lördag 26 november 2011

STJÄRNHIMLENS EVIGA MYSTERIUM


STJÄRNHIMLENS EVIGA MYSTERIUM
OCH DEN CELESTA MEKANIKENS UNDER
ÄR LAG MEN INTE EVANGELIUM
BARMHÄRTIGHETEN GROR PÅ LIVETS GRUNDER



Bilder ovan (ej utvisande storlek) på en Harry Martinson-medalj, som finns på Författarmuséet i Jämshög. Medaljen är ur serien "Svenska författare" och konstnären är Ernst Nordin. Texten på ena sidan är från Sång 102 i Harry Martinsons ANIARA. Varmt tack till Bengt Bejmar, som förmedlat bilderna från Författarmuséet!





Med Harry Martinson-medaljens text ur ANIARA vill jag här förmedla en hälsning inför de de många stjärnornas tilltal nu i Advent.

En text ur Harry Martinsons TUVOR, som i år kommit i nyutgåva med inledande förord av Stefan Edman, tolkar ytterligare stjärnornas budskap:

Under stjärnornas fjärrsken
blottade sig evigheten
för skogarnas risvassa köld.
Med en fin rits
ritad av en meteor
drog en vässad oändlighet in
längs det nattligas nerv.

Rune Liljenrud

måndag 21 november 2011

Augusstprisvinnaren år 2011 Tomas Bannerhed gratuleras!

Harry Martinson och år 2011 Augustprisnominerade Tomas Bannerhed med "Korparna"


Författaren och litteraturvetaren Staffan Bergsten skriver i sitt översiktsverk Den svenska poesins historia (2007) om fyra linjer i Harry Martinsons lyrik:

”En kan beskrivas som ett i Linnés anda kärleksfullt registrerande av minsta ört, en annan utgör landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen. En tredje linje, med upprinnelse i det tidiga 1800-talets romantik, syftar bortom det levande och växandes sinnligt förnimbara färger, former och dofter, ner till naturens metafysiska grund. Den fjärdes anor går tillbaka till klassisk lärodikt och gammal psalm […] Hos Martinson löper dessa linjer samman, och högst når han i samlingen Passad (1945).” Som exempel på dessa huvudlinjer i Harry Martinsons lyrik nämner Staffan Bergsten fyra dikter ur Passad, ”Duvkullorna”, ”Barndomslandskap”, ”Kväll i inlandet” och ”Li Kan talar under trädet”.

Augustprisnominerade Tomas Bannerhed träder med sin roman Korparna (2011) in i denna författartradition och de fyra huvudlinjer, som Harry Martinson har i sin lyrik, går att finna i Tomas Bannerheds debutroman. Han har ett prosalyriskt språk med stora psykologiska insikter och detaljrikt målande naturskildringar, såsom ”Masken: den underjordiske bonden som aldrig får sova”, ”asparna flimrade som sillstim”, ”vintergatans stjärnrök tvärs över himlen” och ”köldrök”.

Ett avnupet asplöv får utgöra symbol för romanens huvudperson Klas och dennes svåra kamp emellan traditionens makt, symboliserad av flera generationers slåttermosse, och framtidsdrömmarna om att göra något annat än fortsätta i generationers fattiga slit. Över hans val vakar något av ett Odens öga, som kunde se allt som hänt och allt som ska hända. Korparnas symbolspråk är påtagligt och religiositetens påverkan i hemmet får en blixtbelysning när man sätter sig till bords: ”Mamma slöt ögonen och tackade Gud för maten hon själv hade lagat: ett knappt hörbart mummel ner i klänningsknät.” Vid matbordet hörs fars malande oro för vädret, uteblivet regn, atomkraft och neutronbomber medan radion spelar ”Gråt inga tårar” med Thorleifs. ”Nu äter vi, sa mamma, innan maten kallnar. Människan spår och Gud rår.”

”Jag nöp av ett löv från Blixtaspen och blev sittande med det i min löjliga flickhand. Jämförde de båda lövhalvorna med varandra, studerade det långa tillplattade skaftet, nervernas oändligt fina förgreningar, bladskivans oregelbundna fält som påminde om flygfoton av risodlingar i fjärran länder. Det färska lövet med de självlysande gröna nervtrådarna, tunna och sköra som kapillärarna i ett ögonlock. Den gula missbildningsfläcken vid skaftet, de rundade uddarna och de grunda vikarna som löpte längs hela kanten. Jag lutade mig fram och luktade på det, la det på tungan och förde in det i munnen som en oblat. Aspen och jag, tänkte jag. Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag. […]

Jag gjorde ett K med lillfingernageln, la lövet på vattnet och lät det flyta med – ut till diket som farfar och far hade grävt, ner till Kanalen och bort mot Madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermaderna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut – ”

Läraren som hade Klas i skolan, hade aldrig haft någon så begåvad elev, och samma sak sades om pappan. Att Klas är begåvad framgår utav hur lätt han lär sig utantill från Stäppvargen av Herman Hesse. Detta gör han för att imponera på flickvännen Veronikas far, som läser Hesse. När Klas är på väg till ett möte med Veronika har han lärt sig utantill ur Stäppvargen, ifall hennes far skulle vara på det humöret: ”Han kände sig som en absolut avskild individ – än som ett original eller en patologisk enstöring, än som en abnormt välutrustad, genialt anlagd person, höjd långt över genomsnittstillvarons futtiga normer.”

