onsdag 31 december 2008

Gott Nytt År 2009


Harry Martinson mediterar i Dagboken - som förs offentligt under en julhelg - och ser fram emot ett nytt år. Han tänker över julens innehåll och mening, livets gång, vinter, sol, rimfrost och moln, ordens vikt i språket, världshändelserna och han undrar hur barnet läser, när det får tag i verklighetstidningen:
”Vad världen levererar av råvara tillagar alltid barnet på sitt sätt i fantasiens kök, oskuldsfullt.”

”Hur synligt och verkligt har inte allting, som nu är borta, varit. Det är väl så vi halvmedvetet tänker när vi tar amatörfotografier av varandra under livets gång. Det är drömmen om stillbildens lilla punkttriumf över förgängligheten.”

På Nyårsafton manar Harry Martinson i Dagboken:

Gör så långt Du kan
det nya året till ett gott år
Alltid gagnar det att försöka



I Harry Martinsons debutdiktsamling Spökskepp
ges genom Pansång ett anslag inför kommande år

I det sjudande liv vill jag sjunga
en sprudlande evighetssång
Må det växa, det starka, det unga -
ur det gamla som var en gång












Julros
Helleborus niger

Gott Nytt År
med Harry Martinson-sällskapet

Rune Liljenrud

tisdag 23 december 2008

Vintern i Harry Martinsons diktning


Månadens Martinson i december månad 2008 av Ingemar Lönnbom framhåller att Harry Martinson beundras för sina vackra sommarskildringar, men att det finns en hel bukett dikter, som på olika sätt har hämtat inspiration från vintern och bär denna årstids namn.

Harry Martinsons dikter följer oss genom alla årstiderna och en Månadens Martinson, som den nu Ingemar Lönnbom ger, blir för oss en hjälp att bredda perspektiven. I Martinsons Vägen till Klockrike - som fyllde 60 år den 2 december 2008 och som vi skall fira under årshögtiden i Klockrike den 8-10 maj 2009 - får vi vandra med genom de olika årstiderna. Martinson låter Bolle säga "Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats."

Klockrikegruppen läser och sjunger dikter av Harry Martinson i en föreställning av Vägen till Klockrike - med regi av Kristin Olsoni - och bjuder oss därigenom Häpenheten som en nyckel, att öppna livets rika förråd med.

Häpenhet hette det mänskligas födelse och början
Att häpna är att andas ett syre utöver luftens


Luffaren Bolle och hans medvandrare är öppna för naturens tilltal genom årstidernas växlingar. Mötena med människor, som lever nära jorden, är också viktiga. Luffarna filosoferar med eftertänksamt lugn, allmängiltigt och tidlöst, över livet och döden. "Det var millioner tankar och tusen människospråk, gråstenshårt motstånd och helgonmild vänlighet, röster som var fula, hotande och grymma, och andra som var milda, lena som linlockar i sol. Och röster som var klockor, klockor. Lockande klockor från Klockrike. Men först måste man vigas, invigas. Vigas med dammet som Vägdamm. Först med sju millioner steg. Och sedan åter med sju millioner steg... Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen? Ja, det får ni fråga bortom en annan krök än denna, mitt herrskap."
(Vägen till Klockrike)

I Vintergatan, Sveriges författareförenings kalender 1942, har Harry Martinson en artikel Allt under himmelens fäste, som handlar om konsten att beskriva naturen. Han inleder med frågan var idealet ligger för en god naturskildring och om man når detta ideal enbart genom förmågan att rätt balansera mot varandra fantasien och riktigheten. Martinson utreder på ett mycket brett och djuplodande sätt naturpoetens svårigheter och stora glädjeämnen. Han menar att naturskildringen ofta kan vara diffust inspirerad, liksom den rena aningspoesien.
"Ambitionen att skildra står och väger mellan det faktiskt sedda och det centralt anade."

I Vintergatan, Sveriges författareförenings kalender 1946, finns Sex dikter av Harry Martinson. En av dessa är Kristallbön. Denna dikt tror jag röjer tankar som är aktuella för luffaren Bolle och andra som går tänkande genom livets växlingar. Harry Martinson säger om dessa: "Jag tycker väldigt mycket om folk som tänker."

Trädet rör
med en smal och frostskör gren
vid det höstlugna vattnets fönster:
fryser du ej snart.

Låt mig ej vagga i vinden
borta från dig.
Låt mig sänkas ner i din kristall.

Bind mig i dig,
du som i vintern innesluter våren.
Bind mig i dig som i en stelnad rymd
där stjärnorna bara är ljuset och sanningen,
inte livet.
Bind mig i dig
där kristallstrålar bo i ljus och sanning
långt bortom liv och död.


Bind mig i dig, du som i vintern innesluter våren


God Jul och Gott Nytt År 2009 / Rune Liljenrud

lördag 20 december 2008

Kärlekens ljus i förintelsens mörker











Högkomiker Sandon i rymderna
levde och gladde
.....
Vi tjöt när på scenen han kom med sin
trebenta kärra


Det är en stor glädje för oss i Harry Martinson-sällskapet att ungdomar intresserar sig för och arbetar med Harry Martinsons rika författarskap. Nu inför Julen 2008 vill jag lyfta fram en novell, som jag nyligen fått del av men som skrevs för tio år sedan, som ett specialarbete i svenska inom estet Es3f vid Fässbergsgymnasiet i Mölndal av en ung Camilla Prell, med Gunnel-Maria Palmqvist som handledare: ”Kärlekens ljus i förintelsens mörker - En novell i skuggan av Harry Martinsons Aniara.”

Camilla Prell nämner i ett förord att bland mörka sidor skymtas även glimtar av ljus i Aniaras sånger. Hon framhåller Martinsons förmåga att skildra kontrasterna mellan två stora makter och genom sin novell försöker hon förmedla och återskapa sin känsla angående de ljusa stunderna i mörkret på skeppet Aniara.

Specialarbetet är en parallellnovell till Aniara med personer därifrån invävda. Högkomikern Sandon ur Aniara (Sång 50) utgör en av huvudkaraktärerna och till hans motsats har tillskapats en oskuldsfull och bekymmerslös liten flicka. Ett vackert möte mellan de två bildar grund för novellens utveckling och förmedlar vad som Camilla Prell ”fann mest tilltalande i Martinsons beundransvärda rymdepos; det vackra i det fula, det mjuka i det hårda, det varma i det kalla, det lilla i det stora, glädjen i skräcken och framförallt ljuset i mörkret.”

Alla som upplevt Aniara med skådespelare Helge Skoog och kompositör Gunnar Edander, har därigenom mött en oförglömlig tolkning av Aniaras Sandon. Även i gruppen Xinombras föreställning "Aniara - människan och den stora flykten" i Lilla Gasklockan, Gävle har högkomikern Sandon extra mycket utrymme, vilket säkert uppskattas särskilt av ungdomar. Den unga Camilla Prells novell ”Kärlekens ljus i förintelsens mörker” bjuder överraskande och fascinerande tankar - aktuella inte minst nu i Juletid:

Kärlekens ljus i förintelsens mörker

Vid årshögtiden i Jämshög 2-4 maj 2008 medverkade två unga uppsatsförfattare, gymnasisterna vid Malmö Borgarskola Harry Granqvist och Martin Söderström, vars uppsatser då presenterades och nu finns utlagda på vår hemsida: ”Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen?” (Vägen till Klockrike) - En studie av civilisationskritikens betydelse för vägfararna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike och Jack Kerouacs På drift respektive ”Men det finns inget skydd mot människan” (Aniara, sång 26) - En studie av civilisationskritiken i Harry Martinsons ”Aniara”.

Vid stundande årshögtid 8-10 maj 2009 i Klockrike kommer ännu en ung uppsatsförfattares arbete att fokuseras. Semir Susic från Stockholms Universitet redovisar då sitt arbete ”Harry Martinsons stilistiska upptäcksfärder - En stilstudie av debutdiktsamlingen Spökskepp" (1929). Hans essä därom, ur Stockholms universitets studentkårs tidning, Gaudeamus finns nu att läsa på vår hemsida inför 80-årsfirandet av Harry Martinsons debutdiktsamling Spökskepp, där sista diktstrofen är:

Det går ett mummel i karavanen,
vi stirra åter i ökensanden.
Det var en hägring, vårt mål Jordanen
är ännu långt bortom ökenranden.
Och fram i brännande ökenban -
går släktets eviga karavan.




God Julhelg
och
Gott Nytt År




Kärlekens ljus i förintelsens mörker


Rune Liljenrud

tisdag 2 december 2008

Välkommen till Klockrike 8-10 maj








Här samlas Harry Martinson-sällskapet 8-10 maj 2009 till Klockrike-årshögtid med firande av Bolles roman, som då har fyllt 60år.

Skyltningen vid dungen i Klockrike blev klar den 31 maj 2008, då invigning av vägtavlan Vägen till Klockrike intill Luffardungen genomfördes. Avtäckning av tavlan gjordes av Patrick Berry, som designat den och Roger Sköld, som tillverkat den. Invigningstal hölls av ordföranden i kommunfullmäktige, Nisse Graan. Mark för skylten har familjen Kjellin på Brunneby herrgård upplåtit.

Harry Martinsons Vägen till Klockrike 60 år

Harry Martinsons Vägen till Klockrike låg i bokhandeln den 2 december 1948. Det är nu 60 år sedan dess, vilket kommer att firas, bl a av Klockrike hembygdsförening i den fina Klockrikegården, söndagen den 1 februari 2009 kl 18.00 med dramatiserade tablåer, baserade på Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike. Se särskild annonsering här på bloggen!

Harry Martinson-sällskapet markerar 60-årsfirandet genom att förlägga sin årshögtid den 8-10 maj 2009 till Klockrike. Programmet håller på att ta slutgiltig form och förhoppningen är att ett nytt Harry Martinson-stipendium skall kunna delas ut när vi då möts i Klockrike.

När Harry Martinson-sällskapet samlas till årshögtid i Klockrike inleder vi fredagskvällen den 8 maj kl 19.00 med filmvisning i Klockrikegården Vägen till Klockrike AB Sandrew-Produktion från 1953, regisserad av Gunnar Skoglund efter Harry Martinsons roman 1948 och författarens manus med originalmusik av Lille Bror Söderlundh. Bland skådespelarna finns bl a Anders Ek - Bolle, luffare Edvin Adolphson - Råttfällemakaren, Annika Tretow - Margot, bupiga, Naima Wifstrand - "Vattenhuvudets" mor, Anders Henrikson - "Vägdamm", luffare, Stig Järrel - Axne, ångerfull luffare och Gösta Cederlund - landsfiskalen. Filmvisningen är öppen för alla intresserade. Kaffe serveras efteråt med samtal om filmen.

En hel del återstår ännu av planeringen inför årshögtiden i Klockrike. Vi skall uppmärksamma att det är 80 år sedan Harry Martinsons debutdiktsamling Spökskepp utkom, år 1929. Vidare är det dags att under år 2009 markera, att Harry Martinson-sällskapet då fyller 25 år. Vi uppdaterar på hemsidan när planeringen är klar. Välkommen!

Interiör i Klockrikegården, Klockrike. Hit förläggs de flesta av programpunkterna under Harry Martinson-sällskapets årshögtid 8-10 maj 2009.

Det viktiga är att Du bokar in tiden för årshögtiden Klockrike 8-10 maj 2009

Välkommen med och intressera också andra!

Hälsningar Vägen till Klockrike 60 år
Rune Liljenrud

Klockrike hembygdsförening inbjuder

Klockrike hembygdsförening
inbjuder till 60-årsjubileum
för Harry Martinsons
Vägen till Klockrike

Söndag 1 februari 2009
kl 18.00 i Klockrikegården
Luffare - Vägen till Klockrike

En dramatisk-musikalisk vandring
på vägen till Klockrike.

Pär Sörman sjunger och berättar till gitarr, concertina och munspel. Förutom texter av Harry Martinson ingår sånger och dikter av Gustaf Fröding, Martin Nilsson, Dan Andersson, Salvatore Quaismodo, Öyvind Sund, Olle Adolphsson och Nils Ferlin. Speltid ca 90 min.

Välkommen hälsar
Klockrike hembygdsförening

Hälsningar Vägen till Klockrike 60 år
Rune Liljenrud

Vägen till Klockrike 60 år

Harry Martinsons
Vägen till Klockrike
60 år - 2 december 2008

Harry Martinsons Bibliografi 1 av Carl-Otto von Sydow anger att Harry Martinsons Vägen till Klockrike låg i bokhandeln
den 2 december 1948.

Gunnar Ekelöf skriver i BLM, Bonniers Litterära Magasin (1/1949) om Vägen till Klockrike. Han är mycket positiv i sin recension av Harry Martinsons roman och framhåller bokens mycket höga, rent litterära kvaliteter, men skriver han: "Det finns dock i boken en egendomlig episod, som jag är rädd att jag inte fullt förstår men som förefaller mig ha betydelse för hela dess tankeinnehåll: det är historien om ”luffarsekten”, om hur globetrottern Sandemar kommer tillbaka och av åtta-nio kamrater, som man skulle kunna kalla ”elitluffare”, bildar en inre kader." Gunnar Ekelöf avslutar sin recension i BLM av Vägen till Klockrike så: "En stor och givande bok inför vilken en kritiker måste känna fåfängligheten i varje kortsiktigt försök att göra den rättvisa."


Harry Martinsons Vägen till Klockrike har i originalutgåvan 363 sidor. Gunnar Ekelöf skriver i BLM att boken "är den sovrade kvintessensen av två- eller tretusen handskrivna manuskriptsidor - jag minns tyvärr inte den rätta siffran, men det kan ju göra detsamma, för saken är fantastisk nog ändå."

Ur det efterlämnade materialet till Vägen till Klockrike sammanställdes Bollesagor, som utgavs av Bonniers och fanns i bokhandeln 18 november 1983. Sammanställning och efterskrift av Ingalisa Munck. Förord av Georg Svensson

I Harry Martinson-sällskapets utgåva av Harry Martinsons samlade verk är Vägen till Klockrike nr 3 av totalt 11 band i denna serie. Romanen har fått ett mycket värdefullt efterord av dramaturgen och regissören Kristin Olsoni med rubriken "En vandring i förnedring och försoning".

I serien Nutidsförfattare intervjuas Harry Martinson den 18.11 1952 av Gunnar Helén och talar om liv och diktande. (Utgiven av Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge) Harry Martinson säger att ”Vägen till Klockrike är helt och hållet en filosofisk, symbolisk bok. Folk som tänker. Jag tycker väldigt mycket om folk som tänker. Jag tycker över huvud taget om att romanfigurer ibland ger sig till att tänka, filosofera, för dialog, som är något tänkvärd, inte bara dösnack, realistiskt dösnack.”

Vägen till Klockrike finns i många olika upplagor. När Stiftelsen Litteraturfrämjandet år 1988 gav ut romanen så fanns Anders Österlings omdöme med på bokomslaget: "Den är djärvt originell, fantasirik och mänskligt gripande, och den rymmer folklig humor jämsides med förtrollande naturpoesi... Ett verk som kommer att leva genom sin språkkonst och sin inre melodi."

Hälsningar Vägen till Klockrike 60 år
Rune Liljenrud

söndag 30 november 2008

Karin Boyes Kallocain i Lund

Handaffisch som utdelas när Kallocain nu ges i Lund


Karin Boyes Kallocain
på Lilla Teatern i Lund


I januari 1941 anordnades en svensk bokvecka i Köpenhamn i det ockuperade Danmark. Karin Boye och Harry Martinson var inbjudna, förutom Hjalmar Gullberg och Sigfrid Siwertz. Man önskade att de svenska diktarna skulle läsa ur egna verk och särskilt hade man bett Karin Boye att läsa ur Kallocain. I brev röjer hon stor oro inför resan. Harry Martinson nämner i ett brev vad Karin Boye sagt om Kallocain efter det att den utkommit:

Det är som om något utanför mig själv hade skrivit den, jag är rädd.

Harry Martinson har samma syn på sin diktaruppgift - att ur inspiration förmedla budskap - när han i den avslutande sången i Aniara skriver:

Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
med sändebudets rätt från tid till tid
vårt öde speglat i galaxens hav.


När Karin Boyes noveller Ur funktion utkom 1940 skrev Gunnar Ekelöf i BLM: ”Flera av handlingarna har ett oförtydbart dramatiskt anslag, tycks bygga direkt på en konception av dramatisk art. Det är som om de bara väntade på att framställas på en scen eller i livet.”

Detta uppnås nu med Karin Boys Kallocain när Avdelningen för envägskommunikation och propaganda på Lilla Teatern i Lund ger DIN TANKE ÄR STATENS EGENDOM - en pjäs med manus fritt efter Karin Boyes Kallocain - i god regi av Michael Thanning Bergenholt.

