söndag 10 oktober 2010

Werner Aspenström och Harry Martinson



I bokomslagets blåa ram på Hans Isakssons bok om Werner Aspenström, finns avtryckt andra strofen ur Werner Aspenströms dikt ”Ikaros och gossen Gråsten” Ur Dikter under träden, 1956

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.

Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på Brunnsviks folkhögskola den 6-8 maj 2011, kommer vi att samarbeta med Werner Aspenströmsällskapet. Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, talar över ämnet "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning".

Werner Aspenström föddes 13 november 1918 på en gård i Torrbo söder om Smedjebacken, cirka fem mil från Dan Anderssons födelsehem i skolhuset i Skattlösberg. Han var alltså inte fyllda två år, när Dan Andersson dog natten till 16 september 1920.

Hans Isaksson, ordförande i Werner Aspenströmsällskapet, skriver i sin bok Werner Aspenström, 2003 Litterära profiler / Natur och Kultur - den första presentationen av Aspenströms författarskap i dess helhet - att Werner Aspenström satte Harry Martinsons författarskap högt och hänvisningar till Linné och Martinson understryker den djupa betydelse naturen har för honom:

Linnés vackra ord om en oändlig Gud
han sett vandra i vår hage
kommer av någon att modifieras till:
Jag såg den Allsmäktige packa hela vår jord
i sin ryggsäck och vandra bort
i det aniariska.

”Sannolika förändringar i språket” Ur Varelser, 1988

Hans Isaksson skriver: ”dröm och verklighet som skjuts in i varandra – så ter sig ofta Aspenströms författarskap. Verkligheten upplöser sig och drömmen tar vid och mellan dröm och verklighet finns flera tillstånd och stadier”.

Om man inte drömmer blir man galen,
men mitt i drömmen väcks man av förståndet,
som beställer en traditionell engelsk frukost.
Man får gå halvgalen en dag till.

”Drömmen” Ur Ordbok, 1976

År 1990 fick Werner Aspenström mottaga Harry Martinsonpriset och i ett tal då refererade han till ett möte med Harry Martinson 14.10.1954, som Aspenström skriver om i Fragmentarium, 1987. Harry Martinson hade låtit Werner Aspenström veta, att inledningsdikten till Cikada bygger på en Hans och Greta-dröm. Harry Martinson berättade också om en annan viktig dröm:

”Han berättade en fruktansvärd dröm, som tydligen berört honom starkt, en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt. Han värjde sig mot dem som ville betrakta honom som en naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just därför vill han belysa och betona de motsatta värdena. En riktig tanke, förefaller det mig, riktig i hans fall. Mörkret finns, är äldre än allting annat, låt oss därför dikta om solen!”

Werner Aspenström berör i sitt tal vid mottagandet av Harry Martinsonpriset också drömmen om Bambutornet i Vägen till Klockrike. Hans Isaksson skriver: ”om mörkret är så djupt (som i Martinsons dröm eller många av de drömmar som Aspenström redovisat) går det inte att överleva utan ljuset. Och den insikten är Aspenströms egen lika mycket som Martinsons.”

I Lyrikvännen Nr 3/1983 intervjuas Werner Aspenström av Nina Burton och i ”ett långt samtal på de slingrande vägarna mellan klotter och dikt” berörs också drömmar. Aspenström medger att de nedtecknade drömmarna ofta berör honom på ett särskilt sätt och han har också drömt färdiga dikter, inte många men några. En av dessa, där dröm haft betydelse vid tillkomsten, är undergångssynen ”Många solar lyste” i diktsamlingen Hundarna, 1954. Aspenström har behandlat detta i kommentarer till urvalsvolymen Jordvagga – Himmelstak, 1973. ”Jag vaknade skräckslagen, somnade och drömde på nytt. Hela dagen gick jag domnad, tömd, isolerad, som alltid efter sådana drömmar. Besök i andra världar är mycket tröttande.” (Lyrikvännen s.95)





Werner Aspenström studerade 1936-38 vid Sigtuna folkhögskola. Han köpte då Sten Selanders Den unga lyriken, 1927 där Dan Andersson, och Ragnar Jändel tillhörde dem som han särskilt uppskattade. Dan Andersson hade också betydelse för Aspenströms intresse för buddismen.

