Harry Martinsons
livsfilosofiska och symboliska roman
Vägen till
Klockrike (1948) finns nu också som e-bok
Utgiven 201210 ISBN10: 9100131598 ISBN13:
9789100131593
Harry Martinson skriver i BMF 1955, nr 3 ~ organ för
Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen om sina vandringar. Efter att ha stått och filosoferat vid den primitiva vägskylten med texten "Vägen till Klockrike" berättar han om vad han upplevt:
Jag kom sedan att ge mig ut på flera luffarfärder. Jag kom att vandra inte bara i Sverige och Skandinavien utan också i Frankrike och framför allt i Sydamerika. Jag seglade också till sjöss under flera år.
Under mina färder mellan olika arbeten var jag nödsakad att vandra till fots, ofta väldiga sträckor. Jag minns att jag luffade från Montevideo till Rio de Janeiro. Det tar nio dygn att gå den sträckan med fartyg längs kusten. Att luffa till fots blev som att gå från Paris till Nordkap, kanske ännu längre. Hur jag kom fram begriper jag inte än i dag. Man är hänvisad helt och hållet till sig själv, men genom att jag var så matad av äventyrshågen var jag inte rädd utan bagatelliserade alla faror. De där trakterna var ganska okända fält för en normaluppfostrad människa och man möttes av stora olikheter. Roligast var kanske att studera olikheterna i vegetationen medan jag vandrade mot ekvatorn.
Man kom från Pampasområdena i söder mot södra Brasilien och sedan upp i de väldiga oritariaskogarna, som växte på 2 500 meters höjd och som bildade alldeles plana tak. Undertill växte det inget annat än en sorts växthalm. Man kunde gå hur länge som helst utan att möta en människa. Det var en oerhört ödslig och samtidigt främmande och imponerande värld. Men efter hand som man kom längre åt norr förändrades skogarna. När man kom på sydsluttningarna började den tropiska karaktären. Det fanns undervegetation av olika slag och oerhörda mängder av bladlianer, sådana som hängde som stora ridåer framför urskogsfronten.
Under mina färder mellan olika arbeten var jag nödsakad att vandra till fots, ofta väldiga sträckor. Jag minns att jag luffade från Montevideo till Rio de Janeiro. Det tar nio dygn att gå den sträckan med fartyg längs kusten. Att luffa till fots blev som att gå från Paris till Nordkap, kanske ännu längre. Hur jag kom fram begriper jag inte än i dag. Man är hänvisad helt och hållet till sig själv, men genom att jag var så matad av äventyrshågen var jag inte rädd utan bagatelliserade alla faror. De där trakterna var ganska okända fält för en normaluppfostrad människa och man möttes av stora olikheter. Roligast var kanske att studera olikheterna i vegetationen medan jag vandrade mot ekvatorn.
Man kom från Pampasområdena i söder mot södra Brasilien och sedan upp i de väldiga oritariaskogarna, som växte på 2 500 meters höjd och som bildade alldeles plana tak. Undertill växte det inget annat än en sorts växthalm. Man kunde gå hur länge som helst utan att möta en människa. Det var en oerhört ödslig och samtidigt främmande och imponerande värld. Men efter hand som man kom längre åt norr förändrades skogarna. När man kom på sydsluttningarna började den tropiska karaktären. Det fanns undervegetation av olika slag och oerhörda mängder av bladlianer, sådana som hängde som stora ridåer framför urskogsfronten.
Jag vandrade omkring i dessa trakter för att jag tyckte att jag ville se så mycket som möjligt av världen. Jag hade ju inget hem och inget att ta ansvar för. Jag tyckte att jag kunde fara vart som helst i världen. Men ett riktigt hemskt arbete hade jag vid ett tillfälle, ett arbete som jag tog av nödtvång. Jag blev tagen för spion och hotad med en arkebuseringspluton tillsammans med en del andra svenskar. Sedan släppte de oss.
I tropisk skog
Konstnär Reuben Hedin
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar