Gustaf Hellström-sällskapets monter  
Lennart Leopold och kassören Roland Persson 
Målningen av Gustaf Hellström (1882-1953)
är utförd av konstnär Axel Kleimer (1906)
Lennart Leopold föreläser på DELS-scenen 

1½ mil härifrån står världens största slag
Gustaf Hellström som korrespondent i
första världskrigets Frankrike
  Harry Martinsons dikt "Världsåskan" är aktuell efter Lennart Leopolds  föredrag om Gustaf Hellströms krigsrapportering från första världskriget, liksom dikten  också nu aktualiseras efter nästan varje nyhetssändning. 
"Vi lever i eldars och moteldars värld". 
Världsåskan


Världsåskan rullar ständigt
dess grymma vagnar bullra
i alltid något fjärran.
Tidningen kommer. Du läser om land efter land.
Världs-eldsvådan flyttar sig, byter ställe
irrigt som i pyromanens virriga eldspel.


Makterna är lika eldfarliga som de är betryggande jämnspelta.
Steppbrand mot präriebrand. Död som skall avskräcka död.
Vi lever i eldars och moteldars värld.
HARRY MARTINSON: Ur Nio dikter BLM 1980, nr 2 (s. 88)
































Årets huvudtema på Bokmässan
BRASILIEN
Att falla är första boken till svenska av den brasilianske journalisten och författaren Michel Laub, född 1973 i  Porto Alegre och bostatt i São Paulo i Brasilien.
Efter Gustaf Hellström-sällskapets föreläsning av Lennart Leopold om första världskriget, är det naturligt att fortsätta med Michel Laubs tankar om överlevnad och minnen från andra världskrigets Auschwitz.

De litterära sällskapen är viktiga på Bokmässan



Rune Liljenrud

måndag 15 september 2014

Kulturarvsdagen 14 september 2014 ~ VALDAG


BARNDOMENS SKOG

Barfot från tuva till tuva jag sprang
sökande bondens kor,
såg hur den spelande himmelen vred
i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,
kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv
och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne
i sommarens egen socken
sträcker min dröm ibland
liksom en trana om våren.

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD, 1943


Författaren och kritikern Olle Granath formulerar sig i förordet till boken Sånger och stenar - Canti e pietre, 2014 av den italienska poeten, dramatikern och litteraturkritikern Maura Del Serra, på ett sätt som för tankarna till Harry Martinsons symbolspråk i dikten BARNDOMENS SKOG ur NOMAD, 1943:

"KUNSKAPERNA FINNS INOM OSS som fragment av helheter som för det mesta gått förlorade och som inte låter sig rekonstrueras. Vi tar oss fram genom historien genom att hoppa mellan tuvor som avslöjar lite eller intet om det som omger tuvorna. Kan det vara så att vår kärlek till poesin består i att den legitimerar vår fragmentariska kunskap? Ingenstans har delens betydelse för helheten, pars pro toto, en sådan central roll som i lyriken. Orden laddas med betydelser som når långt bortom det bokstavliga.
[...]
Del Serra skriver en poesi rik på symboler och allegorier, med en brännande och precis tanke i varje del av versen, i varje utsaga. För Del Serra är poesin ett verktyg för att utvidga vetandet, för att upptäcka. På det sättet blir poesin ett utforskande av de hemliga tecken som själen och världen bär på. Maura Del Serra sätter likhetstecken mellan själens strävan och den poetiska strävan: poesi och sanning måste sammanfalla."



I samband med kulturutbyte 1996 med den toskanska staden Pistoia, som är Maura Del Serras hemstad, hade hennes pjäs Rosens ande svensk premiär på Lilla Teatern i Lund, kulturnatten den 21 september: 
 
Bojorna är hårda, men mitt hjärta värker
då jag försöker slita dem.
Friheten är allt jag åstundar,
men jag skäms över att hoppas på den.
Jag är svept i en mantel av aska och död;
jag avskyr den, och ändå drar jag den ömt intill mig.
 
Kultur- och fritidsförvaltningen i Lund har utgivit pjäsen och skriver om den: Det kaos första världskriget och oktoberrevolutionen skapade i den yttre världen motsvaras av en inre vilsenhet hos dansaren. I ett drama som baseras på Nizjinskiljs dagbok och biografi gestaltar Maura Del Serra konflikterna mellan jaget, världen och det gudomliga.
 
I år när 100-årsminnet av första världskrigets utbrott aktualiseras, är Maura Del Serras korta, men intensiva enaktare Rosens ande lika aktuell som vid premiären i Lund.
 

Maura Del Serra försvarar mot onda oändligheten, "där plågor med vassa klor sargar de oskyldiga", den fria människan genom Amnesti International och hon är aktiv i miljöarbetet. Det är lätt att finna gemenskaper i innehåll, symbolspråk och allegorier mellan Del Serra och Harry Martinson:

Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
...
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde.

HARRY MARTINSON: Ur ANIARA, Sång 79


Jag är Jorden, Gaia, odödligt trött
på de giriga såren från mina barn -
...
ber er om ny frälsning som ska oss efterlikna.

MAURA DEL SERRA: Ur Elementens dödskamp




Vallpojken Martins livssituation i Nässlorna blomma är en del av vårt svenska kulturarv, som konkretiseras genom några poetiska huvudord, som upplevs väl tolka sanningen om hur hans liv faktiskt var i utsatthet, slitigt arbete och i drömmar. Till detta liv, som ju för Martin oftast var mycket svårt, "sträcker min dröm ibland", skriver Harry Martinson och använder de positivt laddade symbolorden "lingonfjärran" och "sommarens egen socken", som pars pro toto. Därmed visar han också att han har förmåga att i sin totalbedömning av motstridiga barndomsminnen kunna se nässlorna blomma. "Orden laddas med betydelser som når långt bortom det bokstavliga".

Författare, kulturjournalist och grafisk designer Jesper Weithz, som är grundare av klimattidningen "Effekt" talade vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2013 i Stockholm över ämnet "Människan i världen - ekologiska perspektiv på Harry Martinson". Detta gjorde han bl.a utifrån i sin debutroman 2012, "Det som inte växer är döende", en existentiell thriller, en andlöst spännande berättelse om kaos, utsatthet, vårt förhållande till naturen och den värme som kärleken kan erbjuda. 

Jesper Weithz berörde i ett samtal efter föredraget Harry Martinsons Nässlorna blomma, som är en del av vårt svenska kulturarv,  en skildring av social utsatthet och utanförskap och han menar, att den kärlekslöshet som finns där också finns idag, men manifesteras på annat sätt. Romanen visar behovet av offentliga arrangemang för att man inte skall kastas ut som ju Martin gör, på grund av rika mänskors nåder eller fattiga mänskors behov av pengar. Harry Martinsons Nässlorna blomma visar på behovet av en väl fungerande välfärd för att inte den kalla historien skall upprepas.


Kulturarvsdagen firas med syftet att öppna upp och visa kulturhistoriska miljöer och byggnader med intressant historia men också skeenden bortom det materiella och därför har Kulturarvsdagen 2014 som tema "I krigens spår", varmed markeras att det i år är 100 år sedan Första världskriget utbröt och 75 år sedan Andra världskriget inleddes. Sverige har varit i obruten fred under 200 år, sedan augusti 1814, svensk-norska kriget. 

Litteraturtidningen Parnass utkom lagom till Kulturarvsdagen 14 september 2014 med temanummer 1914 & första världskriget. Bertil Malmberg, Ture Nerman, Jan Olof Olsson (Jolo), Erik Axel Karlfeldt, Gustaf Hellström och Elin Wägner är några av författarna från Första världskrigets Sverige, som nu presenteras i Parnass. På Elin Wägners Lilla Björka var under Kulturarvsdagen fokus på fredsarbetet med föredrag av Marianne Enge Schwartz om Fredsaktivisten Elin Wägner. Hennes artikel i Parnass har titeln Elin Wägner - Stadsbud i fredens tjänst.

Elin Wägner var redaktionssekreterare vid IDUN 
och skrev egna artiklar i tidningen

Lennart Leopolds artikel i Parnass har titeln hämtad från Gustaf Hellström-sällskapets bok om Första världskriget i Sällskapets skriftserie 2, 1 1/2 mil härifrån står världens största krig.  
1½ mil härifrån står världens största slag
Gustaf Hellström som korrespondent i
första världskrigets Frankrike

 Lennart Leopold redogör för Gustaf Hellström som skribent i Dagens Nyheter under Första världskriget med starka reportage från besök vid fronten, där "orden laddas med betydelser bortom det bokstavliga".

Sigurd Rothstein skriver i Gustaf Hellström-sällskapets bok om Första världskriget i Sällskapets skriftserie 2, om "det kollektiva minnet" att inte minst bland författare och intellektuella är krigets efterverkningar märkbara.
Några bilder i boken "1 1/2 mil härifrån står världens största krig", visar på vår krigssargade historias kulturarv:

tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung. (ANIARA, Sång 79)




"Om det riktigt svåra skriver man lyrik", menar Harry Martinson och Kulturarvsdagens tema har burits upp av många författares verk, med "ett utforskande av de hemliga tecken som själen och världen bär på".

När i år Kulturarvsdagen sammanföll med VALDAGEN 2014 blir frågorna allvarligt närgångna, hur våra val kommer att påverka det kulturarv vi lämnar över till våra efterkommande.


ORDNAD VILSEGÅNG

Ordnad vilsegång var ofta nog det liv vi levde.
Därav allvaret i vårt bräkande invid evighetsheden.
Slumpen räddade det mesta av all skörd.
Lyckträffsfågeln var vår bästa gök,
syrsan spelman, daggen evigt ny.
Vid månens korsväg satt en grönskans gnom
och log åt allt, mest inåt blinkande
med hemlighållen insikts öga
om allt som gått förlorat genom oss,
om allt som blivit återvunnet utan.

HARRY MARTINSON: Ur VAGNEN




Rune Liljenrud

fredag 5 september 2014

SEPTEMBERMORGON


Morgondaggen sköljer kall och allt för riklig.
De tusen ängsspindelnäten avslöjar sig fullt tydliga.

Vem visste att de var så många.
Alla är de tennmatt grå och påsigt tyngda av vätan 






HARRY MARTINSON: Ur TUVOR 


Rune Liljenrud

måndag 1 september 2014

"Ett tåg som åldrades medan det gick mot säker slutstation . . ."




(Bilden ur Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 2)


Låg vaken en natt. Då hördes ett skri
från allt som döden förstörde.
Hörde du tåget som gick förbi?
Jag hörde.
Ett tåg som åldrades medan det gick

mot säker slutstation.

Man hörde det vissla allt längre bort

med alltmer döende ton.


Det dog av avstånd, dog av tid
det slöks av fjärran gap.
Till slut var det bortom egenart
och vana och egenskap.
Man mindes visslan i flera år,
dess ljud drogs förtunnat ut
sen hörde man bara de som hört
att tiden tagit slut.

HARRY MARTINSON: Ur Längs ekots stigar


I Månadens Martinson för september 2014 anknyter Disa Lundgren till fyra texter av Harry Martinson, Augusti 1914 (Ur Dikter om ljus och mörker), Krigsmålad konvoj (Ur Nomad), Klockbojen (Ur 5 unga) samt Skändad död (Ur Vagnen). I den sistnämnda möter starkast Harry Martinsons avsky över krigets brutalitet och det förakt och den likgiltighet det skapar för mänskliga ideal och för människors liv och död.

Disa Lundgren känner väl Harry Martinsons diktning liksom också Gustaf Hellströms journalistik och författarskap och detta är grund för Månadens Martinson nu i september 2014, 100 år efter första världskrigets utbrott. Harry Martinsons dikt Augusti 1914 utgår ifrån skottet i Sarajevo, som blev gnistan till första världskrigets brand och Gustaf Hellström är journalisten, som ända ner i skyttegravarna följde krigets elände och journalistiskt rapporterade genom starka artiklar i Dagens Nyheter.

(Bilden ur Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 2)

En del av Gustaf Hellströms rapportering finns nu i bokform, med kommentarer av bokens redaktörer Lennart Leopold och Sigurd Rothstein. Boken kommer att presenteras på Bokfestivalen i Kristianstad 4-6 september och vid Bokmässan i Göteborg 27 september. 

(Klicka på den röda textraden ovan!) 

Gustaf Hellström skriver om första världskriget "Ingenting är som man tänkt", för Dagens Nyheter 23.8.1914:

"Och nu är den över oss, världsbranden, så oerhört, så ofattligt snabbt!
Hur skall jag kunna beskriva de tusentals intryck som de senaste dagarna trängt sig på en, ända från den lördagseftermiddag då trumpetstötarna och kyrkklockor kallade man ur huset och förkunnade allmän mobilisering!
[...]
Det är visserligen sant: man ser överallt kvinnor med förgråtna ögon, kvinnor som skiljas från sina käraste, från sina försörjare. Men männen ... Överallt lugn, absolut lugn. De vandra på väg till stationerna, där pustande lokomotiv och långa rader av godsfinkor vänta, som om de vandrade till sitt arbete ... lite allvarligare, därför att det nu ej gäller endast brödet för dagen, att säkerställa egen och familjens existens, utan landets, rasens [folkets].
Jag gjorde en automobiltur utåt landsbygden i lördags just som mobiliseringen blivit förklarad. Jag såg denna brännande heta helgdagsafton män kallas från arbetet ute på fälten. De lämnade spade och hacka och lie och skördemaskin vid kallelsen som om kyrkklockorna i byn ringt helgmål och inte världskrig. Och en timme efteråt såg man dem vandra i väg till samlings-platsen med en liten lärftpåse på ryggen, medan de kastat ett sista: mod, min flicka, till hustrun, som gråtande följt ett stycke efter ..."

Vid järnvägsstationerna utspelas under mobiliseringen till världskrig scener som Gustaf Hellström skildrar med mycket stark inlevelse. Det är såsom Bengt Lidforss skriver i sin litteraturkritik redan juli 1904, om Gustaf Hellströms litterära förmåga:

"Han är den borne observatören, och han ger sina observationer med en träffsäkerhet och en plastisk åskådlighet, där den minsta nyans är tagen på kornet".


Lennart Leopold som talade om Gustaf Hellström vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid maj 2014, har skrivit doktorsavhandling (547 sidor!) om Bengt Lidforss, publicist, litteraturkritiker och professor.
Lennart Leopold refererar i avhandlingen till Gustaf Hellströms journalistik och hans omfattande författarskap, liksom till Fredrik Böök, Vilhelm Ekelund, Verner von Heidenstam, August Strindberg och många flera.

Gustaf Hellström skriver till DN: "Jag var vid nord- och ostbangårdarna. Vid båda oerhörda folkmassor. Vid ostbangården reser man. Det är de sista reservarna som kallats ut. En efter en i jämn ström slipper de förbi de båda poliskonstaplarna in i de stora stationshallarna. En sista viftning med handen till kvinnan de lämnat kvar utanför grindarna och ett sista: Courage, ma petite! Och så är han borta. Hon som han lämnat kvar, blir stående stilla en stund. Det rycker i hennes ansiktsmuskler ett slag. Så vänder hon och går långsamt bort för att ge plats för andra, som mottaga den sista kyssen på länge av dem som minuten efter slukas av de stora hallarna."
(Ur brev till Dagens Nyheter från Gustaf Hellström, natten 2 och 3 september 1914.)


HÄGERN

I rena hösten, klar är rymden då.
Guld andas varje andetag ur trädet, källan fläckas gul
och hennan blöder fram ur huggen al.

En morgon stod den gråa hägern här;
den rastade och stod som tranan står
strax under dimmans lätta vattenslöjor.

Jag såg den som den stod:
i ovetskap om allt som hänt
och allt som ändrat världens ögon.

Ett järntågs buller bortom dimman skrämde den,
kom närmare, och hägern flydde värdig,
ovetande och konstrikt vild och fredlig.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad

"De som i nästa minut skola sitta på ett tåg på väg till gränsen få sig en dunk i ryggen till farväl. Det är allt och bakom detta ligger allvaret, kriget, det stora kriget - - -"
(Gustaf Hellström i DN 11.8.1914)


När Järnvägen fyllde 150 år uppmanade Jernhusen svenska folket att berätta om människor på järnvägsstationen, vilket blev till boken "Vi ses på stationen". I den finns bland texter om möten och kärlek, också berättelser om stämningar från beredskapsåren. Det märktes tydligt att det var krig i Europa. Alla krig är i grunden lika. De handlar om omänsklighet. "Det finns inget skydd mot människan", skriver Harry Martinson i Aniara. Han som varit frivillig vid Salla-fronten i Finska Vinterkriget, skildrar krig som "Verklighet till döds":


"Döden är mäktigast, omfattligast och mest gripande då den spelar på soloflöjten. Ty död är död och förändras inte av mängd. Därför skall man inte förvåna sig över, att man så föga känner därute på slagfälten, att man är så arm på känslor att man på ett nästan skriande sätt saknar det som är kriteriet på att känsla överhuvud finns nämligen stämning. Det är meningslöst och omöjligt att fatta massdöden. Där all stämning upphör har känslan ingen närvarande riktare. Förmodligen är det självbevarelsedriften som så utplånar allt i riktning mot tomhet. Då har man verkligen nått verklighetens verklighet, den verklighet som är alla flåsande materialisters rättvisa straff, den absolut tomt verkande väggen av konkret idioti. Då är man befriad från allt det mjuka, det anande, det tveksamma och det vaga som man förut förordat skottpengar på. Då har man nått sitt kära verklighetshelvete och kan gratulera sig till mötet med sitt eget flåsande och påståeliga fäansikte. Rymden tar sin hand ifrån en. Skogarnas sus tar sin hand ifrån en. Stjärnan gör likaså, och minnena fly en, ty de har blivit utsparkade. Allt som tillsammans byggde stämning och därmed själ och känsla är borta. Endast det konkreta återstår och dess ensidighet är värre än döden, värre än allt, ty det är inte längre någonting alls. När allting räknas vara utsagt utom handlingen som skall göra resten, då är den mänskan som tittar på lik dödare än liket. När tingens värld avskalats sin vaghets rymd och aura då är livet meningslöst och utan eggelse, då är dess gåtfullhet och hemlighet förnekad och verkligheten som patenterat sig själv skall då förtvina i sig själv och dö medan den ännu lever."
(HARRY MARTINSON: Ur Verklighet till döds IV)

MARSKVÄLL

Vårvinterafton och tö.
Pojkarna ha tänt en snölykta.
För den som for förbi i rasslande kvällståget
skall den stå som ett rött minne i tidernas grå,
ropande, ropande ur risiga skogar i tö.
Och aldrig kom resanden hem,
men i lykta och stund låg hans liv.

HARRY MARTINSON: Ur Nomad

De fyra texter av Harry Martinson som Disa Lundgren har med i septembers Månadens Martinson, refererar till såväl första som andra världskriget. Gustaf Hellström har skrivit om båda dessa förödande världsbränder och i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie 1 och 2 finns nu hans ytterst värdefulla reportage i Dagens Nyheter, lätt tillgängliga.

I den nyligen utgivna del 2 i skriftserien har Lennart Leopold en artikel om "Gustaf Hellström under de tidiga krigsåren" och Sigurd Rothstein skriver om Gustaf Hellström och första världskriget - i andra världskrigets belysning". Rothstein inleder sin artikel så:

"Med Tysklands begäran om vapenstillestånd i november 1918 slutar som bekant det första världskriget. Den allierade sidan segrar. Men kriget, som var över, var ändå långt ifrån förbi. Det kastar sin skugga över hela mellankrigstiden. Det är synnerligen påtagligt närvarande i det kollektiva minnet. Även i länder som varit neutrala. Inte minst bland författare och intellektuella är krigets efterverkningar märkbara."

Dessa tankar finns också i det som Gustaf Hellström skriver i en artikel "Till en ny generation" ur Bonniers Litterära Magasin 1944. Artikeln finns också i boken Gustaf Hellström Personligt - en minnesvolym sammanställd av Holger Ahlenius 1953.
I denna arikel binder Gustaf Hellström samman de båda världskrigen:


[...]

"Det första världskriget sopade bort många , om inte rent av de flesta av den föregående epokens andliga värden. Dessutom hade känslolivet avtrubbats genom de fruktansvärda utbrott emotionalismen tagit sig. Livet hade blivit brutalare, rytmen hetsigare. Världen hade fyllts av fruktan och ressentiment. Freden gav ingen ro åt sinnena. Den skapade visserligen en kort och bedräglig optimism. En ny tingens ordning skulle byggas upp på den gamlas ruiner, massgravar och av projektiler sönderplöjda åkerfält. Demokratin skulle frälsa världen. Man räknade visserligen med en del svårigheter. Man räknade med en övergångstid, under vilken människorna skulle hinna anpassa sig till normala, fredliga förhållanden. Man räknade med jordklotets oerhörda resurser och livets egen läkekraft. Vad man däremot inte räknade med var förlusten av de andliga värden, som blodbadet åsamkat mänskligheten. Man fattade inte heller vad det betydde, att miljoner unga liv - oftast de fysiskt och psykiskt värdefullaste - inte längre skulle kunna tas i bruk för det jättearbete som väntade. De låg i massgravarna på slagfälten. Man förstod inte, av brist på erfarenhet kunde man kanske inte förstå att några år av krigets brutalitet gjort människorna, också de som förskonats från förödelsen, känslolösa, rotlösa, förtvivlade, förgäves sökande efter någonting att tro eller hoppas på. Man räknade inte med att den långvariga rotlösheten och den därav förorsakade desperationen skulle alstra en moralisk hållningslöshet som stod i omvänd proportion till den ansvarskänsla och den moraliska motståndskraft som återuppbyggnadsarbetet krävde.
Men ett värde, ett ideal hade man trots allt lyckats bärga undan förödelsen: humanitetsidealet. Det levde ännu kvar, och det tog sig många uttryck, inte minst i medlidandet också med de besegrade, i insikten om nödvändigheten att förlåta varandra, när inte vår Herre förlåter, i hatet mot kriget och våldsmentaliteten. Dessa var de värden, man lyckats bärga i Västeuropa. Det skulle emellertid inte dröja många år, innan det gjordes försök att likvidera också dem."
[...]

Härefter fortsätter Gustaf Hellström med att skildra vad han upplevde den 10 maj 1933 på Operaplatsen i Berlin - nazisternas bokbål, som finns omskrivet i del 1 av Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie.

(Klicka på den röda textraden ovan!) 

När Harry Martinson invaldes i Svenska Akademien 1949 (Stol 15) fanns Gustaf Hellström där sedan 1942 (Stol 18). Deras livserfarenheter och livstolkning gör det troligt att de båda under sina fyra gemensamma år i Akademien (Hellström avled 1953) ville främja Nobelpris till Bertrand Russel, Pär Lagerkvist och Winston Churchill. 

Bertrand Russel är "humanitetens och tankefrihetens förkämpe", Pär Lagerkvist kämpar mot fascism och nazism och "söker svar på människans eviga frågor" och Winston Churchill är demokratins försvarare, segrare över fascismen och "försvarare av höga mänskliga värden", som nämns i Nobelprismotiveringen.


DEN LILLA ÖN

Det fanns en liten ö i varje sekel,
en ö av tid med oförgänglig glöd.
Omkring den fanns en ocean av nöd,
av krig och förödmjukelse, förtryck och död.
Och ändå var den ön vår enda räddning.
På den ön satt före döden Sokrates,
på den satt i ett annat hav en Budda
och på en tredje vid sitt kors satt Kristus.

Den lilla ön blev aldrig mycket större.
Det sannas värld har alltid suttit trångt.
Var finns den lilla ön i dag i världen.
Det vet om tusen år de som då leva
om de om tusen år nått lika långt.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Rune Liljenrud