måndag 20 augusti 2007

Harry Martinson – frihetens diktare

Man brukar tala om fem viktiga motiv i Harry Martinsons författarskap: Barndomen, sjölivet, naturen, luffaren och rymden. Men det finns ytterligare ett motiv i hans författarskap, nämligen frihetskampen.
Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut genom Tysklands anfall på Polen. I Sverige tog folk i allmänhet tog inte tog kriget så allvarligt. Det pågick ju nere i Europa och varken Sverige eller övriga Norden var då inblandade. Men den 30 november 1939 anföll Sovjet Finland. Sovjetiska bomber föll över Helsingfors och några andra finska städer. Sovjet satte in 23-24 divisioner i en attack mot Finlands gränser.
Nu först spred sig oron. Det finska vinterkriget åstadkom en stor rädsla hos alla. Den gamla rysskräcken satt djupt i folksjälen och nu gällde det dessutom ett grannland! Var det Sveriges tur nästa gång? Vinterkriget fortsatte över årsskiftet, in i januari, februari, mars... Sverige mobiliserade från 100 000 till 350 000 man. Finlandsaftnar ordnades över hela landet. Från Skåne till Lappland bänkade sig de hemmavarande i kalla lokaler i skolhus, godtemplarhus, missionshus, Folkets Hus och ibland, som i Norrbotten, i kyrkor. Scouter höll ibland fanvakt och ofta bjöds det på musik. Folktalare åkte land och rike kring för att sprida budskapet: Finlands sak är vår. En Finlandsafton ville ha frivilliga och vapen, en annan humanitär hjälp. Aftnar ordnades för t ex strumpstickning. Röda Korset hade egna aftnar. Hela världen beundrade Finlands sega försvarskamp mot den jättelika sovjetmakten. Från Sverige strömmade frivilliga till den finska fronten via Haparanda. Det var inte bara själva Finland de ville försvara, det var hela Norden! I Torneå hade den svenska Frivilligkåren en kårstab med tre stridsgrupper med C A Ehrenswärd som stabschef. Nationalinsamling ordnades för Finland. Officiellt var Sverige neutralt. Men den svenska samlingsregeringen lämnade stora bidrag i form av pengar, kläder och t o m vapen. Sångaren S O Sandberg ordnade en skidinsamling. Finska barn togs emot av svenska föräldrar.
Många författare engagerade sig för Finlands sak – Harald Beijer, Waldemar Hammenhög, Ragnar Holmström, Eyvind Johnson, Josef Kjellgren, Martin Koch, Paul Lundh, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Ivan Oljelund, Albert Viksten och Rudolf Värnlund. Flera författare åkte runt i landet för att propagera för Frivilligkåren och mest flitiga var Harry Martinson och Eyvind Johnson som ofta åkte tillsammans och talade från Blekinge i söder till Tornedalen i norr. Av nämnda författare var det bara en som själv anmälde sig som frivillig i Vinterkriget – Harry Martinson!
Kriget slutade den 13 mars 1940. Redan på hösten samma år berättade Harry Martinsson om sina minnen från vinterkriget i boken Verklighet till döds. I boken första kapitel skildrar han sitt besök på en författarkongress i Moskva 1934, där mottot för kongressen var ett Lenincitat: ”Diktaren är människosjälens ingenjör.” Endast de författare fick uppträda som hyllade Stalins härlighet och berättade om ljuvligheten att uppträda i hans ouppnåeliga visdoms ljus. Harry fylldes av avsmak för Stalinkulten. Sovjet var ett hot mot friheten och därmed också mot det fria ordet. Harry Martinsson nöjde sig inte att bara tala om dessa hot utan deltog aktivt i vinterkriget. Hans uppgift vid fronten blev att som postombud ta sig mellan krigsställningarna. I bokens sista avsnitt hamnar han vid Salla-fronten och försöker beskriva det fruktansvärda som händer. Här är några citat:
…Hur skildrar man när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet? …Och gryningarna kom med myrarna fulla av lik och hemsk brandrök och skriken från sårade finska skogshästar som har så svårt att frysa ihjäl. De lyfta på huvudena och gnägga dödsgnäggningar flera timmar sedan man tror att de är döda. …En form av namnlös smärta som liknade yrsel grep honom. En gång hade han trott på Sovjet-Ryssland som ett fredens land, en gång hade han i Sovjetunionen sett en fredsgarant. Nu var allt slut, därför hatade han nu själva verkligheten.
Man talar om Harry Martinson som naturens, havens och rymdens diktare. Men han var också frihetens diktare som 36 år gammal och med bräcklig hälsa på grund av TBC själv slogs för frihetens och det fria ordets sak men också mot tanken att diktaren skulle vara ett verktyg för ingenjören..
Sven Olov Johansson

måndag 6 augusti 2007

Hiroshimadagen 6 augusti 2007: Kärnvapenhotet lever än

I dag är det 62 år sedan den första atombomben sprängdes över Hiroshima. Denna händelse har på ett oförglömligt sätt beskrivits i Harry Martinsons Aniara. I en rad artiklar, intervjuer och uttalanden tog Martinson ställning mot kärnvapnen och såg dem som ett av de största hoten mot mänsklighetens överlevnad. På Aniaradagen den 12 oktober 2006 gjorde Harry Martinson-sällskapet ett uttalande där man vädjade till världens makthavare att omedelbart börja arbeta för att avskaffa alla kärnvapen på jorden.
Men i dag, på Hiroshimadagen 2007, är kärnvapenhotet i allra högsta grad levande. Speciellt hotande upplevs situationen i Indien och Pakistan. Indien håller på att få tillåtelse att köpa kärnkraftsuran av USA, vilket gör att man kan använda sitt eget uran till att utöka sin arsenal av kärnvapen. Detta innebär en stor risk för att det s k icke-spridningsavtalet (NPT) faller samman och att vi kommer att få 15 – 20 nya kärnvapenstater, vilket påpekades i en debattartikel av Gunnar Westberg i Göteborgs-Posten i går (2007-08-05). Westberg är läkare och president för International Physicians for the Prevention of Nuclear war.
Westberg menar också att Sverige kan agera i denna fråga. Så här skriver han:
” Den svenska utrikesledningen bör .... aktivt söka samarbete med länder som vill arbeta för att bevara NPT och genom avtal förhindra kärnvapenspridning. Om man inte vill eller inte kan förhindra att avtalet mellan Indien och USA går igenom kan man arbeta för att avtalet förses med villkor så att inte Indiens kärnvapenproduktion tillåts öka. IAEA måste få möjlighet att kontrollera produktionen av vapenuran och vapenplutonium. Då måste Indien acceptera inspektioner av sina lager av allt klyvbart material.”
Vår utrikesminister har all anledning att följa Gunnar Westbergs råd i denna fråga!
Åke Widfeldt