Tomas Bannerheds roman Korparna har flera djupskikt i registrerandet av naturen och landskapet som bild för själstillstånd och stämningslägen ända ner till naturens metafysiska grund. Som en klassisk lärodikt bjuder romanen - där texten ”håller öppet” - läsaren att vara medskapare. När Klas söker att få möta kärleken, så är det en kall vinterbild som ger honom hopp om ”något som skulle finnas för evigt”.

”Det var vitt överallt, vitt och gnistrande kallt så att man fick klister i näsan bara man andades. Kölden nöp i kinderna. Trädstammarna och stängselpålarna var ludna av frost. Till och med de rostiga taggtrådarna glittrade i vitt, och grässtråna och fröställningarna som stack upp ur snön. Granarna hade fått på sig vinterpälsen och stod orörliga som vaktposter längs vägen.
Det kändes som om jag var en del av ett historiskt ögonblick, att jag genom att cykla här i denna stund fick vara med om något som skulle finnas för evigt, att mina hjulspår ristades in i en ofantlig bok och min andedräkt innehöll meddelanden till en annan värld.
Himlen var isblå och oändligt stilla, rökpelarna stod raka som piprensare ur skorstenarna och i fönstren tindrade de sjuarmade ljusstakarna. Över åkrarna slingrade sig harslagen som hemliga nattstigar till aspdungar och höstråg. ”

Stämningen i denna vinterbild av Tomas Bannerhed för osökt tankarna till Harry Martinsons ord:

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.


Denna Harry Martinsons psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch.


Tomas Bannerhed ~ Augustprisnominerad


Rune Liljenrud

onsdag 16 november 2011

Två dikter i CLARTÉ 1930, nr 4/5 av Harry Martinson

Jag droppar ur lavigt skägg min bild ned i sjön . . .


Två dikter i CLARTÉ 1930, nr 4/5 av Harry Martinson "Klippa" och "Övertalning" finns med också i

RÖDA PENNOR EN CLARTÉANTOLOGI 1924/1964


Dikten "Övertalning" utgör "Månadens Martinson" för december 2011. Det är årets Klockrikestipendiat Carina Karlsson, som gör detta val och även kommenterar dikten på Harry Martinson-sällskapets hemsida www.harrymartinson.org


Dramatikern och översättaren Leif Olsson, som vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola 6-8 maj läste dikter av Carina Karlsson, har nu fört henne samman med en känd nigeriansk poet och författare Jumoke Verissimo som finns på på websidan:. http://oniammemory.blogspot.com/

På bilden syns Leif Olsson utanför Vikasgården, som besöktes under majdagarna på Brunnsvik. Vikasgården är centrum för att bevara minnet av de båda diktarna Olle Svensson och Eva Norberg.

Rune Liljenrud

onsdag 2 november 2011

Nobelpristagarna Harry Martinson 1974 och Tomas Tranströmer 2011


Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer
ETT DIKTARPORTRÄTT

ISBN: 978-91-0-012515-8
Utgiven 2011-03-22 på Albert Bonniers Förlag

Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet, ger i sin bok ett porträtt av Tomas Tranströmer, inte ett fotografi. Han härleder ordet "porträtt" ur det latinska verbet "protrahere" som betyder "dra fram", underförstått de för den avporträtterade utmärkande dragen. Detta skriver Staffan Bergsten i förordet "Ett porträtt i ord" i sin mycket värdefulla och vältajmade bok om Tomas Tranströmer. Bokens utgivningsdatum är 22 mars 2011 och Nobelpriset i litteratur tilldelades Tomas Tranströmer 6 oktober 2011, med motiveringen ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.


Ingen diktare, hur stor han än må vara, föds litteraturhistoriskt sett ur ingenting, skriver Staffan Bergsten och hänvisar till Kjell Espmarks verk Resans formler för att få en översikt av de läsningar som synligt eller osynligt satt spår i Tranströmers diktning. Hans kanske främste läromästare som naturlyriker är Harry Martinson jämte Werner Aspenström, Tranströmers samtida och främste medtävlare i det senare 1900-talets naturlyrik, skriver Staffan Bergsten.

Övergången från traditionell till orimmad och metriskt obunden vers var högst aktuell när Tranströmer började skriva och han valde modernismens rimlösa huvudspår. Harry Martinson växlar mellan rimmat och orimmat. När det gällde surrealismen och inte minst drömsurrealismen, värjde sig Tranströmer och sökte organisk näring hos inhemska inpiratörer som Harry Martinson, skriver Staffan Bergsten och fortsätter sitt diktarporträtt av Tomas Tranströmer:

"En bildsfär som slår även en flyktig läsare är naturen med växter och djur och landskapet med dess skiftningar efter tid på dygnet och året - en rad exempel på detta behandlas i ett kapitel om träd och skog. Den främste läromästaren på det området heter Harry Martinson. Två kärlekar har dessa båda gemensamt: den till den svenska naturen och till den svenska sommaren. Det är inte så att Tranströmer imiterar Martinson men det finns en frändskap som kommer dem att uppmärksamma likartade fenomen."


Tomas Tranströmer debuterade våren 1954 med diktsamlingen 17 dikter, som direkt vann läsarnas och kritikernas beundran. Dikterna har en intressant förhistoria, som Jonas Ellerström i boken Tomas Tranströmers ungdomsdikter, ger oss del av och som kompletterar Staffan Bergstens porträtt av Tomas Tranströmer, liksom Kjell Espmarks verk Resans formler, med en översikt av de läsningar som synligt eller osynligt satt spår i Tranströmers diktning.

Rune Liljenrud

Se Sällskapets hyllningsblogg till
Tomas Tranströmer den 6 oktober 2011
http://harrymartinsonitiden.blogspot.com/2011/10/tomas-transtromer-far-nobelpriset-i.html