Till alla Er som med denna pjäs påminner om Karin Boyes viktiga, och för varje tid aktuella diktning - Ett erkännande och varmt tack! Skådespelarnas inträngande tolkningar av Kallocains gestalter och miljö är en hjälp att kritiskt leva i nuet och att - med Hjalmar Gullberg - rannsakande fråga inför framtiden:

Omkring oss ligger jorden sönderslagen.
Vad sker i det som sker? Vad försiggår?
Fast jag vet ingenting om morgondagen,
Vet jag att mänsklighetens sak är vår.


(Ur Ungdomsstaden)

Julrosor - som växer och blommar trots mörker och kyla - tolkar ett varmt tack för en levande Kallocain
på Lilla Teatern i Lund!
Hälsningar från premiären, den 28 november 2008
Rune Liljenrud

lördag 22 november 2008

Tourister Klassiska författare på resa


Tourister Klassiska författare på resa

Bättre tjäna dräng i underjorden
än som eldare på S/S Alma...

Oss om misskund tiggde själva järnen
när vi motströms i kompakta hettor
övade vårt helvete i grunden.

Men vi stödde oss på starka njurar,
starka hjärtan och vårt hat till floden.
Rakt mot strömmen tog vi S/S Alma.
Att vi lever än är knappast sanning.
Men vi har ett sätt att le mot andra
spöklikt när vi nämner apnötstraden.

(Harry Martinson Hårda år ur Nomad, 1943)

Den 5 mars 1927 blev Harry Martinson i Antwerpen eldare på S/S Monica på väg till Västafrika, vilket skulle ge honom mycket hårda livserfarenheter, som han senare litterärt bearbetar i såväl lyrik som prosa. I dikten Hårda år ur Nomad heter ångaren visserligen S/S Alma men det är hon som i verkligheten hette S/S Monica och som tog honom till jordnötsdistriktet nära staden Kaolak i heta Senegal för frakt av jordnötter till Bordeaux.

I Resor utan mål har Harry Martinson ett kapitel S/S Monica, som handlar om hans hårda erfarenheter av apnötstraden. Det är en mycket stark arbetslivsskildring och Martinson skriver att sjömännen är medvetna tjänare i en världsdynamism som alla är beroende av. Det är ett bra val som görs ur Harry Martinsons rika diktning, när just detta kapitel får representera honom bland tolv andra klassiska resenärer i antologin Tourister Klassiska författare på resa. Boken utkom 2006 på Carlsson Bokförlag i samarbete med DELS (De litterära sällskapens samarbetsnämnd) med Ingegerd Bodner Granberg och Marianne Enge Swartz som redaktörer. En rubrik Eldare på oceanerna berättar för att glömma ges som inledning till kapitlet och anger hur man kan tolka Martinsons litterära bearbetning av sina erfarenheter. I marginalen har förts in vägledande citat ur Martinsons text.

De övriga tolv i antologin Tourister Klassiska författare på resa är i bokstavsordning Dan Andersson, Fredrika Bremer, Sven Delblanc, Verner von Heidenstam, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Ludvig Nordström, August Strindberg, Emanuel Swedenborg, Hjalmar Söderberg och Elin Wägner. Tretton klassiska resenärer - den äldsta född 1688 och den yngsta 1931 - beskriver hembygd och exotiska länder. Varje bidrag väcker intresse att läsa mera av författaren.


Rune Liljenrud

torsdag 20 november 2008

Selma Lagerlöf 150 år


Viktigare vore att se dig nära,
att se vad som just nu
skyndar eller dröjer hos ditt ansikte.
Om där ilar ett skratt
eller slocknar en glädjes stjärna.


Harry Martinson: Brev / De tusen dikternas bok

Selma Lagerlöf 150 år

Selma Lagerlöf, föddes 20 november 1858, alltså idag den 20 november 2008, för 150 år sedan. Hon föddes på Mårbacka i Värmland, där hon också avled 16 mars 1940. Hon blev fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet 1907, den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur 1909 och den första kvinnan i Svenska Akademien 1914. Debutromanen Gösta Berlings saga utgavs 1891. Den blev film 1924 i regi av Mauritz Stiller, med bl a Lars Hanson och Greta Garbo som skådespelare. Selma Lagerlöf tyckte inte om filmen, på grund av förändringar som gjorts i manus och i ett brev till Mauritz Stiller skriver hon "Ett färdigt verk bör man i film nöja sig med att följa som en rik och levande illustration utan att omskapa detsamma, utan att vilja göra det till något nytt".

Selma Lagerlöfs 1900-talsböcker fram till Nobelpriset och inträdet i Svenska Akademien, kan nu firas som 100-årsminnen i tät följd. År 2002 var det 100 år sedan Jerusalem utgavs och 2004 var det 100 år sedan Herr Arnes penningar samt Kristuslegender utgavs.

Vivi Edström, som ägnat ett långt forskarliv åt Selma Lagerlöfs författarskap, presenterade Herr Arnes penningar i ett värdefullt programhäfte inför pjäsen, som gavs på Dramaten i Stockholm under jubileumsåret med duktiga unga: Lucas Svensson - dramatiker, Birgitta Englin - regi, Jens Sethzman - scenbild och ljussättning. Bland alla goda skådespelare fanns Per Myrberg och Inga Landgré. I dramats epilog drog en livgivande vårstorm in över Dramatenscenens tillskapade ismur, så att det däri infrusna fartyget kunde komma loss. En stark dramatik skapades och blev till ett hoppets tecken för det godas seger.

År 2007 firades 100-minnet av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och i år är det En saga om en saga och andra sagor, som 100-årsjubilerar. Selma Lagerlöf fortsatte att skriva viktiga verk också efter Nobelpriset, såsom Liljecronas hem 1911, Körkarlen 1912 och Kejsaren av Portugallien 1914.

I många hem har nu Selma Lagerlöfs böcker fjärde generationens läsare. Då Århundradets svenska böcker röstades fram av svenska folket i SVT:s kulturprogram Röda rummet, våren 1998, så hamnade inte mindre än fem boktitlar av Selma Lagerlöf på topplistan. När Harry Martinson år 1958 i sin mästerliga prolog Vildgåsresan hyllar 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse, så använder han bl a vallmoblomman som symbol. Uthållig och ihärdigt prunkande vänder den tillbaka, år efter år. Så lever idag Selma Lagerlöfs diktning och den kommer att leva.

Brev
Vad vet jag väl
om du när detta läses
behöver frid eller storm.
Genom trädens kronor
faller sedan timmar och dagar snön
medan du kanske
har sol i din trakt.
Ändå är det inte därom jag frågar,
vad som händer i våra landskap.
Viktigare vore att se dig nära,
att se vad som just nu
skyndar eller dröjer hos ditt ansikte.
Om där ilar ett skratt
eller slocknar en glädjes stjärna.


Harry Martinson: De tusen dikternas bok, 2004

Att kunna ta del av en författares brevväxling, är som att äga ett personligt referensbibliotek. Bilden av Harry Martinsons liv och diktning djupnade, när Poetiska törnbuskar i mängd-Brev 1929-1949 / Urval och kommentarer av Paulina Helgeson, utkom under jubileumsåret Harry Martinson 100 år. Martinsons dikt Brev ur De tusen dikternas bok, kan ge motivation att ta del av vad Selma Lagerlöfs brev innehåller. Där finns mycket information om diktaren och hennes samtid, men det slutar inte därmed. Breven har mera att ge.

Viktigare vore att se dig nära,
att se vad som just nu
skyndar eller dröjer hos ditt ansikte.
Om där ilar ett skratt
eller slocknar en glädjes stjärna.


Selma Lagerlöf-sällskapet har gett ut två mycket värdefulla brevsamlingar, i urval av Ying Toijer-Nilsson. Brevböckerna har sammanlagt 677 sidor och pryds med fina Selma Lagerlöf-porträtt (ovan). Bland breven kan vi få insides information om bl a hur det var när Erik Axel Karlfeldt utsågs till Nobelpriset, men avböjde att ta emot det. Han tilldelades priset postumt år 1931.

Verner von Heidenstam är aktuell i flera av Selma Lagerlöf-breven. Akademiledamoten Torgny Lindgren, som tilldelats såväl Övralidspriset som Selma Lagerlöfs Litteraturpris, har i Legender tillägnat Selma och Verner en underfundig novell, som inte kan lämna någon oberörd.

Ying Toijer-Nilsson har senare, i samarbete med Selma Lagerlöf-sällskapet, gett ut Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan. Ur öppenhjärtliga brev från 28 års brevväxling fram till författarinnan Sophie Elkans död, strömmar livsvisdom och humor, som får bilden av dem båda att respektfullt djupna. Ying Toijer-Nilsson har också samlat och kommenterat 201 brev från Selma Lagerlöf till modern. Från Selma Lagerlöfs samling på Kungliga Biblioteket KB i Stockholm, har vi mycket mera att vänta - när forskare mäktat att arbeta sig igenom det stora materialet och det kan få offentliggöras, med hänsyn tagen till donations- och sekretessbestämmelser.

Den praktfulla hatten som Selma bar, kan vi beundra så fort vi tar en 20-kronorssedel i vår hand. På sedelns baksida möter oss Nils Holgersson och då kan vi tänka på det som Vivi Edström skriver i sin bok Selma Lagerlöf, att Harry Martinsons Vägen till Klockrike är en Nils Holgersson i luffarperspektiv. Vägen till Klockrike kommer att fylla 60 år den 2 december i år, vilket Harry Martinson-sällskapet markerar vid stundande årshögtid, som förläggs till Klockrike 8-10 maj 2009.

Under jubileumsåret Harry Martinson 100 år anordnades en konstutställning på Valdemarsudde i Stockholm Harry Martinson och hans konstnärskrets. Ingvar Holm har i sin bok Harry Martinson i målarnas mitt tagit med en målning, gjord av Harry Martinson, som kan föra tankarna till Selmas hatt. Ingvar Holm skriver: Naturen får kvinnlig röst hos Harry Martinson och av naturens ting, blommor och djur byggdes bilden av kvinnan i oljemålningen ”Dam i lila hatt” från 1932. Det är som förvandlingsstycke en ny hyllning till moderligheten, urvagga och urcell, symbolen för trygghet, harmoni och hälsa.
Svenska Akademien (tidigare ägd av Ivar Lo Johansson).

Några rader ur Harry Martinsons hyllning i prologen Vildgåsresan till 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse får tolka en hyllning till Selma Lagerlöf också nu vid 150-årsminnet.
Vildgåsresan finns med i Harry Martinson-sällskapets årsbok 1994, Skillingtrycket och Vildgåsresan, sammanställd av Stefan Sandelin.

Nils Holgersson blev mer än blott en pojke
som fått en tomteörfil och förvandlats.
Han blev piloten i vår första flygdröm;
och sträckets väg från Skåne upp till Lappland
var (tecknad som den blev av lärarinnan)
den första flyglinje som världen hade.
.....
Från alla land där barnen lärt sig läsa
kom fler och fler och snart låg millioner
av barn bland skyarna och red mot Sarek.
.....
All myt och dikt har alltid älskat fåglar,
och henne som vi ärar här idag
skall alltid höra hop med unga resors flykt
och mytens fågelskara.



En blomma från Abbot Hans med lekbrodern från Öveds kloster och den blommande lustgården i Göingeskogen /
Till Selma Lagerlöfs 150-årsminne och 100-årsminnet av

Legenden om julrosorna,
ur En saga om en saga och andra sagor








Legenden om julrosorna
hör till Julhelgens läsning
i många hem.



Hälsningar
Jubileumsdagen / Selma Lagerlöf 150 år
Rune Liljenrud

onsdag 19 november 2008

I morgon 20 november, 150 år


I morgon 20 november 2008 skulle Hon, som gav oss Legenden om julrosorna och så mycket, mycket mera omistligt i Livet, ha fyllt 150 år. Hennes minne firas storligen, till allas vår glädje! Rune Liljenrud

onsdag 12 november 2008

Kommentar till Månadens Martinson i januari och november 2008

Camilla Odhnoff och Rune Liljenrud har på olika sätt närmat sig dikten Efterskrift, ur Passad (1945), med eleganta personliga kommentarer.
Dikten anses vara riktad direkt till Karin Boye. Det är sällan vi i Martinsons lyrik finner en dikt med ett så tydligt Du-tilltal.
Martinson och Boye stod varandra nära. Hon var hans andliga syster i mycket. I denna variant av ett epitafium ser han rakt in i hennes sköra själ, som liknas vid den vackra, men kortlivade vallmoblomman. Genom att använda sig av vallmoblomman som likt ett ogräs envist kommer tillbaka år efter år, förutspår Martinson att Boyes diktning kommer att leva.
Det fanns bland dåtidens kritiker de som hellre prisade Hjalmar Gullbergs dikt om Boye ”Död amazon” (maj 1941) än hennes egen produktion.
I den av Paulina Helgeson sammanställda brevsamlingen kan vi läsa om (sid. 269f) hur Martinson brottades med en minnesartikel han hade lovat att skriva om Karin Boye, som 23 april 1941 hade tagit sitt liv i Alingsås. Det blir ”Karaktären Boye”.(1942)
Så här skriver han där:
”Verkligheten är svår. Boye önskade den annorlunda ”
”Tilliten varar tills man storknar av verklighet.”

Bilden av Karin Boye förekommer även i Aniara, där hon får ge gestalt åt den kvinnliga piloten ,den till synes starka, men ack så sorgsna Isagel, som sakta bryts ned.
I slutraderna i Efterskrift lovar diktarbrodern att fortsätta att dikta henne till heder, trots livets flyktighet. Ett hos Martinson ofta förekommande tema som vi även finner i dikten ”Sommarspel” ur Cikada (1953), där Martinson framhäver gräshoppans och vallmons korta, intensiva liv. När de lever, då är det verkligen sommar.
Marianne Westholm

tisdag 11 november 2008

Vallmon - En hoppets symbol


Den 11:e timmen,
den 11:e dagen
i den 11:e månaden


Vallmon är en viktig symbol i Harry Martinsons diktning. Den används bl a i diktsamlingen Passad, som första gången fanns i bokhandeln 14 november 1945. Vallmon nämns också i Cikada, 1953, Aniara, 1956 och i Gräsen i Thule, 1958.

Remembrance day den 11:e november, till minne av stupade soldater, högtidlighålls i många länder med vallmon som symbol, bl.a. i Storbritannien/Poppy day, Irland och Australien. I Frankrike, Belgien och Kanada är den helgdag.

Inger-Siw Eruths Lindell skriver i sin bok I Flanderns jord - Diktarnas röster från första världskriget, 2005 att den 11:e timmen den 11:e dagen i den 11:e månaden 1918 blåstes eld upphör på västfronten. Då var västfronten ett makabert, spöklikt landskap. Ödeläggelsen var total. Byggnader, vägar, träd och växtlighet - allt var dött och förkolnat. Mer än 1 600 städer och byar låg i ruiner eller hade utplånats helt. Det enda som växte var vallmon, vars frön började gro när krigets härjningar rörde om i leran. Fälten översållades med ljusröda och röda blommor. Den röda vallmon blev en symbol för alla stupade soldater, efter John McCraes dikt På Flanderns fält.

I Flandern vajar vallmons blad
bland fältets kors i rad vid rad
där vi nu vilar;


Harry Martinsons dikt Efterskrift ur Passad, som utkom 1945, det år då andra världskriget slutade, har likheter med dikten av John McCrae, som dog på ett militärsjukhus 1918, det år då första världskriget slutade. I båda dikterna finns dödens djupa allvar och där förekommer som hoppgivande symboler vallmo och fågel - lärka hos John McCrae och hos Harry Martinson fältpiplärka, som han i Det enkla och det svåra, 1939 tolkar i kontrast till krigsflyget.

Medan John McCrae i sin dikt allmänt manar ”…lyft vår fackla, den som for / utur vår hand där vallmon gror” så har Harry Martinson i sin dikt ett direkt Du-tilltal, riktat till någon som hjälpande har ingripit, på ett helt avgörande sätt ”Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull / vallmon, din blomma".

Vem tilltalas? Den frågan brottas vår hedersmedlem Camilla Odhnoff med i en analys av dikten i "Månadens Martinson". Hon undrar om Harry möjligen suttit i kyrkan i Ronneby och läst citatet från Ovidius under kyrktaket. Allt mänskligt hänger på en tunn tråd. Många och långa trådar - några osynliga - binder samman människosjälens djuplodare.

Kanske har Harry suttit i Sölvesborgs kyrka och begrundat de medeltida målningarna i valven, där det faktiskt förekommer en tunn tråd, nedsänkt från de himmelska sfärerna till en enkel kvinna, Maria med uppdrag att hjälpa mänskligheten. I ett språkband står en hälsning till henne. Hon svarar ja till uppgiften"utan att fråga om det bar sig".

Mariakapellet i Åby kyrka, Kalmar län har en vacker, textil utsmyckning med mönster av en vallmo. Konstverket kallas LOVSÅNG” (bilden ovan). Marie Dolff har vävt textilen efter en akvarell, som hennes dotter Ylva har målat. Marie Dolff nämner att när väven kom på plats första gången, såg någon Jungfru Maria i bilden. Någon tyckte sig också se änglavingar.

Margit Abenius menar i sin Karin Boye-biografi, Drabbad av renhet, 1950 att Harry Martinsons dikt Efterskrift är ”till Karin Boyes minne” och ett svar på hennes förmåga att väcka ”atman” hos människor. Karin Boye gjorde starka intryck och påverkade positivt Harry Martinson, som svarar och lovar:

Alltid lovar jag dig
att binda vackert i kärvar
nuen som tiden skar.


Harry Martinson skriver i ett brev den 17 maj 1941 till Olle Holmberg, om Karin Boye: "Hon var mig personligen ett stöd under många år och vi utbytte ständigt tankar då vi träffades. När jag låg på sjukhus besökte hon mig och dessa besök står nu framför mig som de starkaste minnena jag har av henne".

Björn Julén skriver i Karin Boye sällskapets skriftserie Karin Boyes liv och diktning II, att diktens språk är oefterhärmligt ”martinsonskt”, utan direkta allusioner. Den är snarare uppbyggd kring ilsnabba associationer ”en livets parasolldag”, där ”fältpiplärkan” lyfter mot skyn. Samtidigt formuleras det paradoxala i Karin Boyes livskrav i tredje strofens enkla rader:

Du kunde inte leva på att stenen består
och blomman förgår.


Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien har i sitt emblem romarnas växtlighetsgudinna Ceres, som hade vallmon sig tillägnad. Grekerna kallade henne Demeter, vars namn kan översättas med ”Moder jord”.

Finska Marimekkos mest framträdande designer under nära fyra decennier, Maija Isola designade 1964 Unikko-blomman. Unikko är vallmo på svenska, och uni betyder dröm, vision och framtidsplan. Vallmon framstår som en hoppets symbol.

Ett svar på vem som tilltalas i Harry Martinsons dikt Efterskrift kanske finns i Aniara, som i flera sånger nämner Nobby (Nobia) - ett samlingsnamn för kvinnor som under historiens gång utfört barmhärtighetstjänst för nödlidande människor. Det gäller alla med ”hjärtats skönhet”. Som förebilder till Nobby kan Harry Martinson ha haft Florence Nightingale - Damen med lampan, Mathilda Wrede - Fångarnas vän och Elsa Brändström - Sibiriens ängel. Rymdmatrosens berättelse i Aniaras sång 40 mynnar ut i ett varmt erkännande av Nobbys uppoffrande kärlekstjänst.

Jag dröjer gärna vid det kära minnet
av denna kvinna som tog del i allt
som hette lidande och offerväsen.

I människokärlek har hon sytt och tvättat
åt tundrans fånge och försakat sig.
Jag skulle aldrig annars ha berättat
om samariten Nobia för dig.


Med denna symbolik kan ”opiets fana” få en tolkning och betyda det som medicinskt sakkunniga kan ge från vallmon - hjälp för stillande av smärta, också när den är som allra värst. Inom konsten är vindruvan en bild för tålmodig väntan och vinet framstår som symbol för hoppets överflödande glädje, "För din skull dricker jag, spiller jag vin".

I Det enkla och det svåra, 1939 uppehåller sig Harry Martinson vid "tistel" som symbol och skriver att en del tistelarter "kunna liknas vid förvridna katedraler med lutande torn utan like. Men allt vad tistlar än kunna uttrycka, harmoni är det inte." I Aniara kan anas en polarisering mellan "tistel", som en symbol för demolerad skapelse och "vallmoklutar", som en hoppets symbol.

Isaak Rosenberg, född av fattiga ryskjudiska föräldrar, stupade under en nattpatrull 1 april 1918 och begrovs med nio kamrater på ett slagfält öster om Arras. Han skrev dikter på papperslappar under korta pauser i skyttegravarna.
I dikten Gryning i skyttegraven minner han oss om, att

En vallmo som rotats i mänskliga ådror
droppar och droppar för evigt


Harry Martinson bildspråk i dikten Uppenbarelse ur den civilisationskritiska Vagnen, 1960 ligger symboliskt nära

Långt klarare än ögon kunna se
har växandets mirakel börjat ske.
Vid fåglars sång går blom ur dödens ben.
På ängen tändas gyllne kalkars sken.



Inte långt från Linköping har jag funnit denna vallmotavla, osignerad och med en bred ram, målad dystert i svart färg.
Under en bukett vallmor i vas, knäböjer en människa med knäppta händer, lyftande ett ljus i vallmornas röda färg.
Tavlans ägare trodde sig veta, att den tillhört en hög militär.

Musik med ord ur Mozarts Requiem aktualiseras:

Oro supplex et acclinis
coro contritum quasi cinis
gere curam mei finis


Djupt i stoftet böjd jag vänder
mig till dig med knäppta händer
att ett saligt slut du sänder


Vem känner vallmotavlan?

Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen..


Harry Martinson Ur Förbindelse, Gräsen i Thule


Vallmodagen / Remembrance day
/ 11 november


Rune Liljenrud

______________________


Efterskrift

Du satt i en hängande trädgård.
Den hängde på ett enda hår en livets parasolldag.

Du lyfte med trädpiplärkan mot skyn
utan att fråga om det bar sig.

Du kunde inte leva på att stenen består
och blomman förgår.

Du kunde inte dö bara på detta:
att gravarna bära härdiga stenar
som alltid stå ut med
att grav lägges till grav.

Nu blommar för din flyktiga bräcklighets skull
vallmon, din blomma.
För din skull hissar jag opiets fana.
För din skull dricker jag, spiller jag vin.

Alltid lovar jag dig
att binda vackert i kärvar
nuen som tiden skar.


Harry Martinson: Ur Passad











.......
vallmon,
din blomma

lördag 8 november 2008

Inför Vallmodagen / Remembrance day 11 november


Mellan poesin som bor i ditt hjärta och vallmon finns
ett kontrakt
skrivet av vinden och undertecknat av förgängelsen..


HARRY MARTINSON: Förbindelse / Gräsen i Thule

Inför Vallmodagen / Remembrance day 11 november

Vallmotextilen ovan - LOVSÅNG - finns i Mariakapellet i en kyrka.
Vet Du var den är - så svara gärna - här på bloggen!
- Svaret kommer Vallmodagen / Remembrance day.

Rune Liljenrud

SVAR på frågan

Inför Vallmodagen / Remembrance day 11 november 2008

Två damer, från Åmål och från Jonstorp, har svarat rätt!
Tack för Ert engagemang! Här får Ni en vallmo var!!







Text ur dagens blogg:

Mariakapellet i Åby kyrka, Kalmar län har en vacker, textil utsmyckning med mönster av en vallmo. Konstverket kallas LOVSÅNG” (bilden ovan). Marie Dolff har vävt textilen efter en akvarell, som hennes dotter Ylva har målat. Marie Dolff nämner att när väven kom på plats första gången, såg någon Jungfru Maria i bilden. Någon tyckte sig också se änglavingar.

torsdag 6 november 2008

Fabian Månsson från Hasslö









.......

Så minnas vi honom, han står och bläddrar i revisioner
och vet vad som var i går.
Det är som en sång om pioner.
Det skiner av svällande mull
kring saftrika armtjocka stjälkar.
Han talar så man ser och hör
en savpuls i bondens bjälkar.

Han stiger fram på nytt en gång,
vårt minne äger fäste
i vad han gav och vad han var:
det bästa bland de bäste.
Och folkets själ som sällan fylls
får av naturen driven
en ilning av den varma sorg
som blir all äkthet given.


Harry Martinson hyllar Fabian Månssons minne


Fabian Månsson (1872-1938) tillhör svenska demokratins portalgestalter. I Per Meurlings biografi till hundraårsminnet av hans födelse tecknas hans personlighet i expressiv kraft. Frälsningssoldaten Fabian Månsson har initierat skildrat en epok inom frikyrkorörelsen i sin roman Rättfäriggörelsen genom tron. Fabian Månsson var bl a med och redigerade om den Svenska Psalmboken. Kanske är han mest känd för sin Stridssång, som faktiskt hans vän Ärkebiskopen Nathan Söderblom, kunde tänka sig ha med som en frihetspsalm i Svenska Psalmboken. Fabian Månssons dikt kan jämföras med Dan Anderssons dikt Benkvarnen.

Förutom Rättfärdighetsrörelsen genom tron, 1-2, (1916) har Fabian Månsson bl a skrivit Sancte Eriks gård, 1-3, (1922-26) samt Gustav Vasa och Nils Dacke,1-2, (1928-30) del 3, (postumt 1948) Han var en mycket flitig skribent på politiska och historiska områden och fick erkännande uppskattning genom att han 1932 promoverades till Filosofie hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Carl Eldh har en byst föreställande Fabian Månsson vid Stockholms stadsbibliotek (1940). Fabian Månsson står staty, huggen i svart diabas på Hasslö, nära bron från fastlandet. Monumentet är skapat av bildhuggaren Hjalmar Råstorp från Lönsboda. Den väldiga statyn avtäcktes av statsminister Olof Palme till 100-årsminnet av Fabian Månsson år 1972.

Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna.
Nu borde segel stå på kö till klarhetens beklädnad.....
.....
Man borde vandra då på äng där det är gott för anden.....
Och veta sju slags hut i grönt och le åt liv och döden.


Denna psalm av Harry Martinson publicerades i Nya Dagligt Allehanda år 1933. Harry Martinson skriver i psalmen ”veta sju slags hut” och jag tror nog att uttrycket går direkt tillbaka till Fabian Månssons mustiga uttryck "Vet hut, vet sjufalt hut", som myntades av honom år 1921 i en riksdagsdebatt.

För 70 år sedan avled Fabian Månsson och till hans minne skrev Harry Martinson en dikt i tidningen Socialdemokraten. Också häri hämtar Martinson bildspråk från naturen. Diktens avslutande två strofer finns ovan, under bilden av Fabian Månssons staty på Hasslö.

Harry Martinson skrev tidsaktuella dikter
- som består.
Rune Liljenrud

lördag 1 november 2008

Bolle i minnenas helg


Harry Martinsons Vägen till Klockrike fyller 60 år.
Harry Martinson-sällskapet markerar detta genom att förlägga sin årshögtid till Klockrike 8-10 maj 2009.

Denna minnenas helg tänker jag på Bolle och hur stark och minnesvärd Harry Martinsons skildring är av luffaren Bolles sista tid i livet: "Bolle trivdes på sanatoriet. Han trivdes där ända till sista dagen, intill sista fläkten liv...

En dag kom sköterskan in med en vårhyacint. Hon log vänligt mot honom och ställde den på hans sängkommod.
Den här ska Bolle ha, sade hon. Den är från Våren. Jag har haft den inne på mitt rum tills den kom igång. Men den är från Våren.
Hon tyckte väl att det var synd om den gamle luffaren, som inte alls hade några besök de dagar då korridorerna myllrade av släktingar, som patienterna i sin överbärande och hyggliga cynism kallade "de sörjande". Så bjöd hon Våren själv att besöka honom.
Och detta blev det vackra slutet på Bolles roman. En vänlig sköterska. En vårlig hyacint.
Ty sent på kvällen samma dag som hyacinten hade börjat vissna, klev luffaren Bolle över i den svarta trånga ekan och roddes bort från hälsans ö och ut på dödens hav."
__________________________________

Hälsningar i Minnenas helg med Bolle
Rune Liljenrud

måndag 27 oktober 2008

Harry Martinson-tankar för dagen


I Sveriges Radio P1 Tankar för dagen, idag den 27 oktober 2008, talade Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik, Uppsala. Han visade till Harry Martinsons dikt Den stora sorgen ur Dikter om ljus och mörker, 1971 som inleds med:

Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen.
Den väggen är lag av naturen.
Den saknar evangelium.
Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.


Professor Bengt Gustafsson har alltid väsentligheter att ge. Lyssna på honom på SR P1, Lyssna igen, 30 dagar på webben.
Tankar för dagen avslutas idag med Harry Martinson-citat

Detta kallas omsorg i tid.
Den verkliga sorgen
som i tid ser och inser.

___________________

Professor Bengt Gustafsson var en av talarna under Sandblomdagen den 16 oktober 2008 i Aulan, Lunds Universitet med ett föredrag till fantastiska bilder

MELLAN DET LILLA OCH DET STORA
"på tidens smala näs"

Under Sandblomdagen bjöds också dessa givande program:

TIDSBEROENDE OCH EVIGHETSLÄNGTAN
Antje Jackelén, biskop i Lund

ATT FÅNGA DAGGDROPPEN, ATT SPEGLA KOSMOS
Anders Palm, professor em & Johan Stenström, univ.lektor,
Avd. för litteraturvetenskap, Lund

ANIARA
Helge Skoog, skådespelare & Gunnar Edander, kompositör

OCH SÅ LILLA JAG
Merete Mazzarella, professor i nordisk litteratur, Helsingfors

Rune Liljenrud

fredag 24 oktober 2008

Karin Boye Sällskapet 25 år

En regnig kväll nästan 83 år efter Karin Boyes födelse, 1900 samlades på Huddinge Bibliotek en stor skara Karin Boye-vänner. Personer som stått henne nära fanns på plats: hennes bror Ulf, ungdomsvännen Ebbe Linde, hennes före detta make Leif Björk, docent Björn Julén och flera andra.

Söndagen 19 oktober 2008 samlades åter en skara Karin Boye-vänner till högtid i Klockargården och Huddinge kyrka för att fira minnet av Sällskapets bildande. Harry Martinson-sällskapets hälsning hade jag fått styrelsens uppdrag att framföra. Dagen började med besök vid konstnären Peter Lindes skulptur från 1980 av Karin Boye, (bild) placerad nära Paradistorget, där hon blickar ner mot Huddinge Centrum

.... ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan


I kommunhuset Huddinge finns Karin Boye-rummet med Karin Boyes akvareller, böcker och några minnessaker. Besökande i Huddinge rekommenderas varmt ett besök här - efter hänvändelse till Karin Boye Sällskapet!

Ur det ambitiösa program som bjöds då Sällskapet firade 25 år, under ledning av Sällskapets ordförande Åke Blomqvist, greps jag särskilt av frågan: Kan Karin Boye inspirera till djupare miljöengagemang? Jag upptäckte hur mycket som Karin Boye och Harry Martinson har gemensamt att ge för de nu så aktuella miljöfrågorna. I sitt föredrag visade Gunilla Siwerth till Karin Boyes dikter Där slagrutan sänker sig, Trädet, Träden, Vildapel, Var tyst. Ha tillit.

Minnesdagen avslutades med
Samling kring Karin Boye
i Huddinge kyrka med diktläsning, vacker musik och körsång. Karin Boyes psalm Ingen stund är såsom denna, kvällens sista, tysta timma sjöngs och vi fick del av visdom ur Karin Boyes Tankejournalen

Varje människa borde dagligen ägna en stund åt sin andakt.
Hon borde stanna en stund helt stilla inför det hon
anser vara det högsta.....
lägga alla andra tankar åt sidan och försjunka i denna betraktelse.



Karin Boye Sällskapets utställningsskärmar om Karin Boye fanns utställda i Klockargården. Där finns bl a att läsa om Kallocain - den lika skrämmande som gripande skildringen av livet i den totalitära framtidsstaten, där kollektivet råder över individen. Ur brev, bifogat manuskriptet till Kallocain, skrev Karin i Alingsås den 21 augusti 1940.

Käre bokförläggare Kaj Bonnier!

Här är alltså manuskriptet färdigt. Jag vet nog att romanen har sina brister, men den är åtminstone spännande, och kan det tröste lidt att jag aldrig mer gör om något så makabert.

Kallocain blev Karin Boyes sista och mest framgångsrika roman, med ständigt nya upplagor och tolkningar. I ett fönster vid Lilla Teatern i Lund finns nu denna inbjudan till Karin Boyes Kallocain - Din tanke är statens egendom


___________________________________

År 2009 kan Harry Martinson-sällskapet fira 25 år!

Rune Liljenrud

lördag 11 oktober 2008

Aniaradagen den 12 oktober 2008

För sextiotre år sedan förstördes de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki av kärnvapen. Trots att många då sade ”Aldrig mer!” finns det i dag över 20 000 kärnvapen i nio länder. Flera tusen av dem är klara att användas inom loppet av minuter och utgör ett direkt hot mot vår överlevnad.
Under årets bokmässa i Göteborg presenterade Yrkesgrupper mot kärnvapen ett nytt utbildningsmaterial ur vilket följande citat är hämtat:
”För att nå målet om en kärnvapenfri värld behövs en bred folklig opinion. Dagens unga är morgondagens opinionsbildare. För att kunna påverka din framtid behöver du kunskap. Lär om Kärnvapen är ett webbaserat utbildningsmaterial från Svenska Läkare mot Kärnvapen.”
Materialet finns att hämta på www.slmk.org/larom/laromkarnvapen.html .

En enorm uppbyggnad av en kärnvapenbaserad maktbalans var i full gång när Aniara publicerades den 12 oktober 1956. Harry Martinson påpekade många gånger att Aniara var hans varning till mänskligheten och att den skulle läsas om och om igen. Han närde emellertid samtidigt ett hopp: om tillräckligt många började inse att vi måste ändra oss och satsa på en kärnvapenfri och ekologiskt hållbar värld skulle detta innebära en ljusare framtid för oss alla. Ännu har Aniara-scenariot inte blivit verklighet. Låt oss därför alla hoppas på och arbeta för ”bättre klimat i mänskohjärtat” och för den världsförbättring som Martinson så hett eftersträvade.
Och låt oss därför på Aniaradagen också lyfta fram den hoppfulle och optimistiske Martinson. Det var vad Stefan Edman och jag gjorde under ett samtal på bokmässan. Samtalet avslutades med följande dikt från Ur de tusen dikternas bok (1986):

Glädjen kommer nästan alltid av sig själv.
Plötsligt står den på trappstenen
sällsam som första klara dagen efter månadslångt regn.
Den har vita lätta moln på axlarna.
Runtomkring den arbetar mängder av fåglar
snabbt för att kringsprida ryktet
om bättre klimat i mänskohjärtat.

Åke Widfeldt

torsdag 31 juli 2008

Vägen till Klockrike





Styrelsens AU har varit i Klockrike för att i god tid planera inför
Harry Martinson-sällskapets
årshögtid, som förläggs till

Klockrike 8-10 maj 2009

Vi i Harry Martinson-sällskapet är mycket varmt välkomna att hålla vår årshögtid just i Klockrike. Redan nu vågar vi lova att det kommer att bli ett intressant program med flera goda medverkande.
I vår blogg kommer information att lämnas och det finns här också möjlighet till kommentarer.

Det viktiga är att Du bokar in tiden för årshögtiden Klockrike 8-10 maj 2009

Välkommen med och intressera också andra!

Med bästa sommarhälsningar sista juliveckan 2008

Rune Liljenrud

onsdag 23 juli 2008

Vallmon - En hoppets symbol

Se bloggen "Vallmon - En hoppets symbol"
publicerad 11 november 2008

torsdag 17 juli 2008

SOMMARPSALM


Inför årshögtiden i Jämshög 2-4 maj 2008 hade jag intressanta kontakter med våra två unga uppsatsförfattare, Harry Granqvist och Martin Söderström, som skrivit om ”Vägen till Klockrike” och ”Aniara” och som berättade för oss om detta under ett samtal i programmet. Våra diskussioner före handlade bl a om Harry Martinsons Sommarpsalm. Men vilken Sommarpsalm? Det finns ju fyra stycken. Vi kom fram till vilken Sommarpsalm som var och en av oss särskilt är fäst vid, men valet är inte direkt givet. Här något om Harry Martinsons Sommarpsalm:

1. 'Sommarpsalm' = 'De blomster som i marken bor'
De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.

-----
Denna psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch. År 2000 placerades den på Psalmtoppens förstaplats i en omröstning vid Allmänna Kyrkliga Mötet i Göteborg.

2. 'Sommarpsalm' = 'Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna'

Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna.
Nu borde segel stå på kö till klarhetens beklädnad…..
-----
Man borde vandra då på äng där det är gott för anden…..
Och veta sju slags hut i grönt och le åt liv och döden.


Denna Sommarpsalm publicerades i Nya Dagligt Allehanda år 1933. Mycket konkret är psalmens bildspråk om sommarns regn, men när jag läser den är det en detalj som får mig att särskilt tänka på Fabian Månsson och Hasslö, där han står huggen i svart diabas nära bron från fastlandet. Den stora statyn avtäcktes av statsminister Olof Palme till 100-årsminnet av Fabian Månsson år 1972.

Harry Martinson skriver i sin Sommarpsalm från 1933 ”veta sju slags hut” och jag tror nog att uttrycket går direkt tillbaka till Fabian Månssons mustiga uttryck "Vet hut, vet sjufalt hut" som myntades av honom år 1921 i en riksdagsdebatt. Den stridbare agitatorn och politikern Fabian Månsson (20 januari 1872 - 4 januari 1938) från Hasslö var bl a med och redigerade om den Svenska Psalmboken och tyckte själv att han gav den en folklig anknytning. Han blev kritiserad för sitt religiösa intresse och engagemanget i 1919 års psalmbokskommitté. Man krävde hans uteslutning ur partiet, men Fabian blev inte svaret skyldig utan menade: ”Skulle jag inte tro på Gud? Då vore ju allt meningslöst, fåfängt, all min strid och strävan förgäves”.

Fabian Månsson hade god vänskap med Ärkebiskopen Nathan Söderblom, som ville ha med Fabians Stridssång som en frihetspsalm i Svenska Psalmboken. År 1916 utgav Frälsningssoldaten Fabian Månsson ”Rättfärdiggörelsen genom tron” i två band och år 1932 promoverades han till Filosofie hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Carl Eldh har en byst föreställande Fabian Månsson vid Stockholms stadsbibliotek (1940)


3. 'Sommarpsalm' = 'Mitt i den brinnande solen'

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.

(ANIARA Sång 80, 1956)

Johan Stenström har valt denna Sommarpsalm ur Aniara som sin "Månadens Martinson" för juli månad år 2007 och skrivit en personlig kommentar, som jag är honom mycket tacksam för. För varje sommar - naturen, miljön och det existentiella samtalet - berikas vi stort av Aniaras Sommarpsalm med Johan Stenströms djuplodande kommentar! (Finns på vår hemsida!)

4. 'Sommarpsalm' = 'När solen stiger visar gläntan fram'

När solen stiger visar gläntan fram
den gröna sommarskogens gräs och blad.
Ett spel av soleld går från stam till stam
och fink och sylvia gör anden glad.

Rik återger naturen sinnets fröjd
och säger klart med blom och fågelljud
hur gräset är, hur fjärilen förnöjd
hos ängen gläds i lätt och härlig skrud.

Varenda blick på dessa ängars ljus
får svar av skimret som med vindens gång
beglittrar var sekund när trädens sus
församlar sig hos fåglarna till sång
.
(Dikter om ljus och mörker, 1971)

I boken ”Begränsningens möjligheter” av Niklas Schiöler, 2008 citeras vad Harry Martinson säger om den poetiska gestaltningen, att den skall bygga på en förening av det ”faktiskt sedda och det centralt anade”. Ett kapitel i boken ”Att ställa in skärpan” fokuserar bl a på Harry Martinson och bjuder god hjälp att komma nära det ”faktiskt sedda och det centralt anade” hos vår store diktare. Sommarpsalm lockar till sång. Här har våra tonsättare en stor uppgift.

Med bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud

-----

tisdag 15 april 2008

Två ungdomars intressanta uppsatser om Harry Martinson

Av programmet för Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid i Jämshög 2-4 maj framgår att vi då kommer att få möta två ungdomar, Harry Granqvist och Martin Söderström, som i sina studier särskilt har intresserat sig för Harry Martinson och skrivit var sin uppsats, som kommer att presenteras och samtalas om. Det är glädjande med unga läsare av Harry Martinson och uppsatserna visar kunskap och engagemang, så missa inte programmet med Harry och Martin 3 maj !


Harry Granqvist, är född 1988 i Ystad, men är uppvuxen i Malmö, där han har bott hela sitt liv med undantag för ett år då han bodde i Frankrike. Han går det tredje och sista året på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola. Harry Granqvist kallar sin uppsats ”Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen?” (Vägen till Klockrike) - En studie av civilisationskritikens betydelse för vägfararna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike och Jack Kerouacs På drift.

Harry Granqvist sammanfattar själv så här: Under mitten av det förra seklet fick den civilisationskritiska litteraturen fotfäste på allvar i form av verk såsom George Orwells dystopiska 1984 (1948). Kort därpå utkom två verk som mer än 1984 behandlade den lilla människans plats i den mäktiga västerländska civilisationen, och där framtidsbaserade dystopier inte behövde användas, eftersom dystopin redan fanns i vår civilisation. Jack Kerouacs På drift (1957) är visserligen skönlitterär, men starkt baserad på egna upplevelser från en vilsen resa genom den amerikanska kontinenten.

Nio år tidigare publicerades Harry Martinsons Vägen till Klockrike (1948), och däri skildras en svensk luffares upplevelser under början av 1900-talet. En gemensam nämnare för verken är att huvudpersonerna – Kerouacs alter ego Sal Paradise och luffaren Bolle – inledningsvis är bofasta och ger sig först efterhand ut på vägarna. Den här uppsatsens syfte är därför att utröna om Sal och Bolle blir vägfarare på grund av sin civilisationskritik.

Föresatsen är således att analysera Sals och Bolles egen syn på sitt resande, deras kritik mot samhället och de utopiska föreställningar de skapar sig. Uppsatsens slutsats är att civilisationen får de båda att känna sig socialt och själsligt missanpassade, och därmed uppstår en kritik som driver dem ut på vägarna. Väl ute på vägarna tilltar deras kritik ytterligare, då de får se än mer av samhällets baksidor, och avståndstagandet blir därmed fullständigt.


Martin Söderström är född 1989 i Trelleborg, där han nu bor. Han studerar sista terminen på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola och berättar att när han läste den 26 sången i "Aniara" visste han med säkerhet vad hans uppsats skulle beröra, och mer specifikt raden "Men det finns inget skydd mot människan" som verkligen fastnade hos honom. Den paradox innebörden av den raden utgör, blev den slutgiltiga faktor som avgjorde valet av uppsatsämne.

Martin Söderström läste under det andra året på Borgarskolan på en lektion i svenska ett utdrag ur Aniara och detta lockade honom till vidare läsning av Harry Martinson, bl a "Cikada", som han tycker mycket om. Han kallar sin uppsats ”Men det finns inget skydd mot människan” (Aniara, sång 26) - En studie av civilisationskritiken i Harry Martinsons ”Aniara”.

Martin Söderström sammanfattar sin uppsats så här: I dagens hastigt expanderande samhälle, fullkomligt präglat av materialism endast ämnad åt vårt kortsiktiga välmående, tycks människan ha avfärdat tanken på eventuella konsekvenser av sitt agerande. Trots ett otal försök att sprida kunskap om hur vi påverkar vår värld tycks människan vara ovillig att göra förändringar och den globala uppvärmningen avfärdas av många som rent nonsens. För mer än femtio år sedan skrevs eposet Aniara som behandlade människans blinda självförstörande som idag kanske är än mer påtagligt än tidigare.

Syftet med uppsatsen är att studera gestaltningen av civilisationskritiken i Aniara och applicera kritiken på dagens samhälle med fokus på global uppvärmning. Jag avser också att undersöka huruvida ett skönlitterärt verk kan väcka oss ur den naivt överkonsumerande dvala samhället befinner sig i. Metoden jag valt är ett närstudium av Aniara. För att fördjupa studien har jag använt sekundärkällor om eposet och om Martinson. Jag valde att fördjupa mig i just gestaltningen av civilisationskritiken eftersom det är i den vi finner uppmaningen och den ärliga vädjan till förändring av vårt agerande. Martinson vädjade om förändring för att han var uppriktigt orolig för hur framtiden skulle se ut om inget gjordes; uttryckt i hans egna ord ”Hur ska den tid se ut som förändrar oss själva sedan vi bortom all gräns förändrat världen?” (Harry Martinson-sällskapet, Doris, nr 6, 2006).

Sedan utgivningen av Aniara har mycket hänt och hotet Martinson oroade sig för tycks inte längre vara lika påtagligt, men vi står dock inför ett nytt och högst bekymmersamt problem. Civilisationskritiken i Aniara är idag lika applicerbar som för femtio år sedan och den får oss att ifrågasätta vårt levnadssätt. Uppsatsens slutsats är att med rätt exponering kan ett skönlitterärt verk skänka kunskap som annan media inte förmår och ge läsaren en viktig insikt om världen han lever i.

Tack Harry Granqvist och Martin Söderström för Era intressanta uppsatser och Varmt välkomna till
Harry Martinson-sällskapet

Rune Liljenrud

tisdag 4 mars 2008

Försonande rymd

Försonande rymd
I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det uppför mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
Ur HARRY MARTINSON De tusen dikternas bok (1986)

Personlig kommentar av Ulf Redmo, Månadens Martinson (mars 2008)
Att älska sin fiende är svårt, ja omöjligt, kanske inte ens önskvärt alla gånger. Men denna dikt av Martinson ger ändå en viktig insikt i det nödvändiga att inte ha en förenklad svart-vit världsbild och att inte demonisera andra människor.
Det gör den inte genom en långrandig och tråkig moralpredikan utan genom en gripande ögonblicksscen där offret får en oväntad inblick i sin plågoandes liv.

-----

Tack Ulf för Dina tankar om det svåra som Martinson här tar upp - Att hantera det onda. Dikten var med när gruppen Klockrike läste och sjöng dikter av Harry Martinson i sin föreställning ”Vägen till Klockrike” i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991, musik och ljud av Markku Luuppala och Tom Salomonsen. (Finns på kassett OKAY OKEMC 1063)
Dikten Försonande rymd läses av Johan Fagerudd på ett mycket medryckande sätt, som engagerar till eftertanke. Dikten har sedan 1986, då vi fick den i Harry Martinson-sällskapets årsbok, för mig utgjort en prisma till hjälp - Att hantera det onda.

Jag läser DAG HAMMARSKJÖLD:s bok ”Vägmärken” med den djupare förståelse, som Harry Martinsons dikt ger:

Öppenheten för livet ger en blixtlik insikt i andras livssituation. Ett krav: att från känslostinget driva problemet till en klart fattad intellektuell gestaltning - och handla därefter (s16) Den smala vägen - att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning (s17)

Jag läser KG HAMMAR:s och AMI LÖNNROTH:s bok ”Jag har inte sanningen, jag söker den” och får stöd i Harry Martinsons tankar om ”den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan”:

En dag när KG Hammar och jag träffas för vår egen dialog lägger han en bunt papper framför mig på bordet. Han är ledsen, tagen. Hatbreven som nått honom via e-posten är så elaka. Han får höra att han är fullkomligt oduglig på sin post och det finns de som snarast vill skicka honom till helvetet. Han blir ledsen. Vore det inte bättre att bli arg?

”Det vore det kanske. Men jag har inte tillgång till det. Jag kan inte känna ilska mot enskilda individer. Jag blir i stället lite uppgiven och frågar mig: Varför utsätter jag mig för detta?

Det känns kränkande när människor inte försöker förstå vad jag säger. Först förvränger de vad jag har sagt, och sedan kritiserar de mig utifrån denna vrångbild. De får väl bättre kraft i sin kritik genom att förvränga. Men det de håller på med är sitt eget projekt, inte alls ett försök att ta upp ett samtal med mig.”

Hatbreven gör ont och, som det är för så många, är det den elaka kritiken som borrar sig fast.

- Utan att vilja vara infam ställer jag den svårbesvarade frågan: Kan du älska sin fiende? Så som det står i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er!”

”Älska sin fiende behöver inte betyda tycka om. Älska är mer att inkludera.”(s73)

JAN ELIASSON får det nyinrättade Harry Martinson-priset och juryns motivering lyder: ”Harry Martinson-priset 2008 tilldelas Jan Eliasson för att han i Martinsons anda i en mörk verklighet har hållit fast vid tron på fred som en ljus möjlighet”.

Jag tror att vår värdige pristagare hämtar kraft ur Harry Martinsons Försonande rymd och den är en hjälp för oss, att ta emot vad Jan Eliasson har att säga vid vår stundande årshögtid i Jämshög.

Välkommen!
Rune Liljenrud

tisdag 1 januari 2008

Diktaren i trettonhelgens TV-tablå

På trettondedag jul, den 6 januari 2008, sänder Sveriges Television kanal 2 två filmer av Boris Engström.
Det första programmet heter "Mellan hägg och syren" och handlar om den korta tiden före sommarsolståndet, den korta tid som vi ska leva på resten av året (som Boris Engström själv uttrycker det i ett brev till Harry Martinson-sällskapet).
Harry Martinson själv har sagt "Minnet av sommaren är vårt andliga vinterfoder. Minnet av somrarna blir man aldrig färdig med. Det återkommer. Man behöver aldrig bygga på. Somrarna diktar själva. Ibland tycker man att de förföljer".
Det andra programmet heter "Tolvslaget" och innehåller Martinsons dikt "Andliga behov". Det är ett program från år 1981 där kyrkklockorna i Ås på Öland ringer in det nya året. Harry Martinson läser också sin dikt "Sommarpsalm".
Missa inte denna högtidsstund med kvalitets-TV av gott märke. 6 januari klockan 18.15 "Minnenas television"!

Ingemar Lönnbom