fredag 29 april 2011

"Se blomman" ~ med Kerstin Ekman, Gunnar Eriksson och Harry Martinson


Kerstin Ekman och idéhistorikern Gunnar Eriksson har inför årets stundande blomsterprakt i naturen, gett oss en poetisk och intressant essäsamling "Se blomman" - flora och kulturhistoria. Detta är en njutning i hängmattan och för vandringar i den prunkande naturen.

Harry Martinson
ägnas i boken "Se blomman" ett kapitel med rubriken Martinson i det höga och låga. Där finns berikande citat ur Harry Martinsons diktning, såsom:

Gamla kända ogräs minna jag ...

Askarna är ljusa. De har en lätthet med solens sken ...

Tyst står han vid stenen, enig med ljungen ...

Minns en kväll,
den höga enen våt av regndagg ...

Smultronrevor på ett kalhygge
ringlar mellan storstubbarna ...

Långt borta reser sig
rak bland sjuttiårsringade femårsstubbar ...

De vita hundlokorna med sitt skira blomflor
blev ödestugans sista gardiner ...

Här står en lilja i den slutna skogen
och alla sinnen stanna till och dröja ...


En bild av en maskros, tecknad av Harry Martinson, finns också med i essäsamlingen "Se blomman"


Tag och läs ~ Se blomman


Rune Liljenrud

tisdag 26 april 2011

25 - årsminne av kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl

Tjernobylolyckan, den allvarliga reaktorolyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina, inträffade den 26 april 1986. Den våren belönades Carina Karlsson från Åland som 20-åring, av en enhällig jury i tidningen MåBra´s skrivtävling för ungdomar, där det gällde att tänka sig 14 år framåt i tiden och skriva om en vårdag år 2000.

Carina Karlsson skriver I väntan på solen:

”Jag litade aldrig på vetenskapsmän som klöv atomer och förtroendeingivande svamlade om promillens olycksrisk, skyddsanordningar och oförstörbara förvaringsrum för det livsfarliga avfallet.
Vart tog solen vägen? Jag ska leva så länge att jag får se solen igen, så ska jag orka med detta.
Jag har alltid trott och litat på livets kraft, på naturens envisa försök att reparera och ställa till rätta det tanklösa människor förstört. Kan någonting bra och vackert gro också ur denna totala förödelse?
Jag minns min glädje över de maskrosor som tjurskalligt buffade upp sina blad och blommor genom asfalten. Räcker maskrosornas tjurskallighet till för att besegra också detta mörker?Aldrig ska jag gnälla över vitrotens trilskhet mera. Lyckas jag bara hitta ett grönt strå ska jag vårda det så ömt som vore det det vackraste äppelträd. Jag måste glömma alla mina gamla värderingar. De duger inte längre.”


I inledningen av det vinnande bidraget om en framtida vårdag i skuggan av Tjernobylolyckan, frågar sig Carina Karlsson ”befinner jag mig i en mardröm?” och hon slutar med ”Så ska jag sätta mej ner och vänta på solen.” I detta påminner hon om Harry Martinsons inledningsdikt till Cikada, som enligt vad han låtit Werner Aspenström förstå, bygger på en Hans och Greta-dröm. Werner Aspenström skriver i Fragmentarium om ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, då Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”

Även vetenskapsmän måste i tid veta att
hejda sig innan den hugger hål
i det som är själva vetandets bärande botten.


HARRY MARTINSON: Ur GYRO


Rune Liljenrud

måndag 25 april 2011

Ragnar Jändelsällskapets årshögtid i vacker vårskrud Annandag Påsk


Ragnar Jändel skriver i prosaboken "Blommor" (1937) om blåsippan:

Det finns i vår flora både praktfullare och subtilare varelser än blåsippan, men knappast något älskligare. Den symboliserar den nordiska våren. Den är vårens förstling framför andra. Den blommar, upplyser oss en av Linnés efterföljare (C.F. Hoffberg), "i första käldraget vid björkens rödaktiga och aspens grå blommors framkomst, då norsen leker, gräsen framskjuta och annandagsfrossor yppa sig". I södra Sverige finner man ofta den första blåsippan redan vid mitten av mars, norrut dröjer den ibland ännu en månad.

Den hör till skogsbackarna - lövskogar, granblandskogar - i södra och mellersta Sverige. Själv fann jag den en gång i södra Norrland - folket talade om den som om ett legendväsen, som skulle finnas men som ingen sett. Den betraktades med rörelse av unga och gamla, man tog den mellan sina händer, detta var alltså blåsippan!

Där blåsippan öppnar sig bland löv och mossa, verkar den på en gång frusen och full av värme, liksom vårdagen som fött den. Den står där lik ett barn, som kommit för tidigt till festen, lycklig, lite skygg och tafatt. De solida, läderartade bladen, de duniga svepbladen och bladskaften, blommornas varma blå - allt samlar sig till denna bild av sval vårlighet och barnsligt behag, som gör ett så rörande intryck på oss. Vilhelm Ekelund har tecknat den i en högstämd dikt på fyra rader:

Tydlig-osäglig på en gång, ljusets heliga gåta
står som ett klarögt barn och ler och blickar emot oss
i detta blomsteröga: av solens döttrar blev ingen
framsmekt ömt såsom du, o Hepatica, nordiskt fagra.

Hepatica, det gamla artnamnet - nu upptaget som släktnamn (H. triloba) - betyder "leverört"; den ansågs förr i världen bota mjältsjuka. Symboliskt sett har den hela sin läkekraft kvar.


Harry Martinson skriver i "Midsommardalen" (1938) om blåsippan:

Det tindrar så blått kring stenblocken där solen har torkat upp och värmt. Barn som vill köpa sig gränslös ömhet och förståelse av sina lärarinnor vandrar i rivaliserande grupper från fyndort till fyndort. Det finns trakter där blåsippan blivit helt utrotad av denna skönhetstörst.

[...]

Men knappt har förmaningen om blåsippan hunnit lämna munnen förrän vitsippans tid är inne, och den är ymnigare. Den tål bättre vid att skattas. Den flödar över i vit lysande kollektivitet och bygger vårmattans första verkliga lummighetsskede. Ingenting kan vara mera tacksamt att fotografera småttingar och vuxna i. Även den fumligaste amatörfotograf får hjälp av detta lysande lummigvita, som aldrig är otillgängligt, men alltid fullgivande och lysande.


Med denna vårens slösande skönhet runt omkring oss, samlades vi i Ragnar Jändelsällskapet den 25 april ~ Annandag Påsk ~ under ledning av Sällskapets ordförande Bengt Grönblad, till årshögtid i Jämjö, där Sällskapet har sitt fäste, som några rader från dikterna "Min bygd" och "Blekingsk strandäng" ur Ragnar Jändels diktsamling "Släkt och bygd" (1926) tolkar:


Här är min bygd. Här har min rot sitt fäste.
Var trakt har ju sin själ, och denna har
ännu ett eget tycke kvar av ungdom,
jungfrulig vår och vågors morgonbrus.
Idyllens ljuvhet, hedens ångestrop
och kustens djärva blick mot äventyren
bor i min själ och lever i oss alla

Intill E22:s norra sida, strax utanför Jämjö, finns en sten med vägbeskrivning till nya Jändelstugan på platsen, där Ragnar Jändel föddes 13 april 1895. Edith Nessets målning visar interiör av Ragnar Jändels författarrum i Branthalla.


Det är april. Just fåglarna har börjat
att bygga bo i rösen och i klippor.
Tätt överhöljande den bruna marken
stå vårlök, nunnelök och sippor.

Här är på en gång överrikt och fattigt
- för barnsligt skönt att bli i ord förklarat.
Det är som hade på ett sådant ställe
vår hembygds vår sitt hjärta uppenbarat.


I Jämjö hedras Ragnar Jändel med en byst. Konstnären Niels Elley från Eringsboda har gjort statyn, som är huggen i blekingisk granit. Textplattan har en strof ur Ragnar Jändels dikt "Himmelriket" Finns det inga blommor i himmelen, då vill jag inte dit.
På Jämjö kyrkogård finns på moderns grav en platta med texten:

CRISTINA JÄNDELs gravplats
* 10/3 1851
+ 21/8 1931
Moder till skalden Ragnar Jändel (1895-1939)
"Över hans diktning strålar evighetens stjärnor"
Sagt av Vilhelm Moberg
Modern hade stor plats i hans författarskap


Vid Ragnar Jändelsällskapets årshögtid sjöng Harmonikören bl a Ragnar Jändels "Barnvisa", tonsatt av Ingrid Hogman. Karin Hartler läste sin nyskrivna dikt "I Ragnar Jändels anda". Dikten finns införd i Sällskapets årsskrift 2011 Jändeliana II, som Ingvar Gustavsson presenterade och Birger Holmberg berättade om, till bilder från Hallarum.

Framsidan av omslaget till Jändeliana II visar Ragnar Jändel vid ett besök på Utklippan i slutet av 1920-talet. Ordet KRUT på byggnadens vägg vittnar om den tid, då man medelst kanonskott varnade sjöfarande i dimma och mörker. Den gamla signalkanonen står fortfarande kvar intill fyren.



I Ragnar Jändels anda

Säg kommer du ihåg
en skald från Jämjöslätt,
som kämpade och skrev
för mänskors lika rätt.

Han hette Jändel och
var från Långamon,
ibland en tvivlare,
men sökaren fann tron

Hans verk är omfångsrikt,
har sting och färg och djup,
är värt uppmärksamhet,
nytt liv - ej ättestup.

Ett sällskap verkar nu
i Jändels namn, för att
ge kännedom och stöd
åt delvis bortglömd skatt.

Att Jändels böcker sprids
vi önskar, ty de har
livsfrågor av stor vikt,
de angår en och var.

Hans barndomshem "finns kvar"
på samma plats som förr.
Uppfräschat är nu allt
spiskåpa - ytterdörr.

I Jändelstugan kan
man känna atmosfär
från svunnen tidsepok.
Poetord svävar där.

En gammal vattenhink
med skopa kan man se
och vedspis, pinnastol
vill stämningsbilder ge.

Må stugan hjälpa till
att vara språkrör för
den Jämjöbo, som än
med visdomsord berör.

Välkomna att en stund
besöka Jändels hem.
Sprid sen ut god reklam
för skald, som talar än.

Karin Hartler



Påskliljor prunkade under Jändelsällskapets årshögtid Annandag Påsk. Ragnar Jändel kommer att ges en programpunkt under Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid 6-8 maj på Brunnsviks folkhögskola. Önskan är att vi då åter får mötas där. Välkommen!

Se bloggartiklar:

Ragnar Jändel och Harry Martinson
(Bloggdatum 15:e januari 2011)

och

Ragnar Jändel recenserar
Harry Martinsons "Nässlorna blomma"
(Bloggdatum 22:e januari 2011)


Rune Liljenrud

lördag 23 april 2011

Göte Sundberg får kulturpris


Harry Martinson-sällskapets hedersmedlem, Ålands sjöfartsmuseums förre chef, sjökapten Göte Sundberg, har tilldelats Ålandsbankens kulturpris på 4.000 euro.

Göte Sundberg får priset för sitt långvariga och omfattande skriftställarskap, som mångsidigt belyser utvecklingen av åländsk sjöfart och rederiverksamhet.

Det är Ålands kulturstiftelse som delar ut priset, och det skedde den 14 april 2011 i samband med kulturstiftelsens vårmöte.

Harry Martinson-sällskapet gläds och lyckönskar!

Rune Liljenrud

Bilden är hämtad från Göte Sundbergs bok
"Från den vida oceanen" (2002)
Skeppsredaren Erik Nylund

Gustaf Hellström och Harry Martinson


Samma dag som Harry Martinson-sällskapets styrelse hade sammanträde i Alvesta, den 10 april 2011 så hade Gustaf Hellström-sällskapet sin årshögtid i Kristianstad. Detta betydde att vår styrelseledamot Disa Lundgren inte kunde deltaga i Alvesta, eftersom hon i Kristianstad skulle väljas till ny ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet och däri efterträda Sverker Oredsson från Lund. Hon har tidigare varit ledamot av styrelsen.

Såväl Gustaf Hellström-sällskapet som Disa Lundgren lyckönskas varmt!


Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé, 1927 hör kanske till hans mest kända verk, men ur hans rika författarskap bör nog skildringarna från barndomens Kristianstad i Dagdrömmar, 1921 ha vägts in när Gustaf Hellström som en bland "tio-talisterna" år 1942 invaldes i Svenska Akademien och därtill blev hedersdoktor vid Uppsala universitet år 1945.

År 2001 gav Teater Nostra Snörmakare Lekholm får en idé, på Kristianstads Teater. Det blev en fin hyllning till stadens store författare och till den gamla, fina teatern i Kristianstad.

Gustaf Hellström (1882-1953) och Harry Martinson (1904-1978) tillhörde samtidigt Svenska Akademien under åren 1949-1953. Gustaf Hellström, som invalts där 1942, satt på stol nr 18 i Akademien och önskade Harry Martinson välkommen dit, då han invaldes 1949 på stol nr 15. Harry Martinson svar från Spånga den 2 april 1949 på Gustaf Hellströms välkomstbrev till den nye ledamoten av Svenska Akademien lyder:

Käre Gustaf Hellström!

Din välkomsthälsning gladde och styrkte. Av hjärtat tack för den.
Det känns tryggt att veta, att Du sitter där.
Så blir det inte så overkligt.
Tusen hälsningar Harry Martinson


Gustaf Hellström-sällskapet och Harry Martinson-sällskapet har många beröringspunkter, som nu förs samman av Disa Lundgren. Varmt lycka till!

Rune Liljenrud

onsdag 13 april 2011

Tomas Tranströmer 80 år


Med dikten Gåtan bringar vi i Harry Martinson-sällskapet vår tacksamma hyllning
till Tomas Tranströmer på hans 80-årsdag


Gåtan

I atomer och i vintergator
blåser gåtor genom gåtors etrar,
spelar gåtans stora integrator
existensens brusande koraler.

Gåtan är det djupaste och största.
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropare får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.

Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmer guden.

HARRY MARTINSON: Ur Doriderna



Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar. Det är
summan av dem som är "jag". Spegeln
ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av
alla mina tidigare.

Från omslaget till
TOMAS TRANSTRÖMER: Minnena ser mig



Varje läsare av Tomas Tranströmer önskas högtiden att få lyssna till honom, när han själv läser Östersjöar

Bokbandet ISBN 91-88152-03-0




Verba volant, littera scripta manet

Åke Widfeldt

/Rune Liljenrud

onsdag 6 april 2011

SJÖMÄN BER TILL GUD ~ Av Sjökapten Göte Sundberg


Sjökapten Göte Sundberg - Åländsk Martinsonkännare och hedersmedlem i Harry Martinson-sällskapet - medverkar i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 2010 med artikeln "SJÖMÄN BER TILL GUD".

Sjökapten Göte Sundberg erinrar sig några dramatiska händelser ombord på segelfartyg i slutet av 1800- och början av 1900-talet, som finns dokumenterade i skeppsdagböckerna i Ålands sjöfartsmuseum. Däremot vet vi ingenting om vad som tilldragit sig då fartyg försvunnit spårlöst.


BARKEN NORDEN
När befälhavare Johan Mauritz Mattsson och besättningen efter svår storm tvingats lämna Barken NORDEN och hon gick under i Nordatlanten 1916, skriver befälhavaren till rederiet: "Jag har gjort mitt yttersta, men det är likt agnar för vinden mot Guds allvisa beslut".

BARKEN APELONIA
Barken APELONIA med Frans Emil Karlsson som befälhavare, råkade 1895 ut för våldsam storm i Nordatlanten, vilket befälet antecknar i skeppsdagboken: "Stormens raseri våldsamt, Herre hjälp oss." Följande dag gick stormen över i orkan. Nu var de verkligt illa ute och skrev i dagboken: "Stormens och sjöns våldsamhet ofantliga, fartyg och folk i stor fara, Gud hjälp oss att vi icke förgås". Barken med besättning klarade sig, men för hemresan till Åland skrev befälhavaren i skeppsdagboken: "Om Gud så vill".

BARKEN KILLORAN
Barken KILLORAN med Karl Johan Eriksson som befälhavare, råkade 1925 under en resa från Newcastle New South Wales till Callao i Peru, ut för full orkan och sjön kom vältrande lika hög som halva mesanmasten. När sjön vältrat bort var också de båda rorsmännen, som just avlöst vid rodret, borta. Den enda hedersbetygelse befälhavaren och besättningen kunde visa sina två förolyckade skeppskamrater var att de skrev in i skeppsdagboken: "Eder grav är ej med blommor smyckad. Må Gud vara Eder lika huld ändå". Problemen för KILLORAN fortsatte. Den svåra orkanvinden fick henne att slingra och åstadkom svår slagsida. Vid vaktskiftet skrev styrman i skeppsdagboken: "Höll gemensam bön".

FYRMASTBARKEN PAMIR
Göte Sundberg gör en jämförelse med hur det gick för fyrmastbarken PAMIR med Karl Johan Eriksson som befälhavare, då hon 1957 råkade ut för orkanen Carrie, cirka 200 sjömil SW Azorerna och gick under med 80 man. Endast fem man räddade sig i en livbåt och en i en annan. Kocken på PAMIR Gunnar Egenfelt har berättat, att besättningen yrkat på att befälhavaren skulle hålla andakt för dem. Önskan hörsammades och vid vaktskiftet klockan 24.00 kallade befälhavaren in alla man i salongen och förrättade andakten. I skeppsdagboken antecknades "Höll gemensam bön till Gud om räddning".

Kaptenen Eriksson hade 1923 varit befälhavare på Barken LOCH LINNHE då hon råkade ut för en svår storm utanför svenska västkusten och riskerade att driva mot klipporna. Kaptenen gav order om att styra in mellan öarna och sade samtidigt till besättningen: "Nu är det bäst att ni ber till Gud, för ingen vet hur det här slutar". Allt gick väl. Barken LOCH LINNHE kom i lä för en större holme, där man kunde ankra och vänta på att stormen skulle bedarra.

Barken KILLORAN med Ragnar Lindholm som befälhavare råkade 1930 ut för våldsam storm i Biscaya. Bland besättningen fanns jungmannen Nilsson från Visby, som spolades överbord. Segelmakaren ropade med hög röst: "Reis up all hands, reis up, Gotland har gått överbord! Skynda på, men det finns nog inget hopp för Gotland. Må Gud förlåta honom, om han gjort något orätt".

BARKEN PROFESSOR KOCH
Barken PROFESSOR KOCH med Edvard Johnsson som befälhavare, blev 1922 ost om Kap Horn infångad bland cirka 50 isberg, vars höjd uppskattades vara dubbelt så högt som fartygets master. "Stuerten Erik Ekblom föll på knä i sin hytt, knäppte sina händer och bad en bön till Gud om räddning". Och tro det eller ej, berättar timmermannen ombord Axel Johansson, när han kom ut på däck kunde han se att situationen förbättrats avsevärt. Efter ett par månaders strapatsrik seglats med den illa tilltygade barken, varunder andre styrman Viktor Eriksson avled och fick sedvanlig sjömansbegravning, observerade ångaren JUNIN från Liverpool signalraketer från Barken PROFESSOR KOCH och tog henne på släp och bogserade henne till hamn i Montevideo, där folket ombord mönstrade av och skutan kondemnerades.

BARKEN NATHALIA
Barken NATHALIA med Johan August Jansson som styrman, råkade under färd på Nordsjön 1872 ut för stormar så att barken "kastades omkring som ett flarn av de våldsamma sjöarna, som likt stora berg bröt över fartyget. Hon förde endast det revade förmärsseglet och förstäng. Då stormen ökade till orkanstyrka var alla ombord övertygade om att deras sista stund var kommen. Det var då Johan August, tillsammans med den övriga besättningen bad till Gud om räddning". Skutan klarade sig och Johan August "Den troende skepparen" på Barken NATHALIA har berättat: "Vi såg många fartyg i närheten, som gick under, men vi klarade oss hela tiden. Jag är övertygad om att det var Gud som räddade oss den gången i Nordsjön, och även många andra gånger".

SKONERTSKEPPET MOZART
Skonertskeppet MOZART avseglade från Ostende i Belgien, under befäl av Hugo Lundqvist, fredagen den 13 januari 1922, vilket av många sjömän tolkades som en betänklig handling och när MOZART kom ut i Nordsjön mötte problemen. För lite barlast gjorde att hon inte kunde kryssa. Det blev en otrolig resa. Inte mindre än tre gånger var de ute i Nordatlanten och en gång rundade de Färöarna. Vid en överhalning i början av resan rasade kronometern ner i durken och förstördes. Enligt en matros "flög skruvarna åt alla håll och stuerten sopade med borste upp vad som fanns kvar". Då de var längst norrut skrev styrmannen i skeppsdagboken: "MOZART under segel i Norra ishavet och vill med Guds hjälp till Fredrikstad". Efter 52 dygns färd från Odense nådde skeppet äntligen Bergen, där de fick nödhamn. Hemma på Åland hade man befarat att MOZART gått under "med man och allt". När tidningen Åland i Mariehamn kunde meddela att MOZART kommit lyckligt i hamn, hölls tacksägelsebön i Lumparlands kyrka.

FYRMASTBARKEN MOSHULU
Fyrmastarbarken MOSHULU låg i augusti 1938 i Belfast och lossade sin vetelast från Australien. Befälhavare var Mikael Sjögren, densamme som sexton år tidigare var matros ombord på Skonertskeppet MOZART. I Belfast mönstrade en 18-årig engelsman Eric Newby på som befälselev och han skrev en bok om skutans hela rundresa England - Australien - England. Hans beskrivning av resan gavs ut 1956, The Last Grain Race och boken översattes till svenska 1960 med titeln Sista seglatsen. MOSHULU hade dubbla rattar midskepps och kunde så ha hela fyra man till rors, om det behövdes. Gösta Sundberg berättar om en skakande tilldragelse i grov sjö när fem män, kaptenen och fyra andra vid ratt tillsammans lyckades få tillbaka fyrmastarbarken till kursen. Det är upp till läsaren att tolka kaptenens ord efteråt: "Herre Gud!" Matrosen Cederkvist muttrade: "Herre Jesus, jag trodde masterna skulle bräckas".

BARKEN ELIN
Sjökapten Göte Sundberg avslutar sin starkt berörande artikel SJÖMÄN BER TILL GUD med att teckna bilden av Sjökapten Karl Erik Karlsson, kallad "Karlsson i kvadrat" för sitt starka matematikintresse. I en del gamla skeppsdagböcker skrev befälhavarna som första anteckning in denna mening: "Giv O Jesu fröjd och lycka". Därmed bad de om Guds beskydd för fartyg och besättning, så länge dagboken varade. Sjökapten Karl Erik Karlsson skrev ofta in böner och bibelord i sin dagbok och när han reste till ett fartyg för en ny anställning skrev han: "Reste i Jesu namn ombord". Åren 1881-1882 var han skeppare på barken ELIN, som ägdes av åtta bönder i Saltvik kommun. Efter hårda stormar i Engelska kanalen kom ELIN emot en engelsk bark PARIA, som låg till ankars. Båda fartygen fick svåra skador. ELINs förmast gick överbord. Eftersom det var ELINs ankare som draggade blev hon ensam skyldig till det inträffade. Karl Erik Karlsson blev kvar ombord över julen. ELIN såldes på auktionskammaren hos Lloyd's för £830. Hela kravet var på £7.400.


Varmt tack Göte Sundberg!

Jag vill rikta ett varmt tack till Göte Sundberg för hans artikel "SJÖMÄN BER TILL GUD" som finns i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 2010. Några ord ur Harry Martinsons Resor utan mål och ur NOMAD: Sjöman talar till Kapduvor, aktualiseras för mig när jag läser Göte Sundbergs starkt berörande artikel:


"Människosläktet behövde en Gud som hjälpte sig. En mäktig allpersonlig Jahve, som låg i dem alla som en levande ljusgenomstrålad drift."

HARRY MARTINSON: Resor utan mål, 1933



Krigsseglarnas minnesmärke är en skulptur i järn och trä av Lars Kleen, placerad på Stenpiren i Göteborg. På en granitplatta vid skulpturen står att läsa:

Havet är stort, evigt och stort -

HARRY MARTINSON

Ur NOMAD: Sjöman talar till Kapduvor, 1931


I tacksamhet
Rune Liljenrud

fredag 1 april 2011

Spektrumgruppen


Karin Boye skulle om hon levt, ha fyllt 100 år den 26 oktober 2010. Karin Boye Sällskapets första medlemsblad för år 2011 pryds av en vacker bild av Karin Boye som barn och innehållet präglas till en del av 110-årsminnet.

Vid Karin Boye Sällskapets årshögtid den 19 mars 2011 i ABF-huset på Sveavägen 41, Stockholm talade Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, om Spektrum och sin kommande bok SPEKTRUM - DEN SVENSKA DRÖMMEN.


Spektrum grundades i Stockholm 1931 och var en avantgardistiskt inriktad gruppering, där Karin Boye skrev flera viktiga essäer och Gunnar Ekelöf debuterade som poet. Harry Martinson hörde också till Spektrum.

Utifrån nytt källmaterial berättas här för första gången hela historien om SPEKTRUMGRUPPEN. Bokens omfång är 480 sidor och har cirka 130 illustrationer. Detta är verkligen något att se fram emot för läsare av Karin Boye och Harry Martinson. Boken har ISBN: 978-91-46-22062-6 och beräknas utkomma under maj månad 2011.

Karin Boye Sällskapets ordförande Margareta Hedström nämnde i samband med årshögtiden, att Sällskapet gärna samarbetar med Harry Martinson-sällskapet, vilket vi redan kunnat glädjas åt vid några tillfällen.

Rune Liljenrud