I Werner Aspenströmsällskapets Öva sitt eget, 2004 med texter av och om Werner Aspenström, finns en text Ur de svarta anteckningsböckerna Bok XVII 1991- som har rubriken ”Mannen som älskade Dan Anderssons dikter”. I artikeln berättar Werner Aspenström om ett möte med en man, som våren 1971 bodde ”i ett ruckel längst upp i Yttersta tvärgränd”. Han kunde dikter av Dan Andersson utantill och en gång hade han i ABF:s regi deltagit i en bussresa till Brunnsvik och Dan Anderssons trakter. ”Jag berättade att jag hade en syster som gått på Brunnsvik och träffat Dan Anderssons far. Otroligt! Kanske handhälsat, kanske pratat med honom, byskolläraren med skägget? Är det sant och inget du bara säger för att imponera på mig, att du har en syster som träffat Dan Anderssons far?” Artikeln bär vittne om Dan Anderssons djupa förankring hos enkelt folk och den visar på erkänsla inför honom från Werner Aspenström, tillhörig den litterära parnassen.



Johan Lundberg skriver i sin doktorsavhandling DEN ANDRA ENKELHETEN. Studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945, Uppsala universitet vt 1992, att drömmen om utopin tycks definitivt ha kommit på skam. Han skriver detta utifrån Harry Martinsons framställning i Verklighet till döds, 1940. Han menar att de tankegångar som Harry Martinson ger uttryck för, långt ifrån var ovanliga i det tidiga fyrtiotalets kulturklimat och nämner då Werner Aspenström:

”Sannolikt har Nina Burton rätt när hon i sin avhandling om Werner Aspenström ser ett samband mellan den gryende vanmaktskänslan i slutet av trettiotalet och den besvikelse som hos många intellektuella blev följden av fascismens seger i Spanien, av den tysk-ryska pakten och det tyska angreppet på Polen. (Burton 1984, s. 18 f). I en artikel i Afton-Tidningen 9.3.1944 talar Werner Aspenström om att den ’internationella arbetarrörelsen inte blev […] den fredsfaktor man hoppats på’. Detta kan jämföras med den misstro mot de politiska ideologierna som kommer till uttryck i Verklighet till döds, där Martinson à propos det finska vinterkriget skriver: ’Ideologiernas tid var ju slut. Ja, många låg här vid fronten just därför. De låg här emedan de politiska ideologierna till slut visat sig vara högformer och system av mänsklig nedrighet i oerhörd skala […].’ Verklighet till döds s.159 f.”




I Nina Burtons Mellan eld och skugga. Studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström, Akademisk avhandling, Stockholm 1984, citeras Werner Aspenströms korrespondens med Bonniers om 40-tal, 40-talets stora tidskrift. Werner Aspenström var med i redaktionen under de fyra år den utgavs 1944-47. Tidskriften 40-tal efterträddes året därpå av litterär tidskrift Utsikt, som organ för den yngsta författargenerationen. Karl Vennberg hade som titel i sin anmälan av första nr 1946 av tidskriften 40-tal ”Den moderna pessimismen och dess vedersakare” och han inleder på ett sätt som gör det intressant att också vidare följa tidskriften 40-tal:

”Om man vill göra några plock här och var i den samtida litteraturen och förse dem med en eller annan radanmärkning, som kan få dem att passera som diskussionsinledning till ett sådant otillåtet och oöverskådligt ämne som den moderna pessimismen, är man väl först tvungen att fråga sig vad man menar med pessimism, hur man vill avgränsa själva begreppet. Det finns ju och har alltid funnits riktningar som visserligen är på det klara med att det för tillfället står rätt illa till här på jorden, men som har fått för sig att det på något sätt ska ordna sig längre fram. Om man menar att alla tal till sist – låt vara i oändligheten – går jämt upp är man naturligtvis inte pessimist hur svart man än ser på det aktuella läget.”





Werner Aspenström hade, som tillhörig redaktionen för tidskriften 40-tal, redan i dess första nummer med en artikel ”Radikalitetens problem”. Han bidrog under tidningens fyra årgångar med några dikter, två elegier och flera artiklar: ”I väntan på dikter - En Ebbe Linde-översikt”, ”Vykort till Japan”, ”Zebran och den amoraliska människan”, ”Osammanhängande brev till en programskrivare” och ”Myten om människan”. Werner Aspenström finns i tidningen med bland undertecknarna den 1 april 1946 av ”Öppet brev till vår regering”, angående den svenska regeringens ställning till Franco-Spanien.

Efter doktorsavhandlingen om Werner Aspenström år 1984, debuterade Nina Burton 1987 som poet med Bakom den gröna dörren. I Bra Lyriks Hejda den flyende tiden, 1988 står att läsa om debutdiktsamlingen, att Nina Burton skriver måleriskt ”om skapandet – såväl det lilla som det stora – och om det som hotar skapelsen. Men även om det oskuldfulla tillståndet ohjälpligt gått förlorat – och de sista resterna av paradiset tycks vara på god väg att dränkas i syndafloden – så är det inte uppgivenhet utan förtröstan som präglar dessa återhållsamt skimrande dikter.” Nina Burton har mycket gemensamt med Harry Martinson och Werner Aspenström.

Om ”den gryende vanmaktskänslan i slutet av trettiotalet” och diskussionerna kring 40-tal, skriver Nina Burton i sin bok Den hundrade poeten – tendenser i fem decenniers poesi, FIB:s Lyrikklubb 1988.



Efter att Werner Aspenström avlidit 25 januari 1997, skrev poeten och kritikern Tommy Olofsson Under strecket i SvD den 27 januari: ”Aspenström var Harry Martinsons bäste lärjunge, ibland en lojal epigon, vilket är hedervärt om man kommunicerar och mäter sig med ett geni. Harry skrev om daggmasken, Werner om gråsparven. […] Liksom Harry Martinson, hans stora förebild, såg han en ära i att vara både bondsk och österländskt vis. Och liksom Harry uppsökte han försummade poetiska motiv […] ett partitagande för det lilla. Som poetisk strategi innebar det att man måste utgå från det konkreta för att sikta mot något allmängiltigt – den omvända riktningen misstrodde han.”

Tommy Olofsson skriver: ”Aspenströms enkelhet är försåtlig, ibland svindlande. Den är underminerad av ironier och stilistiska glidningar. Även dikter som vid första genomläsningen ter sig enkla och kristallklara kan senare visa sig ha oanade betydelser.” Olofsson nämner att Aspenströms förläggare under de sista åren, Hans Isaksson gjorde en annan och djupare tolkning av inledningsdikten Staden i diktsamlingen Ty, 1993 än den som Olofsson hade i sin recension om boken. Olofsson hade tänkt sig att den helikopter som surrar i dikten, är en modern motsvarighet till antikens bevingade pegas. Hans Isaksson talar om Aspenströms dikt som en dödsförberedelse, en inövning i det oundvikliga. Tommy Olofsson tar den tolkningen till sig och avslutar sin minnesteckning Under strecket med just den dikten ”som ett förberedande avsked till det liv som Werner Aspenström nu har lämnat bakom sig”:

Vindstilla, fallen från skyarna,
ligger Riddarfjärden.
Solen glimmar nästan som hos Bellman.
Startberedd men ovillig att lyfta
står en helikopter på en gul ponton
långt från de stora händelsernas centrum.

Werner Aspenströms ord ger ackord av överensstämmelse med andemeningen i Harry Martinsons ord ur Aniara, som finns på Harry och Ingrid Martinsons gravsten på Silverdals griftegård:

… vars själar nu i fridens boning var
avsvalnade likt snö
som nått sin vila
på andens berg.



Werner Aspenström vilar i minneslunden på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm och har alltså ingen gravsten. En minnesplatta DET LITTERÄRA STOCKHOLM upplyser om att här på Maria Magdalena kyrkogård finns flera skaldegravar, bl a Lars Johansson LUCIDOR (1638-1674), Erik Johan STAGNELIUS (1793-1823), Axel Evert TAUBE (1890-1976) och Werner ASPENSTRÖM (1918-1997). Dikten I Maria församling ur Werner Aspenströms diktsamling Trappan, 1964 finns med på minnesplattan:

I Maria församling

Klockorna i Maria dånar högtidligt
oavsett om klockaren tror på Gud.
Sparvarna badar i den snöiga häcken
och en liten råtta syr några ord
på Stagnelius grav.
En pojke har utvalt en snöflinga åt sig
och väntar på dess ankomst till jorden.
Paradisisk är inte stunden
men från dråp och bränder förskonad.
Kvarterets polis stampar av sig snön
och försvinner in på kaféet,
där klockklangen förenar sig med klangen
från skedar och brickor
och jukeboxens mycket enkla koral.

Werner Aspenström

Poetisk enkelhet, som ibland kan vara svindlande och ha oanade betydelser - som poeten Tommy Olofsson framhåller - finns också i Werner Aspenströms MÄTARLARVEN och i Harry Martinsons MÄTAREN:


Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Werner Aspenström: MÄTARLARVEN
Ur "Litania" (1952)

~~~~~~~


Mätaren ställer sig upp på bladets kant som en fråga
rest på två gröngula gångvårtor: pendlar i sidled,
letar i tomma rymden efter fäste.
Vinden hör honom, böjer grenen helt nära,
erbjuder lövets hand och ber honom komma.

Harry Martinson: MÄTAREN
Ur "Dikter om ljus och mörker" (1971)


Det skall bli intressant att komma med Harry Martinson-sällskapets årshögtid till Brunnsviks folkhögskola under tiden 6-8 maj 2011, och där samarbeta med Werner Aspenströmsällskapet.

Rune Liljenrud

Inga kommentarer: