torsdag 26 september 2013

"Verklighet till döds – Martinson och moderniteten"

 

Författaren Elisabeth Rynell medverkade under den första dagen på Bokmässan i Göteborg den 26 september 2013 i två program, dels ett seminarium "Att skriva och att inte skriva" och dels ett program på De Litterära Sällskapens Scen "Verklighet till döds – Martinson och moderniteten". Vid båda programmen fanns som grund Elisabeth Rynells essäsamling Skrivandets sinne, som utgavs våren 2013. Hon känns igen från sin medverkan i Harry Martinson-sällskapets årsbok 2006 med artikeln "Lite om att slå följe med Harry Martinson", där hon relaterar till Harry Martinsons diktsamling Vagnen, vilket hon nu också gör i sin senaste bok Skrivandets sinne.
 
Camilla Odhnoff fick på sin 85-årsdag den 6 juni 2013, som en gåva av Harry Martinson-sällskapet, Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne och hon tackade då för "en helt underbar bokgåva". Kanske var detta den sista boken hon läste och verkligen tog till sig, med anknytning till Harry Martinsons författarskap, som hon var så väl förtrogen med. Camilla Odhnoff avled den 16 juli, kort efter sin födelsedag.  
 
Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne inleds med en dikt av Gunnar Ekelöf ur Coda "Allt har sin tid, så även detta mörker...",  och många berättare finns med i en resonerande text om hur möten med andra författare fungerar, såsom Sofokles, Shakespeare, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Werner Aspenström, Sara Lidman, Harry Martinson,  Pauline Réage, Birgitta Trotzig, Axel Sandemose, Valentin Rasputin, Boris Pasternak, Thomas Tidholm och Ivar Lo-Johansson.
 
 
 
Elisabeth Rynell anknyter i Skrivandets sinne också till personer i sina egna tidigare böcker såsom  Hohaj (1997), Till Mervas (2002) och Hitta Hem (2009) : "Med ett namn blåser man liv i en ny människa. Man säger: här är hon, hon ska bära detta namnet på det att hon må bli en del i vår stora berättelse. Det är den stora människoberättelsen det handlar om."

I kapitlet "Om självtillit" ur Skrivandets sinne mediterar Elisabeth Rynell över skrivandets mekanismer och hur det är att vara författare och inte kunna skriva när orden inte formar sig. I seminariet "Att skriva och att inte skriva" samtalade Elisabeth Rynell med kulturjournalisten Kerstin Wike om detta.
 


"Jag funderar över det enorma motståndet mot att skriva som jag kan känna. Att det framstår som så fullkomligt omöjligt att ens skriva en rad. Och inte bara omöjligt. Det är ren ovilja. Paradoxalt sammansvuren med en enda längtan: att få skriva. skriva. Vilken instans vänder man sig egentligen till för att skriva?
[...]
Författare vet i märgen hur avgörande skillnaden är mellan att tänka en mening och att skriva ner den. Och inte bara avgörande, den kan vara skräckinjagande. Nedskriven där på papperet kan man, ja, titta på meningen, den har tagit ett kliv ut ur en och blivit sin egen. Och meningen kan titta tillbaka. Man kan börja inbilla sig att den har en vilja. Och det har den. Och man måste svara. Från det ögonblicket är denna mening inte 'min' längre, den är inte 'jag'. Den har blivit ett 'du' som 'jag' tråder en dans med. En förhäxad dans där man ideligen trampar sig själv på tårna i takt med att 'du' växlar om till 'jag' och 'jag' växlar om till 'du' alldeles oförutsägbart mitt under släpstegen, virvlarna, snurrarna."
 
 
 
Ett kapitel i Elisabeth Rynells bok Skrivandets sinne heter "Om verklighet till döds" och handlar om Harry Martinsons bok Verklighet till döds, som kom ut 1940, i världskrigets andra år. Kapitlet slutar med Harry Martinsons ord "Jag har gjort mitt. Jag har stridit för livet, så långt det gick."  Elisabeth Rynell avslutar med "Jag säger bara: Tag och läs!" Just detsamma vill denna blogg mana till. Läs Harry Martinson och läs Elisabeth Rynell, vars medverkan i de två programman på Bokmässan i Göteborg gav stor behållning. Några citat ur Skrivandets sinne visar hur högst aktuell  boken är.
 

