lördag 29 september 2012

"Där bor tyngdpunkt och gyro..."

 
Harry Martinsons GYRO i ny upplaga
Presenterad på Bok- och Biblioteksmässan
i Göteborg lördagen den 29 september 2012
 
~  Harry Martinson-sällskapets årsbok 2012  ~

  Omslag av författarens dotter Eva Martinson 

Baksidans text:

Harry Martinson-sällskapet
Vekerum förlag
 ISBN 978-91-86722-92-0
Harry Martinson-sällskapets
Räntmästare Johnny Karlsson
och Ordförande Åke Widfeldt
visar nöjda fram GYRO i ny upplaga
på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg
 
Professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson
föreläser på Bok- och Biblioteksmässans DELS-scen
om Harry Martinsons GYRO i nytryck 2012
                                                           
GYRO
Vinjettillustrationerna
är tecknade av Harry Martinson[!].
Jord-Eco förlag AB. Stockholm 1986. 149, (4) s.
Uppl:s storlek Okänd.
I bokhandeln möjligen i juli 1986.
~ ~ ~ ~ 

Etikprofessor em. Göran Bexells föredrag  den 5 maj 2012 vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid, på Jämshögs folkhögskola om Harry Martinson och etiken,  "Barmhärtigheten gror på livets grunder",  inleddes med att han gav en djuplodande analys av Harry Martinsons dikt Försonande rymd.  Han kom då  också att beröra Harry Martinsons GYRO och påminde om vad Harry  Martinson i brev till Hans Larsson år 1938 skriver, att människan behöver ha, vad han kallar, ”ett etiskt mått” och det är ett ungefärlighetens balanssinne, och det är då man är samvetsgrann och ungefärlig, inte rätlinjig och kategorisk utan ungefärlig och söker det lite vaga, det mellansvävande. Detta är originellt och karaktäristiskt för Martinson. Människan behöver utveckla en ungefärlighetens konst och det skall inte vara plikt och rätlinjighet.
 
Så här skriver han i ett brev: "Detta etiska mått är som ett ögonmått. Det har ingen metergradering."
Konsten att handskas med ett sådant etiskt mått är och förblir ingenting annat än att vara samvetsgrann, ungefärlig. Det är dels att vara ytterst noggrann i samvetet, samvetsgrann, men det är också dels att vara ungefärlig, med hänsyn till de yttre omständigheterna och de villkor som formar situationen, där samvetet skall komma till sin rätt. Det är en konsekvent hållning som utgår ifrån förundran och vördnad. Livet har en balans och en helhet, en jämviktsförmåga och människan skall försöka förverkliga en sådan balanskonst i sitt liv.
Begreppet är ”gyro”, som Harry Martinson tyckte om. Livet är fullt av gyrala anordningar och etiken skall vara ett uttryck för detta. Gyrokompassen hade en stor beundrare i Martinson. 

Den själ som vore att önska sig
genomdrages ständigt av en ström.
Där bor tyngdpunkt och gyro,
där bor allt som i en pulserande mussla,
en genomgång för syre och friskhet.
Oceanen kommer dit och växlar ständigt vatten i rena rum.
Harry Martinson: Ur De tusen dikternas bok, 1984

_____________________

Tidigare bloggar här på hemsidan
om Harry Martinsons GYRO:

Harry Martinsons GYRO
25 år sedan utgivningen 1986
~ Publicerad den 14:e juli 2011

DEN GODARTADE MÖJLIGHETEN
"Quo vadis humanitas?"
~ Publicerad den 14:e juli 2010

Harry Martinsons GYRO
- nu 60 år och högaktuell!
"Det är ont om jordklot"
~ Publicerad den 24:e mars 2007
 
Rune Liljenrud
 
 

torsdag 27 september 2012

ANIARAS Mima och hennes mimator


Den encyklopediska Mima och hennes mimator

En matematikinspirerad betraktelse kring Aniaras intelligenta och levande konstruktion
 
~   Av Detlef Quast   ~

ANIARA ~ Fanns i bokhandeln 12 oktober 1956 ~

Umberto Eco sade en gång ungefär [1]: Den första plikten för en människa, präglad av kulturen, är att skriva encyklopedien på nytt. Mima är i min förståelse en sådan encyklopedi, en sig ständigt förvandlande apparat. Hon vet allt, vad som händer och hände och - mycket viktigt - hon kan överföra händelsernas yttre sken in i allra minsta detalj, även från mycket avlägsna platser i världsrymden. Mima behärskar historien i alla skrymslen i vårt universum. Men framtiden verkar vara fullständigt dold för henne, märkligt nog för en apparat, som är kraftfullare än allt människan dittills har konstruerat. Den ständiga förvandlingsprocessen genom insamlande av historiska data är grunden för att hon äger ett allt mer omfattande vetande och allt som har skett i vårt universum kan omedelbart synligt frambringas om någon resande ombord så önskar.

DORIDERNA ~ Fanns i bokhandeln 6 september 1980 ~
Efterlämnade dikter och prosastycken
 i urval och med företal av Tord Hall
Omslag av Herbert Lindgren


 På baksidan av DORIDERNA är inkomponerad
en teckning av Harry Martinson
 
Harry Martinson arbetade under flera år på en fortsättning av Aniara, som skulle heta Doriderna och där Goldonderkungen Basil dyker upp. Denne är en entreprenör i affärsverksamheten utvandringen från jorden. Av de miljoner, som lämnar planeten är det några tusen som färdas med Aniara, innan jorden förstörs av bl a radioaktiv strålning. Vi blir underrättade om att goldonderkungen Basil ville att Mima skulle trösta passagerare i deras ensamhet och – inte minst -  underhålla alla, som är ombord på Aniara. Mima, som mycket tyder på, byggde delvis sig själv, bredvid eller i samarbete med konstruktören (se 9:e sången), som tillbringar resten av sitt liv som mimator och är huvudpersonen i berättelsen om Aniaras öde även efter hennes död.
 
Det är inte bara passagerare på goldondern Aniara, som uppfattar och tillber henne som en övermänsklig, nästan gudomlig varelse. Hon är inte bara en intelligent och levande apparat, som har blivit en varelse, utan kanske en universums själ, som äger medlidande och samvete och som dör, när hon visar de sista minuterna av jordens existens för sina medresenärer. Att människan inte bara förstör sig själv utan även sin tills dato enda plats att kunna existera på, blir för övermäktigt för Mima. Hon förtärs av sina egna syner av död och förintelse och den slutliga undergången av hennes, naturens och mänsklighetens hemplanet. Men varför kan hon inte se in i och studera framtiden och med all den fantastiska insamlade och immanenta kunskapsmängd och vetandet, hon kan extrahera ur denna faktamängd. Kunde hon kanske förhindra mänsklighetens och slutligen även sin egen undergång?
 
Mima verkar sakna vetskap om en modern matematisk vetenskapsgren, kaosforskning, som började utvecklas under 1970-talet. En av pionjärerna av kaosteorin Edward N. Lorentz [2] skriver, att hans upptäckt var, att system, som styrdes av deterministiska lagar (systemets framtid i matematisk mening går exakt att prognostisera) plötsligen betedde sig slumpmässigt utan möjlighet att utveckla framtidsprognoser ens för en överskådlig framtid. Anledningen är, att även ytterst små förändringar i systemets startvärden frambringar på sikt oförutsebara skillnader i systemets framtida tillstånd. Därmed kan även fullständigt determinerade system bete sig till synes slumpmässigt med alla därav följande konsekvenser, t.ex., att vi kan ingripa först när vi ser resultatet och då är det för sent.
 
Hur små skillnader utvecklar sig eventuellt till dramatiska förändringar i hela systemet undersöks i katastrofteorin, som utvecklades av den franske matematikern Thom [3] och senare av Zeeman [4].
 
Eller var det kanske så, att hon var väl förtrodd med dessa teorier genom att hon kunde plocka fram all historiskt nedtecknat vetande, såsom att den store franske matematikern Poincaré 1890 [5], [6] hade utbrustit: att detta var för mycket att bära för honom, när han upptäckte att i sträng deterministiska system, framtiden inte gick att förutsäga. Han slutade med all forskning kring dessa frågor och utvecklade därför aldrig en kaosteori. Som sträng determinist förlät han aldrig naturen slumpmässiga förekomster i självaste determinismen hjärta: planetbanorna.
 
