fredag 30 december 2016

GOTT NYTT ÅR 2017 ~ med tankar från Harry Martinsons "Svärmare och harkrank", som utkom år 1937 ~ och under 2017 uppnår 80 år!



   "Någon gång händer det att man, utan att man därför tänker skriva memoarer, stannar till, blickar tillbaka och försöker se allt i ett och ett för allt. Då betraktar man, kan man säga, sitt livs personliga och deformerade pyramid. Med törne i botten bygger man upp dess röse av förmultnade minnen. Men bilden blir inte riktig och man märker att det är sant som det är sagt, att alla liknelser halta. Hur lögnaktiga måste därför inte de nationella, de ideella och de kulturella storsymbolerna vara.

   Från hembyn har man en gång växt ut likt en källargrodd som sökt sig till ljuset. Jag såg en gång en tistel, tre meter lång, i en källare. Efter ett månadslångt uttänjande av den färglösa stjälken hade den nått fram till den övergivna källarens nyckelhål. Där hade den växt ut och lyckats bilda tre eller fyra klorofyllblad. Men då hade den uppbådat allt som fanns att få och det räckte inte till piggar. Huvudsaken fick vara att den nådde ut och fick se solen.

   Den tisteln passar bättre in som bild av fördrömda individers strävan. Som en källargrodd växte jag mig en gång ut i havet. Men vem vet, hade jag inte haft Stav till hjälp inne i källaren, så hade jag kanske aldrig nått ut till havets nyckelhål, som den lumpna byn om kvällarna brukade stoppa till med trasor.

   Så gingo några år, och till slut visste man, vad man borde kunnat gissa, att stora världen inte var alls bättre än byn, ja, att hela världen bestod av småaktiga byar. Men syner gav livet. Stora och undersamma."


HARRY MARTINSON: Ur Vattenbrev
från Svärmare och harkrank, 1937


 Gott Nytt År 2017
med 
Harry Martinsons
Svärmare och harkrank
 Under år 2017 
80 år 


Rune Liljenrud

torsdag 29 december 2016

Harry Martinson: "Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna."




År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag ett urval av Harry Martinsons texter, med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren. 

Georg Svensson skriver om naturessäerna i "Svärmare och harkrank" från år 1937, och som alltså under år 2017 kan fira 80 år, ur "Midsommardalen" 1938 och ur "Det enkla och det svåra" 1939:

Det enkla, det är trots sin oändliga sinnrikhet naturen med allt som växer och lever däri. Det svåra, det är frågorna om meningen med allt detta, om det egna jagets plats i tillvaron.”

"Svärmare och harkrank" 1937, innehåller mycket tids- och civilisationskritik, som lätt går att förstå utifrån världsläget just då. Men vad har förändrats? Talen som vi nu i samband med årsskiftet 2016/2017 kan lyssna till ställer frågan: Vart är vi på väg? Harry Martinsons naturessäer har mycket att lära oss "om det egna jagets plats i tillvaron”, vilket också Georg Svensson betonar. 

*

”I bibanornas aftonskumma väntsalar här i Europa hänga nu inte plakaten om de vackra emigrantfartygen. De äro borta sedan många år. Men häromdagen slog det mig att en ny sorts emigration, en stor, bred och väldig, förestår och förberedes.  Den annonserar inte i bibanornas väntsalar såsom Amerikaresornas tid gjorde. Nej, det behöver den inte. Vi driver ändå hän mot den. Skeppen byggas under våra fötter. Snart börjar den.
   Det är den stora emigrationen in i döden, som nu förberedes åt folken. Det står i de prasslande tidningarna tusen tecken om den. Det spökar av gamla emigrantsteg inne i väntsalarna om nätterna och det susar om höstkvällarna i lavgrå hult - om en förestående emigration in i döden. 

   Den väldiga, obändiga kvantiteten störtar sig i sitt djupa, blinda kvalitetskrav rakt in i dödens kvalitet. Fascistisk demagogi och fascistisk kapitalism, som hindrat folken från kvalitet i livet, vilja nu i stället ge dem den i döden och bygga nu de nya emigrantskeppen, de stora Styxskeppen om en million ton. Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna.”

HARRY MARTINSON: Ur VATTENBREV,
Svärmare och harkrank, 1937




Bengt Emil Johnson nämner i sitt efterord till Harry Martinsons ”Svärmare och harkrank”, att ”ett motto å titelsidan i bokens första manus som togs bort vid den slutliga sammanställning är talande:”

Det värsta du kan göra är kanske att låtsas en frid som du inte har
och en klarhet som du inte äger.
   Att vara mänska blir för vart år svårare och svårare och det 
bör vi också erkänna.
   Den tid är nära då mänskligheten räddningslöst förlorad
skall kasta sig i armarna på mänskligheten och rädda sig.
Få en ny syn,
och en ny enkelhet.

Med hopp om 
Gott Nytt År 2017

Rune Liljenrud
                                                                        

HARRY MARTINSON: "När tiden räfflar åsens krön / och jättedösen sjunken in / sjuk rosslar under skuldran grå, / skall dock den gröna anden stå / och bräddfyllt grön dess flod."



År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren och innehåller bl.a texter ur "Svärmare och harkrank" från år 1937, och som alltså under år 2017 kan fira 80 år. 

Georg Svensson menar, att "den tid då makarna Harry och Moa Martinson bodde å torpet Johannedal i Ösmo skänkte Harry Martinson ett nytt litterärt revir, den mellansvenska naturen med skog, ängar, vatten och berg. Från detta revir hämtade han stoffet till tre underbara små prosaböcker. "Svärmare och harkrank" 1937, "Midsommardalen" 1938 och "Det enkla och det svåra" 1939. 

Georg Svensson menar att "i dessa Martinsons naturstycken kan man tala om en konflikt mellan den fascinerade iakttagaren å ena sidan, den djuplodande filosofiske sökaren å andra sidan. Det bör tilläggas att många av naturskildringarna i dessa böcker saknar sin like på svenskt språk."

I Harry Martinson-sällskapets utgåva 2000 av dessa naturessäer finns ett mycket värdefullt efterord av Bengt Emil Johnson. 
"Svärmare och harkrank" inleds med dikten LIV


LIV


Ej vallar, bräddar har den flod,
som håller mänskans ande grön.
Den återblommar varje år.
När tiden räfflar åsens krön
och jättedösen sjunken in
sjuk rosslar under skuldran grå,
skall dock den gröna anden stå
och bräddfyllt grön dess flod.

Så mycket skall förglömmas, dö –
de frejdade heroers ö
åt papegojor skänkas.
Men grönskans öde, lummets skir
ej efter svärdens önskan blir,
dess liv kan aldrig länkas.

HARRY MARTINSON

Gott Jubileumsår 2017 med
Svärmare och harkrank 80 år

Rune Liljenrud

tisdag 27 december 2016

Harry Martinson för 80 år sedan om materialismen


måndag 19 december 2016

Juldikt av Harry Martinson i Tidningen Vi 1966



BARNAJULAR

I.

Ännu kvar inom oss på försök
är barnet i vinterfönstret
i glädje beslutet att räkna alla dalande flingor
dem himmelen sparat ihop
till en snögubbe på jorden.

Platsen var redan bestämd,
vid vedbodsgveln.
Kanske skulle det också 
bli över till en snölykta
ifall himmelen hade råd
med mer än en glädje.


II.

Svårt har nu fönsterbrädets fåglar
att invärtes i oss
hävda sig som förr.

Esteterna ha blivit
hårdögda,
ser inte annat än sammanstötningsvis,
och då knappast mindre djur än
det stora hotets fåglar.


III.

Den knubbiga skogshästen skyndade fram
tätt omsvärmad av sina bjällror.
En slags klingande vinterkröning,
en allsång av gyllene mässing.
Tamburiniskt hoppande i skumpatakt
gjorde de hästen stolt.
Granarna tungt lastade med snö
lyfte upp vinterns rike
till bländande renhet.
Vägen gick snörökig
från trave till trave
i famnvedsgömmenas skog.
Vackert skyddat fastän kallt och arbetsamt
lyste och yrde runtom i trakthygget
det aningslösa året nittonhundraelva.


IV.

Insprängda små speglar av glimmer
lysande till mellan bulligheter av frusen mossa.
Vätans höströst,
bäckens dolda
vintersol före frysningen.

Att få vandra så
vinterställd i tranbärens väderstreck
på en stig som tappat tråden.

HARRY MARTINSON


______________________________________


Tidningen Vi 1966, nr. 50-51 (10 dec.), s.69

har en diktillustation av Georg Lagerstedt



God Jul 2016
Gott Nytt År 2017
önskar
Rune Liljenrud

torsdag 15 december 2016

Gulnat, grånat vintergräs / Där i den skarpt vita snön / håller gräset fast vid gröna minnen. *


"Gräs och vinter för tankarna till en särskild slags tystnad, bida och dvala. De vintrar då marken ligger bar och blottad för köld tycks gräset pinat och illa åtgånget. Men någon gång under senvintern, kan man se dessa utmärglade strån skimra och fånga upp det tunna ljuset. De förebådar en återkomst, de förnimmer en ny era." 

(Lena Peterson Engseth: Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets)


Lena Peterson Engseth  lcpengseth@hotmail.com  följer i sin bok "Gräspoesi - i stråskog och tuvkrets", 2016 årstidernas växlingar genom "gräsets språk", och visar hur gräset litterärt tolkas, främst i Harry Martinsons diktning, men också av i runt tal 115 andra lyriker och författare. Genomgående visar Lena Peterson Engseths textval till existentiell tolkning. Årstidernas växlingar visar meningen med livet, som går att läsa av i de minsta grässtrån. "De förebådar en återkomst".
"Språket är paradisgräs", tolkar Harry Martinson hoppfullt detta i en av sina Paradisdikter, som Lena Peterson Engseth citerar.
I Harry Martinsons diktepos ANIARA dör i Nirvanas dödsvåg, all växtlighet, allt liv ombord på goldondern. Redan i Sång 14 nämns hur det hade varit med växtlighet på jorden, men att där livsvillkoren förändrades till att "Trä var ett sällsynt ämne. / Hade funnits i förgoldondisk tid men sedan minskat / alltmer på grund av strålningskatastrofer. / Vi var rätt rörda, minns jag, där vi stod / i ring och såg det lilla träet lysa. / Men det är länge sedan, ack så länge."
Harry Martinson betonar i ett förord till ANIARA "medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen". I Sång 80 påminner han: "Flyktig är lyckan - en stundens / slumpvist i soliga dagar. [...] Vad förtjänte väl mera / att vi bleve glada och fromma".
Lena Peterson Engseths textval fördjupar insikten om människans ansvar för våra livsmöjligheter. Hon avslutar kapitlet "Död grönska, bitsk vind" med en hoppfull tanke, som sträcker från vinterfrid ända till livfull grönskande vår, hämtad från Anders Österlings "Dvaltid" ur diktsamlingen "Vårens löv och höstens"
Nu vill jag sova en hundraårssömn
och vakna i nyfött gräs,
där den befriade människans sång
skall jubla kring soliga näs.

Ögonen sluter jag. Taket lyfts
i mitt vintriga gavelrum.
Beethoven-toner fylla mitt bröst
med ljus från Elysium.




* Bloggrubrikens inledande dikt kommer att finnas med i Lena Peterson Engseths nästa bok innehållande egen naturlyrik, vilken hon hoppas kunna publicera under år 2017.


Rune Liljenrud 

måndag 12 december 2016

"Det som förr tillhörde det hanterligt självklara har svällt ut till att sammanfalla med det gåtfulla och oerhörda. Med alla våra skyddsramar omkring oss har vi slungats ut mot oändligheten." ~ Harry Martinson: Ur Förord till ANIARA, utgåva 1974

Vi följer ännu våra jordevanor 
och samma seder som i Doris dalar.
Vi delar upp vår tid i dag och natt,
vi låtsas gryning, skymning, solnedgång
Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 7
Aftonbladet rapporterar söndag 11 december 2016 om Nobelhögtiden från dagen före, men noterar också att samma dag kl 11:23, gick solen upp för sista gången i år i Kiruna. Knappt tjugo minuter senare gick solen ned igen och kommer inte att åter synas i Kiruna förrän nästa år. Norr om Kiruna har sedan tidigare polarnatten redan fallit, ett  fascinerande natursceneri med symbolspråk som minner om det som möter i Harry Martinsons i år 60-årsfirade ANIARA.
Att under mörkertiden ovan Polcirkeln läsa Harry Martinsons ANIARA, kan ge viss hjälp till förståelse av goldonderns villkor, att "rymden runt omkring är evig natt". Kanske förskönas våra minnen av naturens växlingar och den sköna sommaren, när mörkret har tagit över. Harry Martinsons minnen från Doris är i ANIARA måleriskt vackera. Sång 80 om solen som "kärlekens sommarstjärna", kontrasterar starkt mot Sång 81 och de följande sångerna, där Martinson beskriver hur "det började mörkna i anden" och ANIARA färdas mot slutet i Nirvanas mörker.
Naturbeskrivningarna i ANIARA får detaljerad relief när hösten övergår i vinter:
Man nämnde också hur skuggan under träden
alltmer som frosten kom blev vit
som om dess gräs var sommarns hår
som hastigt åldrades.
Så fick jag det beskrivet hur det var:
ett sceneri av nyfrostvitt mot guld
som lyste till när sommaren till kölden,
indrivaren, betalade sin skuld.
Och höstens stora slöseri beskrevs:
allt guld som kastades i sommarns grav.
Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 49
"... vår ödesmiljö, den vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen."
 (Harry Martinson: Ur Förord till ANIARA, utgåva 1974)
Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder.
Harry Martinson: Ur ANIARA, Sång 102

Rune Liljenrud