"Den morgonen i september 1939 när Holger Tidman, alter ego för Harry Martinson, såg det feta svarta i:et i ordet krig i tidningsrubriken, visste han att alla onda drömmar hade besannats. I det ögonblicket frontalkrockade han mot verkligheten och kunde släppa ut en vrede och förtvivlan som egentligen inte ryms i vanliga meningar på vanliga boksidor. Ett alldeles ohanterligt raseri som likafullt berör och griper tag i en sentida läsare som jag själv, kanske för att det är så paradoxalt sammankopplat med känslighet och en svidande ömsinthet." Så inleder Elisabeth Rynell kapitlet om Harry Martinsons bok Verklighet till döds. "Den inleds med en liten anmärkning: 'Denna bok är idéskissen till ett större tänkt arbete. Först när tiderna blir sådana att det låter sig göra, kan arbetet tas upp och fullföljas till sin från början tänkta bredd.' Jag skulle vilja säga att diktsamlingen Vagnen från 1960 är den utlovade fortsättningen på detta arbete.[...]
Tiden så som den framskrider ger Martinson bara alltmer rätt. Det har nu gått en mansålder sedan han gav ut Verklighet till döds och över femtio år sedan han gav ut diktsamlingen Vagnen och allt han skrev i de böckerna, raseriet, förtvivlan, vädjandena, blir bara mer aktuellt.
[...]
Martinson menar att det är meningslöst att tala om människan om vi inte tar med Minnet som hon är inslagen i som i en väv.
Samtidigt har samhällsbyggandet fortgått efter en ekonomistisk, klämrationalistisk och egentligen minneslös linje som aldrig går in igenom människan. Och på så vis kan vi, enligt honom, heller aldrig fånga framtiden. För framtiden måste färdas genom människans minne, dess obönhörliga väg går genom Minnet.

     Rädda dig in på minnets stigar
     för att där förbereda framtiden och nå den
     med ett annat vågspann än det som dagen spänner.

     HARRY MARTINSON: ur Vagnen

 
 Rune Liljenrud

söndag 22 september 2013

Fingervisningar

 
 
Werner Aspenström (1918-1997) började år 1951 att föra De svarta böckerna, dagboksnotiser som han ofta kallade för "Resuméer" och han fortsatte skriva dessa livet ut. Det blev totalt 19 sådana böcker och nu har i Werner Aspenströmsällskapets skriftserie nr 5 utkommit Fingervisningar, med texter från de tre sista svarta böckerna.

I bokens förord skriver Anna Aspenström och Hans Isaksson bl.a. följande:

"Vår förhoppning är att Fingervisningar genom sina pregnanta noteringar inifrån författarverkstaden ska kasta ljus över hans sena lyriska författarskap. Men vi menar också att många av texterna och formuleringarna i urvalet är så innehållsrika, roliga och gripande att de kan mäta sig med de böcker Aspenström själv gav ut."

Ibland är noteringarna helt korta, ibland långa med inklistrade urklipp. Noteringen från 5 maj 1990 innehåller följande:

"Den 5 var jag nere i Jämshög i Blekinge och tog emot Harr M-priset tillsammans med Gillberg. Talade om drömmar med utgångspunkt från den i Klockrikeboken 'Drömmen om bambutornet'. Utflykt nästa dag till en svart diabasgruva. [---] En onormalt varm och torr vår hittills."

När Werner Aspenström  år 1990 mottog Harry Martinsonpriset refererade han i sitt tal till ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, som Aspenström skriver om i Fragmentarium, 1987. Harry Martinson hade låtit Werner Aspenström veta, att inledningsdikten till Cikada bygger på en Hans och Greta-dröm. Harry Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”

Hans Isaksson skriver angående drömmen om Bambutornet i Vägen till Klockrike: ”om mörkret är så djupt (som i Martinsons dröm eller många av de drömmar som Aspenström redovisat) går det inte att överleva utan ljuset. Och den insikten är Aspenströms egen lika mycket som Martinsons.”

Werner Aspenström blev rikt belönad för sin diktning och i Fingervisningar finns något att läsa  om detta, som t.ex. en anteckning från år 1992:

"Lördagen den 25 flög jag upp till Umeå, där SAB Sveriges allmänna biblioteksförening, hade årsmöte och vid en festlighet utdelade Aniarapriset, en tung skulptur, till mig ..."

Werner Aspenströmsällskapets Fingervisningar innehåller mycket intressant och viktigt material till förståelse av Werner Aspenströms rika författarskap - han som satte Harry Martinsons författarskap så högt.