Mimatorn, som åtminstone delvis konstruerade Mima utan att vi får vetskap om vilka algoritmer eller ritningar han använde för apparatens uppbyggnad, kände kanske till matematikern Gödels [7] berömda sats, att vissa sanningar aldrig kan erövras genom att vandra längs logikens klara och raka väg. Att inte ens matematiken kan ge oss fullständig säkerhet, måste ha varit en svårsmält kunskap också för Mima, även om att hennes grundläggande uppbyggnad är okänd för oss. Matematikern Morris Kline [8] sammanfattar kanske Mimas insikt i dessa ting genom att förkunna att den fasta övertygelsen att man skulle upptäcka sanningen på alla områden (genom att skapa en matematisk värld, mitt tillägg) krossades av insikten, att det inte finns någon allmängiltig sanning, inte ens i matematiken.
 
Och om Mima är byggd på matematiska algoritmer, må vara dolda för oss, så vet hon naturligtvis att matematiska sanningar inte är fullständigare eller mera allomfattande än sanningar härledda ur andra vetenskapsgrenar. Detta innebär att matematiken inte är annorlunda än vi vanliga människor, som är behäftade med allvarliga fel. Mima kanske drog slutsatsen att enligt katastrofteorin inte ens matematiken kan rädda oss från slutgiltiga katastrofer utan bara vi människor själva. Hon upptäckte att människor på hennes hemplanet inte gjorde eller förmådde det. Därför gick de under.
 
Men mimatorn, en för oss i stor sett anonym tjänare hos Mima, kunde inte han ingripa för att förhindra katastrofen? Den amerikanske matematikern Keith Devlin [9] uttryckte kanske mimatorns insikt på följande sätt: komplexiteten och mängden av information är nu så stor, att vi måste lita på andra människor. Den informationsmängd Mima kunde handskas med är mycket större än dagens superdatorer rimligen skulle klara av att i realtid bearbeta. Kanske levde mimatorn i den klassiska föreställningen att fysiker alltid finna sanningen genom experiment och matematiker genom bevis. Men i verkligheten är vi, även moderna forskare, utlämnade till varandras vetande på nåd och onåd när vi alstrar nytt vetande. Mima kunde inte kontrollera sanningen i allt hon återgav, även falska sanningar och spekulationer måste hon ha förmedlat. Hon kunde bara ta emot ”sändningarna” och förkunna, vad som hade skett. Frågan, vad som är verklig och äkta sanning gick inte att besvara – inte ens med Mimas kunskapsbas, när hon inte kunde pröva de bakomliggande antagandena.
 
I motsats till Mima har superdatorn HAL ombord på rymdskeppet Discovery förmågan att handfast ingripa när han (!?) anser att utvecklingen styrs i ”fel” riktning. Han tar i Arthur C. Clarkes roman:”2001 - A Space Odyssey” (1977) unisont över kommandot i rymdfarkosten och låter bara astronauten Dave Bowman överleva. HAL kan inte bara förutse händelser utan deltar aktivt i deras utveckling, må vara ”styrd” av okända krafter i universum. Bowman däremot, som enda mänskliga varelse ombord, är invävd i en lika stor ovisshet inför det okända, som väntar honom analogt till Aniaras resenärer, men HAL vet mer än Mima – eller?
 
Kanske hade Mima förmågan att se i framtiden men saknade förmågan att handskas med den. Kanske saknade hon förmågan att förändra framtiden när hon insåg allt, men inte kunde göra något. Issac Asimov behandlar i sin berömda Stiftelsetrilogi men framförallt i sina robotromaner en liknande frågeställning. Han besvarade den med uppfinnande av en katalog av robotlagar, så att människan aldrig, även i framtiden, skulle kunna skadas av robotarna. Asimovs verk kan betraktas som avancerade moralpolitiska skrifter när han undersöker, hur stora interplanetära regioner kan överleva trots intriger och motintriger och hjältar, som är moraliskt tämligen suspekta typer.
 
Den för Mima och därmed goldonderns icke förutsedda undergång som diktverket Aniara berättar om, hade kanske borgmästare Hardin i Asimovs första delen av stiftelsetrilogin kunnat förhindra när han förkunnar: att våld är den odugliga sista tillflykten [10]. Kanske visste Aniaras Mima om denna moraliska grundsats men hon var kanske bara en funderande observatör utan möjligheter att ingripa för att förhindra den annalkande katastrofen. För oss förmedlar en sådan tanke insikten, att för en eftertänksam observatör är det inte tillräckligt att bara ha sett något, utan man måste ha insett något. Mima ägde kanske denna insikt – mimatorn kanske inte.
 
Källförteckning:
[1] Umberto Eco, Serendipities. Language and Lunacy. Italian Academy Lectures, New York 1998, s 21
[2] Edward Lorentz, The Essence of Chaos, London, UCL Press, 1993
[3] René Thom, Structural Stability and Morphogenesis, Benjamin, New York, 1972
[4] E. C. Zeeman, Catastrophe Theory, Selected Papers, Addison-Wesley Publishing Company, 1977
[5] Henri Poincaré, Les Methodes Nouvelles de la Mechanique Celeste, vol 1-3, 1892,1893,1899
[6] Henri Poincaré, Sur le probleme des trois corps et les equations de la dynamique, vol 13, Acta Math, 1890
[7] Kurt Gödel, Om Formally Undecidable Propositions of Principa Matehmatica and Related Problems, Basic Books, 1965
[8] Morris Kline, The Loss of Certainty, Oxford University Press, 1953
[9] Keith Devlin, All the Math That´s Fit to Print, the Mathematical Association of America, Washington DC, 1994
[10] Isaac Asimov, Foundation, Doubleday and Co, Inc., 1970
 
Detlef Quast
är utbildad elementarpartikel- och kärnfysiker (D Ph i Tyskland) och datorvetare (Fil Dr i Sverige). Han har bl.a. arbetat som forskare och lärare vid Örebro universitet och som gästprofessor i Tyskland
 
 
Denna artikel av vår medlem  Detlef Quast
har införts här på bloggen av Rune Liljenrud
  

torsdag 20 september 2012

Harry Martinson luffar i Norrland på "Vägen till Klockrike"




"Ur bäcken stego inande mygg upp, letade sig försiktigt i höjden mellan bågböjda strån. De vädrade blod. De kände väl på lukten att halva hans blod var hoptiggt i häradet, och höll väl på sin rätt i naturens häradshushållning. De letade sig studsande mot kläderna upp till hans händer och panna, kom och stod pip stilla i luften vid örat, likt gnällande ungluffare i dörrhål. Stingsången de sjöng var sötgiftig och skapade på en gång tonande och kliande aftonstämning.
Han brydde sig knappt om att slå till bland dem. Av gammalt tyckte han sig knappt ha rätt därtill. De bad om mat. Och han var van vid värre mygg - vid Lapplands mygg och hälleviksmyggen på Lister."

Beskrivningen av luffaren Bolle låter förstå att han är riksluffare, som känner luffarens villkor alltifrån Lister i söder och upp till Lappland i norr. I den livsfilosofisk-symboliska romanen Vägen till Klockrike låter Harry Martinson oss följa honom, ofta till exakt geografiskt angivna platser, men ibland leder vandringen in på allmänningar med oklara eller fiktiva ortsangivelser.

Intresset i denna blogg är att söka finna ut hur långt norrut som Bolle vandrade på de stora viddernas ödsliga vägar.

Det fanns olika skäl till att luffaren sökte sig norrut, inte minst därför att där var risken att bli haffad för lösdriveri av ordningsmakten, inte stor och så var det förbundenheten vid vägormen, krök efter krök, mil efter mil.




Harry Martinson skriver: Det är därför som inbitna luffare inte uppehåller sig i samhällena mer än nödvändigt. När de tiggt sin bit föda ger de sig av igen för att få vägen åter lagd i sitt medvetande som ett förväntans band som löper genom deras sinne och psyke och utan vilket de inte kan leva. Trygga är de först när vägen åter ligger framför dem med sin oändliga förmåga att ljuga och lova. Bringande till frid i vandringen tar de den då vidare steg för steg under sina fötter, medan vägen som syn går in genom deras väsen av förväntan, inte som löfte efter löfte med tomrum emellan, men som ett oändligt löftesband som genomrinner dem hela livet. Vägen blir ett löftesflöde som strömmar in genom deras ögon och ut genom deras hälar, ett löftesflöde som är självändamål: uppfyllelse i sig själv. Enda villkoret för att det så skall vara är att man går och går.




Med riksluffarens hela värld inom sig flyttar Bolle sig, tycker han, likt en samlad och väl sammanhållen svärm av minnen ur hela det svenska riket, sådana dessa är efter flera år på luffen inom ett jättestort land, vars kartbild själv liknar ett spår efter en människofot. I denna svärm av minnen ingår han själv...

Tidigt i romanen Vägen till Klockrike möter Bolle globetrottern Sandemar, världsnomaden bland luffarna. Denne är på väg till Haparanda och Kemi och de båda luffarna följs åt norrut tills de skiljs vid Finlands gräns i Neder-Torneå.




Tre gånger stod Bolle i Berget, en hårdgård i Sånga socken, dit luffarna fördes när de blivit frihetsberövade och dömts till tvångsarbete, för att de hade tiggt och gått landsvägar. Det var ett svårt ställe. Förutom jordbruk hade tvångsarbetsanstalten ett stenbrott. Det blev inte annorlunda därav. Han fortsatte att gå på vägarna.

Norrut på skogarna kom Bolle ett år från Levanger i Norge, genom Jämtlands västra socknar på väg till Hammerdal i Jämtland. Han arbetar i myrskogsbäckarna söder om Vojmsjön i övre Vilhelmina med att djupa, slana, spränga och rensa bäckflottleder. Vid tre olika myruppdämningar var han med och byggde släppslussar och luffar därefter ner till Sundsvall. Vidare på luffen söderut träffar han råttfällemakaren och hans råttfällefilosofi, som Bolle svårligen kunde förstå.

Vårkväll vid Mårkafallet (Ivan Bergdahl)

Vägdamm hette en luffare som i många år vandrade i de två kungarikena Sverige och Norge. Bolle kom flera gånger att gå i pol med honom både söder om Stora sjöarna och så långt i norr som till Tana finnmark vid Nordishavet. I samtal med Vägdamm påminnerer Bolle om att de tillsammans vandrat i Vilhelmina och att Vägdamm då hade sin fantiserande dag och försökte leva på tranbär, bara för att han inte skulle ha någon att tacka för att han levde. Bolle svarade honom med att han själv hade sin verklighetsbetonade dag och då tiggde.



Harry Martinson-sällskapets utgåva av
Vägen till Klockrike
Efterord av Sällskapets hedersmedlem Kristin Olsoni

Det fanns bland luffarna fem skolor och indelningen gjordes efter hur man luffade. Bolle var riksluffare och en av kungsluffarna i landet och räknades till landsvägsskolan. Till den skolan hörde en typ av snabbvandrande riksluffare som två, tre gånger om året kilade som rävar mellan Skåne och Lappland. Det fanns en särskild norrlandsskola. De var de stora skogarnas landsvägs-, spånvägs- och vintervägluffare. De gick sällan längre åt söder än till Hälsingland och Härjedalen, men Bolle luffade också i södra Sverige och han firade en gång jul hos en from bonde i Allbo härad i Småland.
 
Höstlandskap Abisko (Ivan Bergdahl)

En höst på ett vägkors nära Järvsö i Hälsingland träffade Bolle en bara sex veckor gången ungluffare, som fått stryk av en dräng och nu tänkte ta personlig hämnd på en by. Bolle framhöll bestämt för denne att man måste behärska sig på luffen. Tänk dig för. Man kan tänka sig mycket både åt gott och ont håll utan att handla. Därför har man tanken. Att bara handla det är vargens väg.








Ur Hemmets Veckotidning nr 17/1993

Emy Storm, född i Alfta i Hälsingland och nu boende i Malmö, fick i sitt barndomshem besök av en vänlig luffare, som berättade sagor och historier och som barnen kallade "Farbror Harry" eftersom han hade så lugna och fina ögon. Hon har berättat om detta i en artikel i Hemmets Veckotidning "Min barndoms luffare var en berömd författare!" Emy Storm som ju är skådespelare, medverkade som "Flicka i blomsterskogen" vid inspelningen av filmen Vägen till Klockrike, 1953. Vid samtal med henne berättar hon om luffarbesöket i Alfta och att hon träffade Harry Martinson i samband med filminspelningen. 


Bolle förnordligades med åren. Från långt i norr matades aldrig Berget. Poliserna - de om några visste värre bovar än luffare. Klädd i en omgjord poliskappa och ett par varma polisbyxor som han fått av kommissarien i Umeå, gick Bolle på senvintern umastråket till Mo i Rana. Det var vintervägarna genom Stensele i Västerbotten och Tärna. På Storumans is och Överumans is. Ödslig var den långa allén av utställd enbusk och grankvist mil efter mil över isen till Umbugta i Norge.



Där låg Lappväsendets härbärge, för luffare och forbönder lika, tjugo öre per bädd. Tre vintrar under sin långa luffartid kom han dessa vägar och trots att tiderna förändrades på annat håll och krig och svåra dyrtider kom, var priset för en plats på en liggbrits alltid lika på Lappväsendets härbärge. Det höll sig till tjugo öre så länge han levde.

Dialekterna som riksluffaren Bolle hör genom åren, biter sigt fast och flätas med varandra. De som han nästan inte alls förstår är de helt främmande inlandstungomålen i Riket, Orsaspråket, Älvdalskan, Burträskskan. Bolle drog upp till Västerbotten för där hade de ännu uteladorna öppna och inga hänglås för. Norrbotten och Västerbotten var ännu de tusen små åkerladornas land.

I kapitlet "De romantiska" i Vägen till Klockrike, har luffarna Bolle och Vägdamm kommit från Härjedalen och träffar där ett par av luffarsekten "De romantiska" som utbrister: Ja, tänk Härjedalen. Man riktigt hör på namnet att där är vidder, skogar, ödemarker. Många av "De romantiska" hade böcker med sig som de läste. Och så borde det vara, tyckte både Bolle och Vägdamm. Bildning och vandring.



"Vägen är målet - taoismens bärande idé levs av luffarna", skriver Kristin Olsoni i sitt mycket värdefulla efterord till Harry Martinson-sällskapets utgåva av Vägen till Klockrike och hon nämner att Gunnar Ekelöf talar om Vägen till Klockrike som "höstens stora av evighetsperspektiv sammanhållna fragmentsamling."

"Taoismen är en lära för alla som tänker och känner under bar himmel" och under en kaffestund med "De romantiska" i en hage vid sidan om vägen, där de tänt eld mellan ett par stenar säger Bolle: Det Härjedalska trivs jag inte illa med. Ju mera skog i en trakt dess mindre tadel. Ett samtal förs där under bar himmel med djupa tankeutbyten om ålderdomshem, om handhjälp och grannhjälp till nästan, när hon blir gammal och usslig. Vägdamm talade det som han brukade tala till Bolle, att allt det som kallas Det Allmänna, har uppstått därför att nästan har vänt ryggen åt nästan. Alla smet de in i massan för att de skulle slippa personligt besvär med nästan.





Kebnekaise (S.A.)

- Uppåt norr hade vi tänkt oss först. Vi hade tänkt oss till Kebnekaise och Sulitelma och så där. Men så tog vi en sväng söderut hitåt först, säger "De romantiska".
- Nå, så högt bär förstås inte våra vingar. Nog går vi över ett fjäll också när det råkar bli så. Som där i Helgeland, kring Mo i Rana eller bortom Vinjebygden mot Hardangervidda och framöver mot Odda. Men till Kebnekaise ställer vi aldrig stegen. I skoglösa slättlandshärader med låsta lador kan det hända att luffare fryser ihjäl lika säkert som om de luffade en vinternatt på ryggarna av Kebnekaise. Naturligtvis kommer det aldrig till någon hederlig människas kännedom att de frusit ihjäl därför att de blivit nekade logi genom hela socknar.

Vägdamm och Bolle tackade uppriktigt och hjärtligt för den trevliga samvaron med "De romantiska" och Bolle sade: - Den här dagen skall vi länge minnas. "De romantiska" såg på honom att han verkligen menade det. De bugade hövligt tillbaka och gick sedan. Bolle och Vägdamm fortsatte i motsatt riktning. Norröver från Hid.

Någonstans efter Sunds socken och Västra Ryds socken, på luffen mot Norra Vi i Östergötland, upplever Bolle en olycksdag i möte med hatbonden, bonden untan b, onden, som hatar luffare. Bolle har lidit "Mothugg i hjärtat" som är bokkapitlets rubrik. "Motvall kan gå an, men råa mothugg i hjärtat sätter andra spår. Där inte hjärtat dör därav, blir det ärrat och förändrat", skriver Harry Martinson.



Efter mötet med onden tigger Bolle inte på en hel vecka. Det är blåbärstid. Och hallon finns det också. Vatten dricker han ur bäckarna. Han tackar solen på himmelen. Med blåbärsblåa läppar prisar han sommarens sol.

Men om vintern som kom drog han sig till Norrland och arbetade i skog.
 
 

Rune Liljenrud



onsdag 12 september 2012

Luffaren Kristofer Teodor Bolle och journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson

"Vill man till Klockrike får det ske i drömmen. Det är därför drömmen är till. För att mänskan skall kunna kringgå sina egna ben och bojor"
Harry Martinson: Vägen till Klockrike
 
 
I Harry Martinsons livsfilosofiska roman "Vägen till Klockrike" får vi följa Bolle och hans medvandrares längtan efter frihet och möta dem när de blivit straffade enligt lösdrivarlagen. Tre gånger stod Bolle frihetsberövad i Berget. Hur hade han det där och hur tänkte han? 
 
De båda journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har nu blivit fria efter ett drygt år i fängelse. Vi kommer snart att få möta dem i viktiga intervjuer och vid presskonferenser och vi skall kunna ställa Bolles frågor till dem:  Hur hade de det som frihetsberövade och hur tänkte de?
 
Vem är "Ängeln" som verkar för deras frigivning?
 

 
Harry Martinsons Bolle i "Vägen till Klockrike" är viktig att ha aktuell när vi snart får möta Martin och Johan med våra många frågor och hälsa dem varmt välkomna till friheten.
 
Harry Martinson skriver:
 
Ett år stod han i berget.
Det var en fruktansvärd tid. Han hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så svårt, och för en människa med hans frihetsbegär var den ena dagen inte den andra lik.
Omringad av medfångar och vakter i stenbrottet, lyfte han sin slägga och lät den mekaniskt falla, taktfast och regelbundet. Han var som en människoklocka, som bara vet och vill ett enda: att gå sitt år till slut.
Han blev ett med sin slående pendel, den träskaftade pendeln av järn som gick mot stenarna, på stenar, bland stenar.
Hans ansikte blev hårdare, men ändå skrämt. Hans ögon blev sorgsnare.
Till slut måste han dock ta sitt förnuft till fånga och överge den döda och dödande mekaniska rytm han valt.
Han öppnade sig på trots mot sitt trots och lät sitt inre lysa upp av de bästa tankar han mindes, av allt det bästa han sett och hört. Och de milda förhållningsregler han därefter gav sig själv kunde ha uttryckts så här: Var inte trotsig men vänlig mot fångkonstaplarna. Det är sinnesbesparande. Att trotsa blir dubbelt arbete. Man masar istället på i lätt och sävlig takt, och frånvarande eller närvarande i tankarna alltefter hur det passar sig bäst.  På klockor bör man aldrig se. Det gör fångkonstaplarna. Man bör arbeta tidlöst i Berget. Då går tiden fortast. På måltidssignalen bör man aldrig gå och vänta. När den kommer så kommer den. Och när man sedan äter stuvningen eller fångsoppan, så bör man vara närvarande med tungan och uppleva måltiden. Förströddhet under måltid gör att man efteråt känner sig tristare.
Under den lilla rast som följer på måltiden bör man ta väl vara på vilan. Finns det något att se på, och intressera sig för, då bör man ta vara på det. En insekt i en blomma blir ett mirakel att se, en molntapp som svävar över fånggården kan få vara ett skepp den stunden, och så med allting. Man bör ta med sig leklynnet i fängelset.
Leklynnet är mycket viktigt i Berget.
Man bör aldrig känna sig som martyr. Ty den känslan blir helt och hållet en innestängd privatkänsla. Fångkonstaplarna delar den alls inte. Och inget rykte far runt i landet och ropar: han är martyr.
Nej det gäller att vara lös och ledig, en snäll och blid räv, en lekfull som inte hårdnar till en sten bland stenar.

När sedan den tiden närmar sig att man åter skall bli frigiven, räknar man inte otåligt dagarna, såsom de flesta kvickdumma beväringar brukar göra, kringspridande sitt tråkiga och bullrande och efterhärmande larv i luckan, utan man tar det lugnt. Man låter strafftiden sakta mynna ut mot friheten.
Och när man blir frigiven får man akta sig för att knyta sig i hat när man träffar folk som tadlar. Man försöker ta dem som de är, beklagansvärda människor som synas vara dömda att alltid tramsa runt i sitt grunda och innehållslösa tadel, ett tadel alldeles utan kvick skärpa, och alldeles utan behag.
Att ställa sig trotsig och försätta sig i kramp inför sådant trams är en onödig andlig möda och låsning, en besvärlig struntmöda igångsatt bara med anledning av ett platt och tramsigt tadel.
Och så gick tiden, även om den gick med kedjor.
En dag när det närmade sig att han skulle friges, kom en fångkonstapel kallad "Ängeln" vandrande genom stenbrottet. Han var en kontorskonstapel och kom aldrig utan att det var fråga om frigivningar. En och annan gång kunde det vara fråga om en avkortning av straffet. Därför gick det alltid ett sorl av förväntan igenom hela skaran av utarbetade lösdrivare var gång "Ängeln" visade sig bland stenrasen. "Ängeln" stannade till vid redskapskuren där ett par av fångkonstaplarna vilade på var sin sten. Han växlade några ord med dem och blåste sedan i en visselpipa.
Friheten visade sig denna gång gälla tre luffare av vilka en hade tjänat ut sitt straff medan de två andra hade fått sina straff avkortade med en vecka. Den ene av dessa var Bolle.
Vid det glada budskapet lämnade de ögonblickligen sina släggor och steg fram till "Ängeln".
Han strök deras namn i listan över de fördömda och förde dem sedan till stenbrottets utgångsgrindar, till vars dubbla låsar han hade nyckeln.
Grinden var behängd med tunga kättingar som dängde och slog mot järnet när "Ängeln" med kraftig hand sköt upp den. Grinden gick bara utåt såsom en port till friheten alltid bör göra.
"Ängeln" sade:
- Ni är fria. Inställ er vid förrådet, för bad och kläder. Farväl och lycka till i livet.
"Ängeln" gick upp en av sidoflyglarna i anstalten och de tre frigivna luffarna vandrade, till en början långsamt och med benen försiktigt smakande på den nyvunna friheten, upp mot badhuset.
De ville inte se sig tillbaka. Men de hörde ljudet av tvångsarbetets släggor som efter den lilla pausen åter kommit i gång.
Dagen efter stod de tre frigivna och blickade i Mälarens våg medan den bland alla luffare så berömda landsvägsfärjan i Sånga socken förde dem över till fastlandet. De hade biljetter utskrivna av anstalten, till att fara åt var sitt håll. Till var sin hemkommun. Ty så bestämde lösdrivarlagen.
Några timmar senare satt de på skilda tåg och fördes i var sin riktning i Riket.
   
 
Välkomna i friheten, Martin Schibbye och Johan Persson!
 
 
Rune Liljenrud