Rune Liljenrud 

onsdag 18 september 2013

EVA STRÖM, Kristianstad tilldelas Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne 2013

 
Växjö kommuns elektroniska tavla i Stadsbiblioteket
visar motiveringen för priset till EVA STRÖM
 Prissumma 100.000 kr
 
 
Här i Växjö föddes Pär Lagerkvist (1891-1974)
 
I Växjö Stadsbibliotek, där tillkännagivandet av
Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne ges,
finns denna bild av Nobelpristagaren år 1951
Konstnär: Arne Jones
 
Nobelprismotiveringen lyder:
 
. . . för den konstnärliga kraft och
djupa självständighet, varmed han i
sin diktning söker svar på
människans eviga frågor.
 
 
Vid tillkännagivandet av
Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne
åt Eva Ström, lästes några av hennes dikter
av skådespelare från Regionteatern, Växjö 
bl.a "Låta pennan gå" ur Revbensstäderna
 
Låta pennan gå
 
Så skönt att klottra på papper
låta pennan gå utan att tänka sig för
njuta av strecken, det svarta i det vita
varken tänka eller inte tänka
bara låta handen och tanken löpa
jämsides ett tag, i otakt ett tag
så löper handen före tanken
så löper tanken före handen
så löper de jämsides
då tröttnar de
[. . .]
 

Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne delas ut under Kronobergs bokmässa, lördag den 23 november 2013 kl 10.00–16.00 på Växjö Stadsbibliotek, då författare, förlag och litterära föreningar med anknytning till Kronoberg deltar. 
Priset har bara delats ut vid ett tillfälle tidigare. Kristian Lundberg fick priset år 2011.

 
Eva Ström är god kännare också av Harry Martinsons författarskap och här på Harry Martinson-sällskapets hemsida/blogg finns flera artiklar som belyser detta.
  
 
Eva Ström gratuleras varmt till
Litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne
 
Rune Liljenrud
 

måndag 9 september 2013

Lyckad Bokfestival i Kristianstad den 5-7 september 2013 med klara litterära höjdpunkter - Våra många namnlösa bibliotekarier hyllas!

 
 
I samband med Bokfestivalen i Kristianstad den 5-7 september 2013, 80 år efter att Kristianstadsförfattaren, utrikeskorrespondenten och sedermera ledamoten av Svenska Akademien Gustaf Hellström år 1933 utgav boken
 
Det tredje riket
Från Hitlerkupp till tysk folkenighet
 
kunde Gustaf Hellström-sällskapet presentera en nyutgåva av den mycket svåråtkomliga boken. Bidrag till utgivningen har lämnats av bl.a. Svenska Akademien.
 

 
Omslagsfoto till boken:
Bokbålet i Berlin 10 maj 1933 (Tyska riksarkivet)
 
Gustaf Hellström-sällskapets ordförande Disa Lundgren, tillsammans med ledamöter av Sällskapets styrelse Lennart Leopold och Sigurd Rotstein, presenterade boken, som förutom Gustaf Hellströms texter också innehåller bidrag av Lennart Leopold och Sigurd Rotstein.  
 


 
Presentationen innehöll en belärande genomgång av vad som hände i Tyskland 1933, när Gustaf Hellström var där för att rapportera för DN och Fredrik Böök var där för SvD och hur totalt olika de uppfattade vad som höll på att hända

 

 
Boken Gustaf Hellström i tredje riket, som ingår i Gustaf Hellström-sällskapets skriftserie, är också idag högst aktuell och borde läsas av alla som vill orientera sig i historien, lära för samtiden och för framtiden.
 
TACK Gustaf Hellström-sällskapet !
 
Denna tacksamhet låg i den varma applåd som följde på bokpresentationen av Disa Lundgren, Lennart Leopold och Sigurd Rotstein i Regionmuseets välfyllda hörsal under Bokfestivalen i Kristianstad.
 

 
Det litterära Kristianstad var överfullt av böcker under Bokfestivalen och gav många värdefulla program med  författarpresentationer, debatter, bokbord, novelltävling och poesiläsning.
 
Hur påverkas vi? Den frågan fick Gustav Fridolin efter att ha presenterat sin debutbok som skönlitterär författare: Morfar skrev inga memoarer. I samtal med publiken nämndes Per Anders Fogelström, Jan Fridegård, Gustaf Hellström, Harry Martinson och Sven Edvin Salje, som möjligen kunde ha påverkat Gustav Fridolin. Han blev tyst en ganska lång stund och sedan sà han något som alla vi som var där kommer att minnas och varmt vill instämma i:
 
Vad har påverkat mest? Gustav Fridolin svarar:
 
"De namnlösa bibliotekarierna, många kvinnor!"
 
Rune Liljenrud